Vargar, Zlatan och en åtalad polis

Tyvärr ligger det ju nära till hands att som krönikör inta en skeptisk hållning och gärna se andras fel och kritisera. Nåväl, genom en snabbgenomgång av tidningsskörden enligt ovan så föds garanterat idéer till nya krönikor eftersom det rapporteras så mycket tokigheter.

Här är tre aktuella nedslag:

1. Att minska vargstammen

Vargen är ett mytomspunnet djur som både skrämmer och fascinerar. Som väl de flesta känner till utrotades vargen i Sverige under 1800-talet och det skedde med brutala metoder; jakt, fångstgropar, gift med mera.

Den sista flocken vid den här tiden hade sitt revir i mina hemtrakter i Mellansverige. Nu är vargarna tillbaka på sina gamla marker och jag minns med välbehag en juldagsnatt för drygt tio år sedan. Jag, min kusin och några till åkte ut i skogen mitt i natten för att lyssna på varg och titta efter spår. Det var oplogade skogsvägar och ungefär 10-20 centimeter nysnö. Termometern visade kring 30 grader minus och det var stjärnklart.

Den nya pudersnön gnistrade som om den bestod av miljoner små diamanter. Vi såg spår av varg vilket var enkelt på grund av nysnön. Plötsligt störtade en stor älgtjur fram ur den mörka granskogen. Nysnön på granarna rann ned på djurets nacke och rygg och när han började trava längs vägen framför oss virvlade det av snö runt honom och det var en magnifik syn.

Så stannade vi, slog av motorn och klev ut i natten. Tystnaden var kompakt som svart tryffel och stämningen magisk. Så plötsligt hörde vi ylandet strax intill oss uppe på en liten bergsknalle. Vi rös och såg framför oss i vårt inre den klassiska siluetten av en stor varghanne som sträckte hals upp emot den måne som nu lyste upp vår väg och bidrog till den gnistrande diamantillusionen. Inte så många förunnat att vara med om något sådant.

Nåväl ”vargfrågan” har blivit infekterad och ytterst kostbar för landet. Det flyttas vargar hit och dit, inventeras och utreds. Vargen har blivit en symbolfråga där natur- och miljönissarna med utsikt från sina bekväma kontors- och konferensstolar vill begränsa rovdjursjakten till ett minimum. På den andra sidan finns de som drabbas i form av rivna får och kreatur, uppbackade av jägarna som inte vill att deras jakthundar skall bli kosttillskott för vargen. Under sina skogsvistelser hittar jägarna spår efter varg i form av rester av kadaver; älgkalvar, rådjur.

Nu har tydligen riksdagen fattat beslut om att vi skall ha en vargstam på 170-270 djur vilket enligt uppgift stämmer med EU:s ”krav”, vad nu EU har med detta att göra?

Naturvårdsverket har dock på eget bevåg redan fastnat för den högre populationen i det angivna intervallet. Samtidigt har man fastslagit att det endast skall skjutas maximalt 30 vargar per år och det under en period av två veckor.

Enligt uppgift består vår vargstam redan av omkring 400 djur vilken ger ett årligt nytillskott på omkring 80 djur. För att minska stammen ner mot det undre intervallet enligt riksdagen och EU skulle det behöva skjutas minst 100 vargar per år under ett antal år framöver. Varför denna inkonsekvens?

I Finland lär vargstammen ha minskat med 50 procent under de senaste fem åren. I mina hemtrakter tillämpades koden SGT, d.v.s. Skjut, Gräv och Tig! Jag antar att de handfasta finnarna tillämpat motsvarande modus operandi.

Jag måste säga att det är befriande att se när landsbygdens folk tar saken i egna händer när naturromantikerna i Stockholm hittar på rena dumheterna. Vi behöver mer av civil olydnad allt såvida den inte skadar andra eller utsätter andra för fara.

2. Reaktionerna på Zlatan och Volvo-reklamen

Volvos reklamfilm med Zlatan i huvudrollen har raskt blivit uppmärksammad vilket väl är meningen med PR? Det intressanta är emellertid hur vänstern och normmedias förgrämda proselyter reagerat.

Volvo är nästan som ett varumärke för aktiebolaget Sverige. Ett bolag som betytt oerhört mycket för vårt välstånd och Sverigebilden internationellt, en industriell fixstjärna helt enkelt. Vilken briljant idé att engagera Sveriges största sportprofil. Alla har hört talas om Zlatan och de flesta beundrar honom. Jag har en son som studerar i Paris och där ju Zlatan spelar för laget PSG. Även parisarna är väl medvetna om vem Zlatan är och min son säger att svenskar i Paris numera behandlas med större respekt tack vare Zlatan.

Filmen är suggestiv och tar sin utgångspunkt i det som många förknippar med Sverige; de stora vidderna, de mörka skogarna, sjöarna, ensligheten, jakten, vintrarna och kylan. Filmen beskriver denna Sverigebild med Zlatan som aktör. Strövandet i skogen, den värmande elden invid den iskalla sjön, hårkorset i stickhålet på en stor kronhjort, fysisk råstyrka, iskalla bad och rå primitivitet, men som också inkluderar mänsklig öm- och närhet.

När så Zlatan avslutningsvis deklamerar nationalsången Du gamla du fria och avslutar med att ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige” (inte Norden), ja då går PK-Sverige i taket och vänsterkrönikörerna sliter sig i håret.

Den odrägligt självupptagne exhibitionisten Alex Schulman förstår inte hur så många uppenbarligen uppskattar filmen som han avfärdar med att ”det var väl ingenting”! Det enda han hoppades på var att den skulle reta Sverigedemokraterna. Jag förstår honom inte. Menar han att eftersom Zlatan är en andra generations invandrare så passar inte galoscherna?

Det är ju inte så att SD tycker illa om invandrare men vänder sig mot den lössläppta invandringspolitiken och bristen på integration.

Tvärtom, Zlatans hyllning till det ”svenska” borde väl sitta som en smäck på SD. Men när en person med invandrarbakgrund hyllar det typiskt svenska, som inte finns enligt de röda, och dessutom understår sig att läsa upp nationalsången ja då blir det för mycket för den självgode Schulman som tillhör public services inavlade barnaskara.

En annan vänsterskribent, Hynek Pallas, skriver i DN (27/1) att han är rädd för det ”nationalistiska” eller ”svenska” i filmen. Han skräms också av att antirasister 2014 ser det som progressivt att någon annan än en rågblond och blåögd utnyttjar nationsattribut som enligt Pallas hör hemma hos 1800-talets romantiker.

Pallas lyckas med konststycket att koppla Zlatanfilmen till första världskriget, till nazisternas massmord och han hyllar EU som han tydligen anser är en garant för att nationsgränserna i världen monteras ned, att vi öppnar gränserna mot världen. Pallas är mer än lovligt naiv!

3. Polisen och batongen

En annan DN-skribent, Hanne Kjöller, skriver under den slagkraftiga men infantila rubriken; ”Hur många batongslag är lagom”?

Med en snabbt ökande grov brottslighet ställs den svenska polisen allt oftare inför direkt hotfulla situationer. Vänsterskribenterna tycker lika illa om polisen som om Sverigedemokraterna och missar inget tillfälle att kritisera kåren när det uppstått skarpa lägen. Det ligger även i linje med vårt svaga legala självförsvarsskydd. Och när någon till äventyrs ingriper i hotfulla situationer för att rädda andras liv och hälsa slutar det ofta med att den modige ”folkhjälten” döms till fängelse för misshandel.

Kjöllers inlägg handlar om den kvinnliga polisen som beordrade en drogpåverkad och hotfull man att lägga sig ned. När mannen inte hörsammade henne släppte hon sin hund på honom. När mannen inte omedelbart lägger sig ned går den kvinnliga polisen på honom med batongen och får till sist ned honom på gatan.

Kjöller undrar varför poliskvinnan både måste bussa hunden på mannen och slå honom med batongen? Hade det inte räckt att hålla mannen under uppsikt i avvaktan på förstärkning är Kjöllers snusförnuftiga råd. Poliskvinnan står nu under åtal!

Jag tror att det är oerhört svårt för en ledarskribent att ens hjälpligt sätta sig in i de hotfulla situationer som poliser allt som oftast hamnar i. Att då ryggradsmässigt skriva om det i naivt pacifistiska termer båtar föga. Till och med ”invandrarkidsen” i de mest drabbade förorterna klagar på polisens passivitet och menar att ”buset” tappat all respekt för ordningsmakten och häri ligger förklaringen till misslyckandet att stävja våld och huliganism i våra invandrargetton.

Kultureliten ser fascistiska tendenser hos alla som bär uniform och med sina skriverier bidrar dess medlemmar till fortsatt demoralisering av kåren och föder rädsla och ångest hos polisledningen som hellre pudlar än tar sitt folk i försvar. Vi har, som Thatcher uttryckte det, blivit ”wets”!