"Våra-sjukan" avslöjar självgodheten

”Vi måste värna våra barn och gamla. Vi har våra invandrare att tänka på. Hur mår egentligen våra tonåringar i dessa tider? ”

När vi uttrycker oss så i det offentliga samtalet, är vi oantastligt välmenande, det är något odiskutabelt gott att vi tar hand om ”våra” pensionärer. Den som tar hand om ”våra” någonting är utan omsvep en ansvarstagande medborgare.

Vad gör vi för våra handikappade? Och våra husdjur…våra småfåglar…våra gråstenar…hm….det är något skumt med det här.

För den som talar om ”våra” inkluderar aldrig sig själv i den lite nedlåtande våra-gruppen. Man hör aldrig en invandrare som säger ”Vi måste ta hand om våra 35-åringar här i landet”. Däremot är det många 35-åringar som säger ”Vi måste ta hand om våra invandrare”.

Detta omedvetna tolkningsföreträde bör göras synligt. Några (grupper) anser tydligen att andra (sämre grupper) ”tillhör” dem så mycket att de utan omsvep offentligt talar om dem som ”våra”.

Vad jag beskriver är bara hur självklart vana vi är vid att se på andra människor som grupp, från det offentliga samtalets självmedvetna och upphöjda medelpunkt, där man plötsligt har ”rätt” att sortera andra människor i grupper som är ”våra”.

Men vad avslöjar detta självutnämnda ”vårande” egentligen om den generativa medelålders egocentrism?

Låt istället folk få vara som de är; invandrare, unga eller gamla – utan att behöva höra detta eviga och stöddiga tjat om ”våra”. För sanningen är att de inte är ”våra”, utan alldeles egna individer som inte ”ägs” av vare sig staten, samhället eller oss förment ”lyckade mitt-i-livet-medborgare”.

Marika Ehrenkrona