Vi kommer att dö samtidigt

På måndag släpps boken 6 miljoner sätt att jaga en älg – en berättelse om musik­industrins uppgång och eventuella fall. Malmöbaserade journalisten Tony Ernst tar ett samlat grepp på bägge sidor i fildelningsdebatten och sätter den i ett historiskt och samhälligt perspektiv. Boken ställer också frågan om vad som kommer att hända med musiken i framtiden.

Boken fungerar också som en historisk betraktelse över musikbranschen och inte minst skivaffärsdöden. Tony Ernst går igenom olika aspekter på rättigheter och piratangrepp. Förutom Tony Ernst bärande berättelse rymmer boken också 21 långa intervjuer med allt från artister och skivbolag till representanter för Piratbyrån och The Pirate Bay.

I dag presenterar Realtid.se ett exklusivt utdrag ur boken.

Kapitel 5: Vi kommer att dö samtidigt

Som begynner i storyn om de båda fildelarkontrahenterna Piratbyrån och Antipiratbyrån, fortsätter via en intresseväckande intervju med en av The Pirate Bays grundare och ägare, och avslutar i de myckna RIAA-rättegångarna och de krångliga EU-direktiven.

De två mest kända kontrahenterna – och de som ser till att hålla polariseringen vid liv – i dagens fildelardebatt heter Piratbyrån och Antipiratbyrån. Att de representerar olika sidor av upphovsrätts- och fildelarmyntet är inte så svårt att räkna ut. Men det var, tvärtemot vad man kan förledas att tro av namnen, den sistnämnda som kom först.

Antipiratbyrån bildades 2001 av tre branschorganisationer: Filmägarnas Kontrollbyrå, Sveriges Videodistributörers Förening och MDTS (Sveriges branschförening för Multimedia, Dator- & TV-spel). Man ser som sin främsta uppgift att – och nu citerar jag direkt från hemsidan – ”värna och främja medlemsbolagens upphovsrättigheter till deras filmer och datorspel”.

Piratbyrån bildades två år senare, men är inte riktigt en organisation av samma snitt som Antipiratbyrån är. På sin egen hemsida kallar de sig för ”en pågående konversation”. Jag skulle snarare vilja kalla dem en tankesmedja eller möjligtvis en lobbygrupp. Deras främsta uppgift är att lyfta fram diskussioner kring upphovsrätten och dess vara eller icke vara.

Piratbyrån var också organisationen som startade upp den idag världsberömda BitTorrent-trackern The Pirate Bay. Den 21 november 2003 hade man för första gången sina servrar up and running. Sedan oktober 2004 är dock The Pirate Bay ett helt fristående företag.

The Pirate Bay är självfallet inte det enda ställe där man kan ladda upp eller ner upphovsrättsskyddat material, men det har kommit att stå som symbol för hela nerladdningsproblematiken och har därför blivit ett fokus i den här boken.

Det finns en stor aktör till i den här härvan av pirater och antipirater och det är Piratpartiet. Trots sitt namn har de inga formella band till vare sig Piratbyrån eller The Pirate Bay. Piratpartiet bildades i slutet av 2005 av Rickard Falkvinge – som i dag är ordförande och partiledare – och den 15 februari året efter var man registrerade hos Valmyndigheten.

Man ställde upp i riksdagsvalet för första gången 2006 och fick 0,63 procent av rösterna, vilket gjorde Piratpartiet till tredje största parti utanför riksdagen efter Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ.

Partiets valmanifest – som man beskriver som ”ett antal sjökort” – handlar till största delen om minskad övervakning på internet, förbud mot mjukvarupatent, en reformerad upphovsrätt samt fri fildelning på ideell basis.

Övriga frågor kommer man inte att lägga sig i. Man skriver uttryckligen i manifestet: ”Vårt mål är att komma in i riksdagen och få en vågmästarställning. Om vi lyckas med det kommer vi att prata med både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Sedan kommer vi att stödja den regeringsbildare som är mest beredd att gå oss tillmötes i våra frågor. I alla frågor som ligger utanför vårt principprogram kommer vi att rösta med den sittande regeringen, vad vi än må tycka privat i enskilda frågor”.

Vad finns det egentligen att säga om dessa olika sorters pirater? De är ju de facto de som till stor del styr debatten. Det är de som sätter agendan; det är de som syns. Deras attityd och inriktning skiljer sig kraftigt åt sinsemellan, såklart. Där Antipiratbyrån är en rätt så strikt och behärskad slipsbyrå är The Pirate Bay en sorts corny libertariansk karneval. Piratpartiet och Piratbyrån lägger sig någonstans mitt emellan dessa bägge ytterligheter.

Antipiratbyrån sysslar alltså enbart med film och tevespel – när musik är med på agendan så lierar man oftast sig med IFPI – och bland deras trettio medlemsbolag finns i princip alla större filmbolag i Sverige. Organisationens ordförande är Björn Gregfelt men ansiktet utåt är Henrik Pontèn, ansvarig jurist på Antipiratbyrån. Han har gjort sig känd som en gräll upphovsrättsförsvarare och kallas ibland för ”Sveriges mest impopulära man”.

Piratbyrån har ingen ordförande; inte heller något ansikte utåt. De skriver själv på sin hemsida att ”Piratbyrån är ett resultat av många människors individuella insatser”. Ska man nämna några av dem som uttalat sig i Piratbyråns namn och varit tydligast i de senaste årens debatter så får det bli Rasmus Fleischer, Marcin de Kaminski och Tobias Andersson.

The Pirate Bay – som kan hävdas vara den här debattens motor – ägs gemensamt av tre personer: Gottfrid Svartholm, Fredrik Neij och Peter Sunde. I maj i år kvalade man för första gången in på topp 100-listan över mest populära hemsidor i världen. Man räknar med att man har 25 miljoner unika användare i månaden. Om man ska beskriva The Pirate Bay så är inledningen på det tal som Fredrik Neij höll vid demonstrationerna i samband med razzian mot PRQ/The Pirate Bay 2006, kanske det som säger mest om vilken resa The Pirate Bay egentligen varit ute på: ”Under drygt tre år har The Pirate Bay växt, från en liten fildelningssajt på en taskig adsl-lina i Mexiko till världens största distributör av kultur och medier av alla slag”.

Jag lyckas få tag på Peter Sunde via mail. Det visar sig att han bor i Malmö och mer än gärna ställer upp på en intervju. Vi bestämmer möte på ett kafè i stan och träffas för att äta frukost. Vi har googlat varandra så bägge vet hur den andre ser ut. Samtalet är lite trevande till en början, men när intervjun börjar svarar Peter vant på frågorna. Det här är varken första eller sista gången han får förklara The Pirate Bay för en nyfiken skribent.

Jag går direkt på kärnan: vad tycker han är det viktigaste de har åstadkommit? ”Uppmärksamheten kring att det finns en fråga som man måste diskutera”, svarar han snabbt. ”Det har ju hela tiden varit vårt mål. Vi vill inte säga att det här är rätt eller att det här är fel. Vi tycker ju att det är rätt, det vi sysslar med, men det är viktigare att folk tar ställning till själva frågan.

Där tycker jag att vi har lyckats; vi har tagit tag i fildelningsfrågan och inte lagt oss platt, vi har kört racet hela vägen”. Han ler i vad som måste kallas mjugg och jag frågar om de är stolta över vad de gjort. ”Som fan”, skrattar han.

Man kan fråga sig vad de här pirat- och antipiratorganisationerna har haft för betydelse för musikbranschen i Sverige? Att de har förändrat kartan står helt klart, ingenting kommer någonsin igen att se ut som det gjorde förut.

Piratbyrån och The Pirate Bay har – kanske oavsiktligt, men icke desto mindre – fortsatt traditionen som Napster påbörjade, nämligen att lära hundratusentals kids att populärkultur är någonting man förtär gratis. Man behöver helt enkelt inte betala för musik, film och spel. Att tjäna pengar på sin musik har förvandlats till samma sorts skäll som proggrörelsen applicerade på den mer kommersiellt inriktade musiken på det glada 1970-talet.

Peter Sunde håller – självfallet – inte med. ”Jag tycker att vi har varit med och drivit svenskt musikliv framåt”, säger han lite trotsigt. ”Sverige har ju alltid varit väldigt respekterat inom musikvärlden. Vi har tagit pinnen och gått vidare. Sen om inte alla gillar vad vi gjort, det är en annan sak. Men vi har gjort det mer tillgängligt för alla; sett till att lägga ribban lite lägre för när man kan vara delaktig i musiklivet. Sen har vi varit med och promotat en hel del artister, vi hjälpte ju Familjen att få en Grammis”. Gratisdiskussionen är han trött på sedan länge. Han klipper av med: ”Det har inte varit vårt mål; att folk ska få film och musik gratis. Vårt mål har alltid varit att folk ska kunna kommunicera med varandra. Det är allt”.

Antipiratbyrån å sin sida har varit med om att implementera ett sorts övervakningssamhälle där det är självklart att kapitalstarka företag åtnjuter större rättssäkerhet just för att de har stålar och frotterar sig med makten. Man har dessutom försökt skrämma en hel generation ungdomar till betalningsskyldig tystnad.

Jag tror inte att någon av dem har varit speciellt bra för svenskt musikliv. Men det är såklart bara min personliga åsikt. Jag tror att det stora paradigmskiftet från hierarkiskt kontrollerad bolagsmakt till individuellt utformat användarstyre hade kommit ändå. Kultur är inte gratis; ska inte vara gratis, får inte vara gratis. Musiker, artister och kompositörer behöver inte nödvändigtvis hållas gisslan för att mjukvarutekniken tillåter det. Men inte heller frodas kreativiteten i det svenska musikklimatet för att vi tar avstånd från den nya tekniken och jagar ungar med blåslampa med hot om vite och ungdomsfängelse.

Sanningen ligger nog – som alltid, är man böjd att tillägga – någonstans mitt emellan. Det hade varit nyttigt för svensk musikindustri med ett lite mer sansat Piratbyrån och The Pirate Bay; ett som inte förutsatte att liberal retorik kräver ett musikskapande på amatörbasis. Likaledes hade det varit bra om vi haft en Antipiratbyrå som försvarade sina upphovsrättsinnehavare utifrån moraliska ställningstagande, inte bara såg till starka lobbygruppers politiska makt och plånböcker.

Dispyten mellan piraterna och antipiraterna har också – det här måste man våga erkänna, vilken sida man nu än tillhör – lidit av att antipiraterna inte har hittat någon tillräckligt skarp debattör som kan föra deras talan. Där piratsidan har komplexa intellekt som Rasmus Fleischer, Oscar Swartz och Marie Andersson har antipiratsidan alltför ofta skickat fram stollar som Jan Guillou, Bert Karlsson och Liza Marklund.

Peter Sunde är – tvärtemot vad man skulle kunna tro – inte särskilt nöjd med att debatten är så ensidig, ur ett intellektuellt stimulerande perspektiv. ”Det hämmar vår sida också. Frågorna försvinner, när det bara är pajasar som diskuterar från antipiraterna. Folk får gärna vara arga på oss. Men vi måste kunna diskutera det här. Ingen på antipiratsidan klarar av att föra intelligenta diskussioner. Man känner ju inte heller sympati för någon av dem. Och den stora anledningen till det är ju att ingen på antipiratsidan är passionerad för själva frågorna; de gör det bara för pengarna”.

Att intressera sig för fildelningsfrågan är också att intressera sig för juridik. Det börjar bli så många rättegångar och stämningar nu att man knappt kan hålla reda på alltihop. Precis som det mesta annat av intresse här i världen så började alltihop i USA.

Den amerikanska branschorganisationen för skivindustrin, RIAA har dragit människor, organisationer och bolag inför rätta sedan 1998, då man försökte stämma en tillverkare av en av de första mp3-spelarna. Detta rättegångsinferno har bara fortsatt. Till dags dato har RIAA dragit drygt 20.000 personer inför domstol samt fått till förlikning utanför rättssalen med cirka 5.000.

Den mesta kända rättegången och det som kan sägas vara starten på hela fildelningskaoset var den mot Napster i december 1999. RIAA stämde alltså själva P2P-sajten och hävdade att tekniken i sig – att man kan fildela via ett nätverk – var olaglig. Napster ställde sig på motsatt sida; att de inte kunde ställas till svars för upphovsrättsbrott eftersom ingen musik fanns på deras hårddiskar. Rättegången började den 13:e juni 2000 och höll på i en och en halv månad. Den 26:e juli kom utslaget, som var till skivindustrins fördel. Napster överklagade i oktober samma år, men förlorade slutgiltigt fyra månader senare.

Det är intressant att rätten inte ansåg att P2P-tekniken i sig var illegal, bara Napster-sajten själv. RIAA har sedan fortsatt att stämma olika P2P-nätverk: Aimster i 2002, Grokster i 2003 och LimeWire i 2006. RIAA har också dragit enskilda fildelare inför rätta. Vissa av fallen har man vunnit, vissa har man förlorat. Det som är oroande är att man flertalet gånger har stämt folk som inte ens har haft internetkonton, än mindre datorer. Man har också stämt svårt sjuka, döda och barn (den yngsta som blivit dragen inför rätta var sju år vid tiden för rättegång).

RIAA har med alla rättegångsupptänkliga medel försökt hindra fildelningens spridning. Man började med att stämma de som tillverkade mp3-spelarna. Därefter gav man sig på P2P-nätverken, med Napster som lovligaste byte. Sedan väntade internetoperatörerna. De senaste åren har man framförallt siktat in sig på enskilda nerladdare. Denna taktik – att hysteriskt jaga alla involverade parter med stämningsansökningar – är inte särskilt vanlig inom andra branscher. Marc Coleman skriver i sin bok Playback (Da Capo 2005): ”Record companies can be seen as self-defeating zealots who treat consumers as criminals. This isn’t very likely to stimulate CD sales”.

I Sverige har såväl Antipiratbyrån och IFPI som utländska organisationer dragit fildelare inför rätta. Det mest kända åtalet inleddes med en razzia mot The Pirate Bay den 31:e maj 2006, då polisen slog till mot webbhotellet PRQ där man misstänkte att TPB hade sina servrar. Tillslaget kom efter påtryckningar från USA:s regering och var – det tror jag ingen längre hymlar om – mer eller mindre beställt av MPAA (Motion Picture Association of America: filmens motsvarighet till RIAA), som direkt efteråt släppte ett pressmeddelande där man prisade den svenska insatsen.

Den 31:e januari 2008 inleddes åtalet då kammaråklagare Håkan Roswall lämnade in stämningsansökan för brott mot upphovsrättslagen. De ansvariga ställs inför rätta vid Stockholms tingsrätt den 16:e februari nästa år. Förhandlingarna beräknas pågå i tio dagar. Ett pikant inslag i den här historien är att en av poliserna – Jim Keyzer – som var med vid tillslaget och utredningen av The Pirate Bay plötsligt tog tjänstledigt för att börja jobba hos Warner Bros, som alltså var ett av bolagen som står bakom stämningsansökan.

Peter Sunde vet inte själv exakt hur mycket pengar The Pirate Bay kan komma att bli skyldig olika stora organisationer runt om i världen, men han skakar på huvudet och ser trött ut när han svarar: ”Det närmar sig en miljard”. Han är dock inte speciellt orolig för att några av de här böterna ska realiseras: ”Fredrik har skulder på fyrahundratusen hos kronofogden, Gottfrid har på femhundratusen och jag äger bara en gammal bil. Så jag tror inte att det blir så problematiskt om någon kommer och säger att vi ska betala en miljard; vi har inga pengar. Vi vet ju dessutom att vi kommer att vinna rättegången. Det säger jag inte för att låta självsäker. Men vi har såväl prejudicerande fall som lagen på vår sida”.

Inte alla politiker står bakom de stora branschorganisationerna som ropar på förbud och fängelse för fildelare och pirater. En del av de svenska riksdagsmännen är uttalat piratpositiva, Karl Sigfrid (m) – utfrågad i en av närintervjuerna i den här boken – kanske den mest kända av dem. Mitt favoritcitat vad gäller förståelse för det som håller på att hända kommer från USA. Mike Doyle, demokratisk politiker i U.S. House of Representatives, höll ett tal i mars 2007 där han försvarade den här kulturen: ”I hope that everyone will take a step back and ask themselves if mash-ups and mixtapes are really different or if it’s the same as Paul McCartney admitting that he nicked the Chuck Berry bass-riff and used it on the Beatles’ hit ’I Saw Her Standing There'”.

Riksdagspartierna har en massa åsikter om fildelningsfrågan, deras ungdomspartier likaså och gemene man på gatan tycker säkert såväl si som så. Men efter folkomröstningen 1994 så spelar det ju egentligen ingen roll vad vi anser i Sverige; vi har ju EU-dekret att rätta oss efter.

Eva-Lena Jansson, socialdemokratisk riksdagsledamot, påpekar just detta i intervjun i den här boken: ”Samtidigt är vi med EU och där finns det gemensamma ställningstaganden och ska vi förändra i Sverige så måste det också ske en förändring på EU-nivå”. Och det är ju sant. Men vad tycker och tänker då EU?

De centrala delarna i den nuvarande svenska upphovsrättslagen är från 1960, med tillägg 1993 och 1994. Ingenstans har man där kunnat tolka huruvida fildelning är olagligt, eftersom kopiering för enskilt bruk har ansetts lagligt.

Men efter ännu ett lagtillägg i juli 2005, baserat på ett skarpt EU-direktiv – ofta benämnt InfoSoc – så infördes en ny form av tillgängliggörande; överföring till allmänheten, som då går att tolka som överföring via nätet. I och med lagändringen är det inte längre lagligt om inte förlagan till kopian vid upp- eller nerladdningen är laglig.

De senare årens svenska lagar och lagtillägg som berört upphovsrätten leder sitt ursprung direkt från EU-lagstiftning. Men EU-direktiven är oftast bara just det: direktiv. Därefter är det upp till svenska politiker att tolka stränghetsgraden i dem.

Ett av de mer omdebatterade direktiven från EU på senare tid är IPRED1 från 2004. Med hjälp av detta direktiv skulle man från början spåra, typ, piratkopierade Gucci-väskor från handlare till fabrik, men efterhand har man också inkluderat spårning av fildelare.

I juli ifjol presenterade den svenska regeringen sitt förslag av IPRED1. Där har justitiedepartementet tolkat direktivet som att internetoperatörerna ska vara tvungna att lämna ut abonnentuppgifter om fildelare till dem som begär dessa; det går ju annars inte idag, då operatörerna har tystnadsplikt.

Men EU-direktivet tvingar alltså inte någon att lämna ut kunduppgifterna till rättighetsinnehavare; det är frivilligt för EU:s medlemsstater att införa detta. Denna svenska variant av lagförslaget kommer att klubbas senare i vinter.

I september ifjol lämnade också enmansutredaren Cecilia Renfors över sin av regeringen beställda utredning ”Musik och film på internet – hot eller möjlighet?”. I sammanfattningen på regeringens hemsida står det: ”Utredaren har övervägt åtgärder för att stimulera utvecklingen av konsumentvänliga lagliga alternativ för tillgång till framför allt musik och film på internet”.

Det här handlar alltså inte om den illegala fildelningen, även om utredningen föreslår att internetoperatörer ska vara skyldiga att stoppa användare som fildelar. Någon succè för utredningen kan man dock knappast tala om, såväl remissinstanser, bland annat Post- och telestyrelsen, som flera riksdagspartier, var kritiska.

Det senaste lagförslaget som dykt upp från EU är för övrigt en förlängning av giltighetstiden för upphovsrättsskyddat material för musiker och sångare från 50 till 95 år. Allt för att inte exempelvis Cliff Richard ska svälta ihjäl av det oerhörda inkomstbortfallet nu när hans första inspelningar från 1950-talets slut i höst tillfaller den kulturella allmänningen.

Ja, i EU är copyright-lobbyn stark. Detta faktum motsätter sig ingen, inte ens de okuvligaste upphovsrättsförespråkarna. De flesta förslag som läggs fram handlar alltså om strängare tolkningar av upphovsrätten och om kraftfullare metoder för att få fast de som bryter mot lagarna. Varför är det så? Jo, för att EU, Hollywood och skivindustrin allihop delar säng.

Kjell Häglund har i en passionerad krönika på www.filmnyheterna.se redogjort för detta intima samarbete: ”Hemligheten bakom Hollywoods EU-politiska framgångar är att makthavarnas sociala nätverkande är minst lika vitalt som fildelarnas. Thomas Bodström är sedan många år bästa kompis med Monique Wadsted, Hollywoods högste jurist och högra hand i Sverige, tillika aktiv i Antipiratbyrån och tillslaget mot The Pirate Bay. Frankrikes president Nicolas Sarkozy träffade sin fru, skivartisten Carla Bruni, när hon ingick i en antipiratdelegation som uppvaktade regeringen om att ’fildelningen måste stoppas’. Och Janelly Fourtou, den tunga och Bodström-förtrogna europaparlamentarikern som fått igenom EU-lagen att ISP:er ska kunna tvingas lämna ut innehavarare av IP-nummer, är gift med Jean-Renè Fourtou, VD för världsledande film- och skivjätten Vivendi (och, förstås, delägare av Antipiratbyrån i Sverige och därmed också Monique Wadsteds arbetsgivare)”.

Peter Sunde från The Pirate Bay en sista gång där i sorlet på kafèet: ”Fildelningen har initierat ett maktskifte. Makten har tidigare varit väldigt koncentrerad i mediavärlden. Artisterna har gått till de stora bolagen och gett dem sina rättigheter. Och de har haft monopol på distributionen. Detta håller nu på att upplösas. Det är därför de stora bolagen och deras representanter bråkar; makten håller på att rinna dem ur händerna”.

Hela den politiska motoriken bakom fildelningsfrågan är svårförståelig. Jag har problem att ta till mig kanslisvenskan och de juridiska spetsfundigheterna. Hur ska man tolka allt det här? Ännu finns faktiskt inga tillräckligt prejudicerande fall. Och ännu finns ingen lag som entydigt slår fast vad som är lagligt och olagligt. Vi är hänvisade till tolkningar. Tydligare lagförslag är att vänta längre nerför vägen och företrädarna för de olika inriktningarna kommer fram tills dess att försöka skapa gehör för sin sak. Det ska just bli en skön sörja att lyssna till.

Hade dagens rättegångsinferno existerat på de glada sjuttio- och åttiotalen, så hade vi varit många kids i finkan. Alla tog med kassetter till skolan och bad kompisar spela in. Alla. Ingen såg det då som ett integritetskränkande upphovsrättsbrott. I dagens backspegel ses det enkom som ett schysst sätt att dela med sig av kultur till sina närmsta vänner. Vad är det då som gör att just fildelningen är så mycket värre? Well, efter att ha närläst ämnet under ett halvår så kan jag konstatera att det är två saker som gör fildelningen mer problematisk än kassettbandsinspelningen: 1) anonymiteten och 2) omfånget.

Jag tror inte att någon fildelningsmotståndare faktiskt har något emot att man kopierar Snoop Doggs senaste CD och ger bort till sin polare. Det är en gåva till en vän; det är en present från en musikintresserad till en annan. Men framför datorns skärm med musiken som m4a-filer är såväl sändare som mottagare anonymiserade. Lägger man sedan till omfånget på fildelningen så ringer varningsklockorna. Det är ganska elementärt för en objektiv betraktare att se skillnaden på de hemmasnickrade blandbanden med engelsk new wave till bästa kompisen 1982 och den närmast industriella fildelningen av flera stora artisters hela kataloger som vissa av användarna på exempelvis The Pirate Bay sysslar med idag.

Ingen ska dock påstå att det bara är den ena kontrahenten som tjänar på piratkopieringen. Idag kanske det är musikbranschen som förlorar pengar. Men det går ju att dra paralleller från dagens problem till 1970-talet, där ju faktiskt hiphopen föddes ur och gavs näring av de hemkopierade kassetterna; där man faktiskt byggde en hel ungdomskultur på det piratkopierade materialet. Vi hade inte haft denna stora och världsomvälvande – och för skivbolagen synnerligen inkomstbringande – musikkultur om vi inte också för trettio år sedan hade haft en kassettkopierande piratverksamhet. Det går runt, runt. Snart biter argumenten sig själva i svansen. Aj!

Det finns faktiskt också röster inom branschen som ifrågasätter stämnings- och rättegångsförfarandet. För detta RIAA-chefen Hilary Rosen – som tidigare var en av de hårdaste upphovsrättsivrarna – skrev i juni 2006 på sin blogg på The Huffington Post: ”I do share a concern that the lawsuits have outlived most of their usefulness and that the record companies need to work harder to implement a strategy that legitimizes more P2P-sites”.

För det är ju de facto så att skivindustrin sitter på en guldgruva. Produkten – den extensiva låtkatalogen – ligger och väntar och tekniken – datorerna och P2P-samfundet – finns där; redo att nyttjas. Den amerikanske teknikjournalisten Andrew Orlowski konstaterade lakoniskt vid en branschkonferens i Manchester 2004 att ”most people in technology wish they had the problems of the record industry”.

En diskussion om fildelning, nerladdning och musikindustrins framtid måste också nämna något om övervakningssamhället. De inskränkningar i människors frihet som branschorganisationerna och vissa politiker vill göra för att komma till tals med problemen är problematiska. Alla respektabla debattörer inser detta. Om inget annat så har folks ögon öppnats efter det totala kaoset efter att FRA-lagen drivits igenom.

Oscar Swartz har skrivit två böcker om det han döpt till ”Bodströmsamhället”, en ny sorts övervakningsstat där människor kontrolleras och registreras via sina digitala liv. Han konstaterar i intervjun i den här boken att ”demokratiska och frihetliga grundvalar måste hela tiden försvaras för att vi inte skall glida in i obehagligare samhällsmodeller”. I USA har man allt sedan den 11:e september 2001 haft en mycket omdiskuterad Patriot Act hängande över sig. Andra länder har tagit kraftfulla steg mot samma sorts lagar. Detta reser frågor som är mycket större än musikindustrins framtid. Hur vill vi leva våra liv? Vilket sorts samhälle vill vi ha? Vem ska ha rätt att övervaka medborgarna?

Jag inser med klädsam ödmjukhet att jag inte kan svara på någon av dessa frågor här och nu. Jag försöker bara göra dem tydliga för en kort stund genom att lyfta upp dem till ytan. Nu släpper jag dem och ser dem sakta singla ner mot botten igen.

Pirater och Antipirater: de är bägge här för att stanna. De hämtar näring ur varandra; kräver varandras existens för att fortsätta leva. Lite som yin och yang; utan den enes närvaro kan aldrig den andre existera. Själv kan jag i min stilla ensamhet reta mig på att de har tagit sina namn efter något som ger konnotationer till vidriga företeelser under en i princip laglös era.

Främst Piratbyrån då, som sentimentaliserar en i grunden laglös mord-, plundrings- och våldtäktsorganisation. Det fanns egentligen ingenting förmildrande hos dåtidens pirater, dagens Pirates of The Caribbean-gullegull med Johnny Depp i spetsen till trots. Det var en ansamling slödder som såg en chans att förstöra hederliga entreprenörers liv. Tim Travers skriver i sin monumentala Pirates (Tempus 2007) att piraterna ”were often cruel” och att ”they did frequently inflict injury and death”.

Men även Antipiratbyråns namn gör mig lätt illamående, speciellt sedan jag hört Henrik Pontèn i radio jämföra sin byrå med den engelska flottan i början av 1700-talet, som var den som effektivt utrotade piraterna genom hetsjakt med modernare skepp, systematisk terror och godtyckliga avrättningar av mestadels oskyldiga av synnerligen inhuman karaktär.

Pirater och Antipirater. De är här för att stanna. Men ingen hade varit lika imponerad om de tagit sina namn från paramilitärer och terrorister eller vigilantegrupper och dödsskvadroner.

ur Tony Ernst:

6 miljoner sätt att jaga en älg – en berättelse om musik­industrins uppgång och eventuella fall

(Reverb Förlag)