Världspolitisk oreda

Oro och osäkerhet är tillväxtens värsta fiender. Budget- och lånetaksbråket i USA fick inte oväntat en lösning till sist om än endast en kortsiktig sådan. Den republikanska högerflygeln är främsta orsak till veckorna av limboläge i USA:s federala finanser. Det är inte omöjligt att denna falang och därmed splittringen inom det republikanska partiet lägger grunden för en demokratisk majoritet i kongressens bägge kamrar vid kommande val.

Som liberal och individualist kan man känna sympati för republikanernas ambition att begränsa den fortsatta tillväxten av det monster som USA:s federala administration och utgifter är. Men den republikanska högerflygeln ägnar sig åt nationellt sabotage vilket är stötande.

Samtidigt har USA enormt stora rattar att vrida på och budgetunderskottet ser redan nu ut att ha halverats från 8 procent av BNP 2011 till 4 procent. För 2015 prognosticeras en underskott på endast 2 procent. Detta kan man kalla snabb budgetsanering som borde få flera EU-länder att skämmas.

Man måste tillstå att USA:s president Obama har en hel del att stå i även utrikespolitiskt. Att stormakterna kommit till en principöverenskommelse angående hur man vill befria Syrien från sin kemiska vapenarsenal kan ju ses som en framgång. Men, vid närmare eftertanke, är detta eventuellt endast en Pyrrusseger och en manöver som tar bort fokus från det övergripande problemet; att inbördeskriget och dödandet fortsätter med oförminskad kraft.

I Syrien råder barbari och mörker och ingen dager synes än. Med tanke på detta och att de kemiska vapnen i Syrien ännu inte är fullständigt inventerade och än mindre avlägsnade var det förvånande att fredspriset gick till OPCW (Organization for the Prohibition of Chemical Weapons).

Något liknande skedde med EU förra året och det är lika svårt att på allvar se EU-byråkraterna José Manuel Barroso, Herman van Rompuy och Martin Schultz som fredens änglar som det en gång i tiden var att se vingarna på Kissinger (1973) och Arafat (1994).

När det gäller Irans anrikning av uran och kärnvapenambitioner talas det om en ny ”arabisk vår” sedan den nytillträdde iranske presidenten, Hassan Rouhani, blivit len i munnen. ”Arabisk vår” är en olämplig benämning av flera skäl. Kalla en iranier arab och han ser det som en svår förolämpning. Den tidigare så kallade arabiska våren visade sig snart vara en cynisk eufemism för fortsatt oro, våld, krig, förföljelse av kristna och annat elände. Vänsterns vilda entusiasm fastnade snart i de förment godas halsar.

Liksom tidigare tal om vårtecken i Mellanöstern finns skäl att även nu vara skeptisk även om det naturligtvis är svårt för det internationella samfundet att inte syna det nya iranska kortet. Den nyvalde iranske presidentens utspel skiljer sig minst sagt från den galna retorik som hans företrädare Mahmoud Ahmadinejad alldeles nyligen praktiserat. När en statsledare står inför FN:s generalförsamling och förnekar Förintelsen, skyller terroristattacken i New York den 11 september 2001 på den amerikanska administrationen och dessutom svamlar om den snara återkomsten av den under 800-talet försvunne tolfte imamen – efterföljare till kalifen Ali som enligt shiamuslimerna ockulterades, det vill säga gick upp i rök – och som när som helst, liksom en Messias, skall återkomma till jorden och hjälpa Iran att med kärnvapen förgöra den ”Stora Satan” – ja, då finns det anledning för de mer sansade att inte endast höja på ögonbrynen utan även att osäkra revolvrarna.

Kan en seriöst menad volte-face verkligen ha skett så snabbt? Finns det skäl tro att regimen i Iran på allvar kommit på bättre tankar? Att den hätska retoriken från den teokratiska och autokratiskt styrda statens ledning alltsedan revolutionen 1979 plötsligt inte skall tillmätas någon betydelse? Med största sannolikhet, inte.

Det främsta skälet till den mjukare retoriken är naturligtvis ekonomin. Internationella sanktioner och inhemsk vanskötsel under Ahmadinejad har kört Iran i botten och ytterst har detta drabbat den stora massan, folket, men knappast ayatollorna och det högre prästerskapet i övrigt vars fickor är lika stora och djupa som Shahens på sin tid.

Läget påminner delvis om det som rådde 1978, strax före revolutionen. Då sjönk lönerna och arbetslösheten var hög medan oljeproduktionen endast låg på ca 30 procent av normal nivå. Skillnaden är att det nu råder skenande inflation – officiellt 40 procent per år men i realiteten närmare 100 procent – till följd av den raserade valutan och sjunkande produktivitet.

Under Ahmadinejads åtta år som Irans president har andelen av befolkningen som lever under fattigdomsstrecket enligt en utredning nyligen ökat från 22 till 40 procent. En ny omstörtning kan inte uteslutas och om så blir det svårt för översteprästerna och ”hökarna” att liksom skedde 1979 stjäla revolutionen. Samtidigt måste ifrågasättas om det finns tillräcklig kraft och liberalt sinnat ledarskap kvar i Iran för att framgångsrikt driva igenom något som är i närheten av demokrati och personlig frihet för folket?

Den minnesrike erinrar sig att Irans förste president efter revolutionen, Bazargan, med Khomeneis goda minne strax efter maktövertagandet 1979 mötte USA:s dåvarande säkerhetspolitisk ansvarige Zbigniew Brzezinski i Algier för att försöka återställa någorlunda normala relationer mellan Iran och USA. Syftet var främst att förmå USA att sälja för den iranska krigsindustrin nödvändiga reservdelar.

Samtidigt hade USA:s president Jimmy Carter erbjudit Shahen att komma till USA för läkarvård. De radikala revolutionärerna i främst Teheran såg detta som upptakten till en statskupp stödd av USA av samma typ som skedde 1953 då Mossadeq tvingades avgå och Shahen kunde återvända till påfågelstronen. I stället för en uppgörelse ledde de upprörda känslorna till att USA:s ambassad i Teheran ockuperades en andra gång och nu under 444 dagar. Ambassadpersonalen fördes bort med förbundna ögon och i handfängsel och hela världen häpnade över teokratins ohämmade metoder och brist på respekt för diplomatins credo.

Samtidigt med Iran- och Syriensituationen pågår ansträngningar att hitta en fredlig lösning i Israel-Palestina konflikten. Att Israel är skeptiskt till Irans nya utspel är inte att förundras över. Inte minst under Ahmadinejads tid har retoriken mot Israel varit särskilt hätsk. Landet skall utplånas från jordens yta och inkarnerar, tillsammans med USA, djävulen och liknande. Världen är dock konstig, det var nämligen Israel som vid sidan av Syrien försåg Iran med det största utländska stödet under det tidiga skedet av Iran-Irak kriget 1980-83. Anledningen var inte kärlek till shiaprästerna utan att Irak ansågs farligare än Iran för Israel.

Man måste säga att det är synnerligen olägligt av EU att under de omständigheter som nu råder i Mellanöstern införa direkta handelssanktioner mot Israel och dessutom leda förhandlingarna med Iran i Genève där de egentliga parterna, vid sidan av Syrien, är de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet samt Tyskland. Trots en så stark delegation har EU lyckats spela in sin ”utrikesminister” Lady Ashton som ordförande.

Denna socialistiska ”lady” har den före detta BBC-redaktören Rod Liddle beskrivit som totalt okvalificerad för uppdraget med ”the charisma of a caravan site on the isle of Sheppey”.

Förutom att lägga sin långa näsa i blöt i allt för mycket vill EU-byråkraterna så gärna vara med och självspegla sig i det storpolitiska rampljuset trots att historien visat att organisationen knappast åstadkommit något relevant i dessa sammanhang. Men, som sagt Barroso, van Rompuy, Ashton & Co skäms inte att spela rollerna som staffagefigurer på världsscenen. Låt oss hoppas att kloka krafter snart kan stoppa dessa gargantuanska ambitioner medan tid är. Jag säger som Cato d.ä. när han avslutade sina tal i den romerska senaten; ”För övrigt anses jag att EU skall förstöras”!

Till allt detta skall läggas stor oro och våldsamheter i andra Mellanösternländer; ständiga bombattentat i Irak och i Egypten där kristna kopter mördas på löpande band och deras kyrkor sätts i brand. Risken finns också, även om den sannolikt är liten, att Israel känner sig trängt och överkört och tar saken i egna händer även om det kortsiktiga priset skulle bli högt. Detta skulle kunna ske om förhandlingarna med prästerna i Iran drar ut på tiden eller endast leder till mer eller mindre skenlösningar som i Syrien.

Vi skall inte glömma att Irans folk är segt och stolt. När FN:s säkerhetsråd lade fram ett förslag om vapenvila redan något år efter Iran-Irakkrigets inledning accepterade Irak, trots att man var angripare, medan Iran sa nej med följd att kriget fortsatte i ytterligare sju år.

Det här är inte första gången en till synes liberalt sinnad president tagit initiativ som sedan krossats av det konservativa prästerskapet. Sedan revolutionen 1979 är Iran en rent islamistisk förtryckarstat där i stort sett inget blivit bättre för folket. Den nuvarande Khamenei är Khomeneis utsedde efterträdare och även han har en hel del blod på sina händer. Glöm inte att det i Iran avrättas flera människor än i något annat land förutom Kina.

Ahmadinejad kunde inte återväljas en tredje gång som president men han finns kvar och han byggde sin manipulerade valseger 2009 på Sepah, ”revolutionsgardet” som är en armé vid sidan av den ordinarie som skall försvara den islamistiska revolutionen och landets konstitution, där han själv arbetade en gång i tiden.

Glöm inte heller att sanktionerna mot Iran skapar oerhörda möjligheter för eliten att sko sig som mellanhänder när knapphet och konstlade priser råder. Det var inte länge sedan ett Sepah närstående bolag köpte kontrollen i Irans statliga telekombolag.

Iran måste betraktas som en slags militärdiktatur med maffialiknande inslag och där eliten inklusive de högsta prästerna profiterar. Glöm inte heller att Iran är första anhalten från Afghanistan till Europa. Det påstås att narkotikamissbruket i Iran är större än i något annat land och betänk vilka intjäningsmöjligheter denna trafik skapar. Vi har också sett, gång efter gång, bland annat nyligen i Egypten, att sharialagar och islamism är omöjliga att förena med demokrati.

Den nye presidenten har som Irans tidigare förhandlare i kärnvapenfrågan desavouerats av Ahmadinejad. Han kan mycket väl komma att desavoueras åter igen, nu av den högste ledaren Khamenei. Om så, återstår endast två alternativ; revolution i Iran eller väpnade insatser med eller utan USA. Israel kommer sannolikt inte att förbli passivt.

Det är svårt att sia ens om den närmaste framtiden. President Carter besökte Shahen på nyåret innan revolutionen och Shahens fall. Han uttryckte då att Iran var en stabil ö av trygghet i regionen, drygt en månad innan Shahen föll.

I samband med de våldsamma protesterna efter Ahmadinejads manipulationer av valet 2009 sägs att Khamenei hade ett flygplan stående ”stand by” för att snabbt kunna fly ut ur landet. Stora förändringar sker ofta oväntat och snabbt, som när vatten övergår till is.