Välviljan svek efter tsunamin

Svenskarnas välvilja toppade i samband med tsunamikatastrofen, men bidragsnivåerna hos insamlingsorganisationerna har dalat sedan dess. Möjligen är det just det samvetsdövande minnet av vår rekordomfattande givmildhet då som minskar vår benägenhet att lätta på plånboken ytterligare i dag. I en ny avhandling som lagts fram vid Handelshögskolan i Stockholm undersöks vår inställning till välgörenhet.

Välgörenheten har lätt paternalistiska drag, visar det sig. Bidragsgivarna anser sig veta bättre än mottagarna vad dessa behöver. I ett forskningsexperiment fick givare välja om de ville ge malariamyggnät eller pengar till mottagare i Zambia och trots att de visste att mottagarna helst ville ha pengar valde merparten ändå att skänka myggnät.

Inte heller påverkar mängden information om ändamålet hur stora bidrag vi skänker bort. Däremot är det viktigt att känna till ändamålet och veta att pengarna når fram.

– Det är lustigt med tanke på hur reklamen ofta är uppbyggd. Fadderorganisationerna som använder ett personligt tilltal är ett tydligt exempel på det, säger Anna Breman som står bakom avhandlingen.

Antalet insamlingsorganisationer har mer än fördubblats de senaste 15 åren och med dem det privata givandet.

– Välgörenhet är ju lite trendigt just nu. Många kända personer som donerar stora summor blir omskrivna, vilket bidrar till en mer positiv inställning till välgörenhet i allmänhet, säger hon.

Men problemet för insamlingsorganisationerna är de varierande bidragsnivåerna som gör det svårt att arbeta långsiktigt.

– En lönsam lösning på detta problem är att be månadsgivare via autogiro att öka sina donationer från ett framtida datum. De väljer då dessutom att höja månadsbeloppet betydligt mer än de som ombeds höja beloppet samma dag som de kontaktas av välgörenhetsorganisationen, säger Anna Breman.

Det är svårt att säga vilka långsiktiga effekter tsunamikatastrofen har fått för vår inställning till välgörenhet, men en färsk undersökning från Gallup visar att bidragsnivåerna har gått tillbaka sedan dess.

Inställningen till insamlingsorganisationerna blir allt mer positiv och i grund och botten finns en positiv vilja till bistånd i Sverige som är större än i många andra länder exempelvis USA. I Sverige går 40 procent av det privata givandet till utländskt bistånd, vilket kan jämföras med cirka två procent i USA.

I USA är välgörenheten avdragsgill och givandet per person är högre än i Sverige, särskilt bland välutbildade.

– En intressant aspekt är att det är de med lägst respektive högst inkomst som skänker mest som andel av sin inkomst, medan de med medelinkomst skänker minst, säger hon.

Men merparten av pengarna går till lokala mottagare vars behov överskuggar den globala efterfrågan på hemmaplan.

– Möjligen skulle ett förändrat välfärdssystem i Sverige ändra på givarbeteendet och inte minst om välgörenheten blev avdragsgill, säger Anna Breman.