Var människa sin egen lagkapten

I morse när jag lämnade yngsta dottern på dagis hamnade jag mitt i dagisfröknarnas diskussion om huruvida Henke Larsson ser trevligare ut nuförtiden jämfört med när han hade rastaflätor. Och plötsligt befann jag mig vid det lilla köksbordet med utsikt mot Norrbackagatan, förklarandes offside-regeln. Jag kände mig som Rit-Ola, men stötte på pedagogiska svårigheter när frågan om ”påverkar-påverkar inte” spelet-debatten blossade upp. Det hade Rit-Ola klarat av galant. Kanske läge att hyra in honom till nästa föräldramöte?

Innan jag till sist lyckas fly fältet, efter att ha nedtecknat dotterns hämtningstid på därför avsedd plats, får jag predikat för mig att Elfsborgs 0-1 mot Gefle helt kan skyllas på att Anders Svensson är förvisad till en kantplats på det gula mittfältet. – Inte bra med tanke på VM, hävdar en förskollärare som i det här sammanhanget får vara anonym. Och sekunden innan jag till sist lyckas slå igen porten bakom mig uppfattar jag hur barnen runt det låga bordet, översållat med teckningspapper och färgkritor, diskuterar hur Alexander Östlund mår för ögonblicket. Eller inbillar jag mig bara?

Teddy Lucic skada i föregående dags allsvenska match mot AIK oroar också. På ICA tycks personalen luta åt att Petter Hansson ska ersätta om inte Teddy blir frisk medan ägaren till restaurangen på motsatt sida gatan vill kalla in Max von Schleebrügge redan nu. På tunnelbanan tycks alla sitta och nominera startelvor och i Vasaparkens gassande solsken uppmålas tänkbara scenarion i grupp B.

Där det för tio-femton år sedan var helt otänkbart för en kulturarbetare i svart kavaj och cineastglasögon att hylla bollsparkeriarbete blir denne idag snarare misstänkliggjord om han/hon inte har en åsikt om spelet. Författare, dramatiker och vanliga simpla popsångare orerar i det oändliga om fotbollens storhet och drar gärna paralleller mellan 4-4-2-systemet och ”sturm und drang”-diktningen i Tyskland på slutet av 1700-talet. Goethe hade varit en utmärkt defensiv balansspelare i ett diamantformat mittfält, tycks vara den allmänna meningen. Givetvis med Schiller som kreatör och anfallsinriktad dribbler strax framför. För mittfältsbalansens skull.

Woody Allen som irrationell kantspringare, är en tanke som tilltalar unga filmvetare med inriktning på amerikansk nutida cinematografi. Frågetecken måste dock nedtecknas för Allens skadebenägenhet och galopperande hypokondriska tendenser.

Och medan de bleksiktiga män, fotbollsnördar som tidigare känt sig utvalda, suckar och för ändlösa diskussioner om populism och massfenomen erkänner jag gärna att jag tycker att det är helt underbart. Jag är bara lite sur för att jag inte fick lira boll inför så välfyllda läktare som dagens spelare är bortskämda med. Men jag överlever.

Jag hoppas dessutom att fotbollsintresset överlever – att vi inte får en backlash efter VM och människorna väljer att intressera sig för hockey istället. Hemska tanke. Men det är nog ingen risk. Släng in en boll och en puck till en katt och se vilken leksak den väljer…

Niclas Kindvall