Vad EU främst borde ägna sig åt

Ett ytterst fåtal svenska politiker har en ordentlig överblick över EU och dess olika aktiviteter. Vad skall vi då tro om gemene man trots allt tal om transparens, subsidiaritet, demokrati etc.? När EU ifrågasätts så blir svaret nästan jämnt att EU är ett fredsprojekt och vem kan vara emot fred?

Min åsikt är att EU inte ens från början i första rummet var ett fredsprojekt utan ett ekonomiskt projekt. Efter första världskriget var Frankrike en av ”vinnarna” och landets åsikt var att Tyskland skulle stämplas tillbaka till om inte medeltiden så åtminstone ett primitivt agrarland. Tyskland ålades krigsskadestånd som man visste aldrig skulle kunna betalas och som dessutom skulle förvägra det besegrade Tyskland alla möjligheter att resa sig ur ruinerna. Det blev också så och tillsammans med Weimarrepublikens brist på politisk robusthet, ekonomisk svaghet och 30-talets depression banades väg för nazismen och det andra världskriget.

Efter det andra världskriget befann sig Frankrike de facto på förlorarsidan. Liksom efter det första kriget önskade man dock få Västtyskland nedskottat i gödselhögen. Tack vare inte minst USA:s utrikesminister George Marshall så kunde man nu köra över Frankrike och agera rationellt. Om det skulle bli fart på den ekonomiska utvecklingen i Europa måste Västtysklands ekonomi fungera. Den s.k. Marshallhjälpen uppgick till drygt 10 miljarder USD endast under 1946-47 och där även det ”neutrala” Sverige erhöll 107 MUSD vilket inte var småpengar på den tiden. Hjälpen bestod av såväl lån som rena bidrag och bidrog i högsta grad till Västeuropas återuppbyggnad efter kriget.

Sovjetunionen avstod och förbjöd sina kolonistater i Östeuropa att ta emot hjälp, en hjälp som hade varit ytterst välkommen. Nu började det Kalla kriget på allvar och även Finland avstod från hjälpen för att inte misshaga Stalin.

För såväl Frankrike som Västtyskland var kol- och stålindustrin viktig men även för Italien och Beneluxländerna. På dessa premisser bildades den Europeiska Kol- och Stålgemenskapen (EKSG) 1952 med de ovan nämnda länderna som initiativtagare och medlemmar. Syftet med EKSG var att samordna produktionsvolymerna och prissättningen av kol och stål. Men även bidra till rationaliseringar och omstruktureringar inom branscherna för att uppnå kostnadsmässig konkurrenskraft.

En ny överstatlig ”Hög Myndighet” sattes i toppen av EKSG. Visst kan man säga att det fanns ett uns av fredsingrediens då ju Västtyskland, Frankrike, Italien och Benelux nu hade ett gemensamt ekonomiskt projekt. Men det var ekonomin som var huvudsaken. EKSG var starten på det som senare skulle bli EU och där det rent organisatoriskt var överstatligheten som var det nya. Sedan följde Romfördraget 1958 och bildandet av den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen eller EEG. Syftet var att nu skapa en gemensam inre marknad för varor och med ambitionen att på sikt utvidga konceptet till tjänster, kapital och människor vilket ju sedermera skedde.

1968 blev EEG en tullunion och samtliga fördrag i ärendet fick nu sammantaget namnet de Ekonomiska Gemenskaperna. Tullunionen innebar att man förutom en någorlunda fri ”inre marknad” – ett s.k. frihandelsområde – ålades att ha samma tullar mot omvärlden. Ja, från denna bas har det rullat på med nya medlemmar, en gemensam valuta, bidragshysteri, 11 års förhandlingar om mineralvatten, bananers fysionomi, förslag till bankunion, krisfonder etc. etc.

Avvecklingen av handelshindren inom EU har definitivt varit mycket positivt ur ekonomisk synpunkt och där skulle man enligt mitt förmenande ha stannat. Men en byråkrati har en osviklig förmåga att ständigt växa och, liksom ett krig eller en revolution börja leva sitt eget liv. Och det är just det som skett med EU.

USA har en positiv syn på EU och det är lätt att förstå varför. Den bullrige före detta amerikanske utrikesministern Henry Kissinger frågade en gång på sitt pompösa sätt: ”Om jag vill tala med Europa, till vem ringer jag då?” Om all relevant makt samlas i en överstatlig institution som EU är det naturligtvis lättare för USA att diskutera olika frågor och i ett huj kunna komma överens med 28 europeiska stater.

Nu diskuteras ett slags frihandelsavtal mellan USA och EU, Transatlantic Trade & Investment Partnership (TTIP). Lika självklart som frihandeln inom Europa gav positiva tillväxteffekter skulle ett sådant transatlantiskt avtal vara positivt för den europeiska tillväxten, sysselsättningen och ytterst konsumenterna. Teoretiska beräkningar från EU:s sida hävdar att de europeiska hushållen skulle kunna spara 545 € per år och att BNP-tillväxten per år skulle öka med 0,5 %.

Ett sådant avtal ligger i linje med EU:s ursprungliga idé; ekonomisk utveckling och ökad välfärd. Handeln mellan USA och EU motsvarar halva världshandeln och inom USA och EU finns 800 miljoner konsumenter. USA är Sveriges fjärde största mottagare av vår export så det ligger även i vårt intresse med ett sådant transatlantiskt avtal.

Dock finns anledning tro att det kan ta tid att komma överens, framför allt vad gäller jordbruksprodukter, genmanipulerade grödor, djurhållning mm. Till detta skall läggas framför allt Frankrikes ständiga krav på särbehandling inom områden som anses särskilt viktiga, d.v.s. förutom jordbruk; musik och annan kultur där Frankrike anses ha rätt att skydda sin särart och skydda sig mot framför allt amerikanskt inflytande. Detta har redan påpekats av Frankrikes handelsminister, Nicole Bricq som menar att ”kulturbranscher” skall undantas från avtalet, d.v.s. Frankrikes ”exception culturelle”.

Det finns också en rädsla från bland annat Frankrike att enskilda amerikanska företag enligt de första utkasten skall ha rätt att med legala medel angripa såväl enskilda europeiska företag som regeringar/stater. Rädslan späs på av det överstatliga konceptet där ju kommissionen förhandlar utan någon närmare löpande rapportering till de enskilda regeringarna. Man undrar varför man klagar, det är ju det som är hela meningen med EU:s beslutsfattande. Nationalstaterna finns i praktiken inte mer och skall hålla tassarna borta från Barroso och hans underlydande tjänstemän.

Ett avtal av det slag som nu diskuteras är ett bra exempel på vad EU främst skulle ha ägnat sig åt under årens lopp i stället för att omvandla nationalstaterna till nickedockor under en odemokratisk och ogenomskinlig hegemoni.

En bieffekt av ett eventuellt avtal skulle bli att våra EU-ivrare då inte endast skulle kunna motivera EU med ”freden” – vilket är ett nödargument – utan kunna säga; men tänk vad TTIP betyder för vår exportindustri och våra konsumenter. Att det finns några mycket positiva inslag i EU-konceptet innebär inte att allt det tokiga och dyrbara skall accepteras.

Slutligen: EU är inte och har aldrig primärt varit ett fredsprojekt utan ett rent ekonomiskt projekt. Med den glupande aptit som infunnit sig i den överstatliga byråkratin så har vi utan motstånd låtit oss insnärjas i en spindelväv som snart omfattar livets alla aspekter och vi reagerar inte längre på direktiv som avser bananers böjning, chokladcigaretter, lakritspipor, gärna rökning men inte snus mm mm.

EU är ett utmärkt instrument för att ytterligare passivisera befolkningen, urvattna demokratin och snart göra våra egna politiker och institutioner överflödiga. Men att reformera en sådan Leviathan inifrån låter sig knappast göras. Det finns allt för många och starka ”vested interests” bland länder, politiker och inte minst EU-byråkraterna inklusive parlamentarikerna.

Det enda som i det korta perspektivet kan ändra på förhållandena är en ny finansiell kris som inkluderar banksektorn, en eurokollaps eller att ett eller annat betydande land sliter sig loss från monstrets klor och lämnar på eget bevåg.