Vad menar Sahlin om sjukvården?

Offentligt ägda sjukhus anlitar redan i dag privata leverantörer i stor utsträckning. Man kan då fråga sig vad skillnaden är om också själva sjukvårdstjänsten köps från en privat aktör?

– Vi vill inte se skattepengar hamna i fickorna hos privata aktieägare.

Det var Mona Sahlins första kommentar efter det att företrädare för den borgerliga regeringen föreslagit ett upphävande av den så kallade stopplagen – en lag som tidigare satt stopp för försäljningar av vissa offentligt drivna sjukhus till privata entreprenörer.

Ett slopande av stopplagen betyder alltså fritt fram för privata sjukhus, som i vinstsyfte kan sälja sina tjänster till landstingen. Därav Sahlins kritiska kommentar.

Men faktum är att redan i dag är det en hel del skattepengar som hamnar i privata aktieägares fickor.

Det är knappast småsummor som landstingsdrivna sjukhus spenderar på köp från privata vinstdrivande företag; mediciner från AstraZeneca, röntgenutrustning från Siemens, sövningsgas från Aga och konsulttjänster från diverse privata konsultbolag.

Och det är nog väldigt få som anser att AstraZenecas mediciner är sämre för att de tillverkas av ett privat företag med syfte att visa vinst. Snarare ses nog vinstmotivet som en förutsättning för att bolaget ska kunna fortsätta att utveckla och producera nya, och helst ännu bättre, preparat.

Men när det gäller inköp av själva tjänsten, det vill säga att vårdpersonalen ska vara anställd av ett privat företag, då är det många som slår bakut.

Man kan fråga sig varför?

Ingen eller få tror att läkare och annan sjukvårdspersonal gör ett sämre jobb för att sjukhuset de arbetar på drivs av ett privat företag. Alltså borde inte ett privat sjukhus fungera sämre än ett offentligt.

Men kan naturligtvis också ställa sig frågan om sjukvården fungerar bättre med ett större inslag av privat ägande?

När OECD i en nyligen gjord undersökning rankade svensk sjukvård högt vad gäller resultat, men desto lägre när det gäller tillgänglighet – bra resultat när man väl får vård, således, men väldigt svårt att faktiskt få det – tyder det på att svensk sjukvård lider av ett organisationsproblem.

Det kan privata entreprenörer (förhoppningsvis) fixa. Åtminstone borde de få chansen när det offentliga uppenbarligen allt som oftast misslyckas. Att säga nej till detta på grund av något som ser ut att vara en mycket oklar och dunkel illvilja gentemot privatiseringar i största allmänhet är inte särskilt klarsynt.

Mona Sahlin borde förklara vad hon egentligen menar.