Vem vill vara rikast på kyrkogården?

Tänk att kunna vältra sig i lyx utan att behöva förbruka mer än en bråkdel av förmögenhetens årliga avkastning. Vad skulle man göra då? Ägna resten av livet åt att flyga mellan guldkrogar och golfbanor i sitt eget privata jetplan?

Fantiserat har väl de flesta gjort. Desto färre har haft anledning att fundera allvarligt på frågan. En som definitivt hade anledning att fundera allvarligt på ämnet var den skotskamerikanske stålmagnaten Andrew Carnegie (1835-1919). Hans mest berömda essä; ”The Gospel of Wealth” eller ”Rikedomens evangelium” kan vara inspirerande läsning så här i juletid.

Andrew Carnegie har som få andra förkroppsligat den amerikanska drömmen. Han kom till USA från Skottland vid fem års ålder som ett fattigt invandrarbarn. Började arbeta som springpojke vid tolv års ålder. Ägnade sin lilla fritid åt självstudier i hemstaden Pittsburgs bibliotek. Gick in i järnvägsbranschen och blev så småningom enormt förmögen på massproduktion av stål (mycket tack vare produktionsmetoder som utvecklats av svenska Sandviks grundare Göran Fredrik Göransson, men det är en annan historia). Vid förrförra sekelskiftet svarade Carnegie Steel för två tredjedelar av den totala stålproduktionen i USA.

Men bara en kort tid därefter fattade den stenrike industrimagnaten ett livsavgörande beslut. Världens då rikaste man, som börjat med två tomma händer, bestämde sig för att också sluta med två tomma händer.

År 1901 sålde han hela sitt företagsimperium och ägnade resten av sitt liv åt att göra av med pengarna på olika allmännyttiga ändamål, framför allt på att grunda folkbibliotek, forskningsstiftelser, skolor och universitet.

”Att testamentera sin förmögenhet till något samhällsnyttigt ändamål är ett säkrare sätt att göra sitt släktnamn odödligt.”

I ”Rikedomens evangelium” utvecklar Andrew Carnegie sin filantropiska filosofi. Han börjar med att hylla den fria företagsamheten och människans strävan efter rikedom. Sedan fortsätter han med att argumentera lika starkt för de rikas skyldighet att använda sina rikedomar för att förbättra samhället.

Att försöka grunda nya familjedynastier och maktsfärer är bara fåfängt, enligt Andrew Carnegie. Att testamentera stora förmögenheter till sina barn kallar han ”missriktad tillgivenhet”. De som gör så bör erkänna för sig själva att ”dessa enorma donationer inte görs för barnens bästa utan för familjens prestige”.

Att testamentera sin förmögenhet till något samhällsnyttigt ändamål är ett säkrare sätt att göra sitt släktnamn odödligt.

Det svenska paradexemplet är förstås Alfred Nobel vars Nobelpris lär överleva såväl Nobelkoncernen som Nobeldynastin.

Men Andrew Carnegie varnar ändå dem som vill vänta med att skänka bort sina rikedomar tills de själva är borta. Din kvarlåtenskap kan spillas bort på utdragna arvstvister och/eller usel förvaltning. Därför menar han att miljardären själv, medan han fortfarande är i livet, måste se till att pengarna används klokt.

”Lika mycket energi och talang som krävs för att bygga upp en stor förmögenhet, lika mycket krävs det för att använda den så att den verkligen kommer till nytta”, lyder hans argument.

Han varnar för att den som dör rik kommer att försvinna ”obegråten, ohyllad och obesjungen” alldeles oavsett vad hen testamenterar sina rikedomar till.

Andrew Carnegies tyngsta argument är emellertid moraliskt. Andrew Carnegie misstror de som inte vill ge ifrån sig något förrän efter sin död.

”De kan med fog misstänkas vara sådana som inte skulle ha gett ifrån sig något alls, om de bara hade kunnat ta det med sig”.

Han varnar för att den som dör rik kommer att försvinna ”obegråten, ohyllad och obesjungen” alldeles oavsett vad hen testamenterar sina rikedomar till.

”Den som dör rik, dör vanärad” lyder Andrew Carnegies mest berömda citat. Därför var han också en varm anhängare av konfiskatoriska arvsskatter.

”Genom att hårt beskatta dödsboet markerar samhället sitt fördömande av den själviske miljardärens ovärdiga liv”, heter det i hans essä.

Andrew Carnegies filantropiska filosofi har gjort djupa intryck på förmögna amerikaner ända in i vår tid.

Ted Turner, som skapade nyhetskanalen CNN, har skänkt en stor del av sin förmögenhet till FN.

Microsofts grundare Bill Gates är inte världens rikaste man längre sedan han hunnit göra av med över 200 miljarder dollar på olika välgörenhetsprojekt. Hans och hans hustrus stiftelse bidrar med mer pengar till bekämpningen av aids och malaria än Världshälsoorganisationen WHO.

Stora svenska förmögenheter går ofta till att köpa gods och herresäten i vad som Andrew Carnegie kallade ”fåfänga försök att grunda nya dynastier”.

Fondmiljardären Warren Buffet, som skulle ha råd att grunda oräkneliga mängder universitet, sjukhus, priser och forskningsstiftelser i eget namn, donerar i stället sina rikedomar till Bills och Melinda Gates stiftelse.

Sedan Sverige slopat arvs- och förmögenhetsskatterna har det åter blivit möjligt att bygga upp stora förmögenheter inom landets gränser.

Dessvärre tycks många svenska direktörer och miljardärer (liksom somliga politiker) vara mer inspirerade av den gamla engelska godsägararistokratin än av moderna amerikanska entreprenörer och filantroper.

Stora svenska förmögenheter går ofta till att köpa gods och herresäten i vad som Andrew Carnegie kallade ”fåfänga försök att grunda nya dynastier”.

Denna mentalitet kanske också förklarar varför den breda allmänheten är mer missunnsam i Sverige än i USA gentemot framgångsrika entreprenörer. Trots tittarsuccén ”Downton Abbey” är det få som längtar efter en ny godsägararistokrati i verkligheten.

Det måste vara roligt att vara rik, javisst. Men rikast på kyrkogården? Då verkar det vara roligare att vara jultomte. Och mer givande. I dubbel bemärkelse!

Läs hela ”Rikedomens evangelium” här>>