Timo Kangas smygtittar på dokumentärfestivalen Tempos utbud i mars.
Tre Texasdamer med skinn på näsan

Mest läst i kategorin
2003. Superbowl-final. USA:s kanske heligaste tv-program.
De tre damerna i gruppen Dixie Chicks är populärare än någonsin. Den ganska färska trion är redan den bäst säljande kvinnliga gruppen genom tiderna, med 25 miljoner sålda ”enheter”.
Under Superbowlfinalen får trion den stora äran att sjunga nationalsången. Stjärnbaneret har fått tre nya, kvinnliga stjärnor från Texas.
Dick Cheney och George Dubbel-V-som-i-dubbel-Victory kan också ses i rutan vid denna tidpunkt. De babblar på om att Saddam Hussein gömmer massförstörelsevapen i Irak.
Missnöjet med Bushs utrikespolitik gror i Dixie Chicks-lägret. Det når sin kulmen den 10 mars, under en konsert på Shepherd´s Bush Empire i London. Där fäller Natalie Maines sitt historiska uttalande om att hon skäms över att USA:s president kommer från Texas.
Då brakar ett smärre krig i gång på hemmafronten. Men till skillnad från det verkliga kriget på CNN går det knappast att följa på CMT, Country Music Television.
För i dokumentärfilmen Dixie Chicks: Shut up & sing ställs gruppen inför en rad jobbiga fakta – eller i alla fall påståenden – som att 90 procent av alla countryfans stödjer Bush. I inspelningsstudion läses det högt ur Rightwingsparkle-bloggen och det är ingen uppmuntrande läsning. Till slut går det så långt att Natalie Maines blir mordhotad inför en konsert.
De hårda slagen kommer slag i slag för en grupp som stått upp för countrymusiken och gjort den populär bland unga. Inte minst långt utanför de gängse countrykretsarna.
Plötsligt vägrar USA:s countryradiostationer spela Dixie Chicks musik. Något som kan vara rena dödsstöten för en countrygrupp.
Filmen skildrar de stolta damernas kamp mot censuren, och deras envetna vilja att få göra som de vill, att kunna se sig själva i spegeln på morgonen utan att ha kompromissat sönder sig själva.
Det här motståndet och den här kampviljan kommer till uttryck i en nyvunnen eld i musken. När Natalie Maines besjunger sin situation med den där rena, klara rösten – en röst som ändå har sting – är det läge att lägga in en en motion om utvidgning av tårkanalerna.
När hon laddar och sjunger Not ready to make nice, ja, då är det svårt att värja sig. Och så motsatsen, med den trygga närheten i vackra Easy silence. Och det nästan Tom Petty-medryckande i The long way around som trion sjunger medan eftertexterna rullar.
Legendariske rockproducenten och musikbranschgurun Rick Rubin – ja, han ser till och med ut som en guru, med långt skägg och radband i handen – producerade comebackalbumet Taking the long way. En återkomst som skildras i filmen, men berättelsen kapas innan fjolårets Grammyutdelning. Då fick Dixie Chicks fem Grammys av de fem nomineringar gruppen fått.
En slags revansch och ett erkännande. Men alla rednecks som vände huvudena från Dixie Chicks lär inte förlåta dem. Trots att Bush-sympatierna dalat hos den amerikanska befolkningen.
Det är en gripande och tankeväckande dokumentär Barbara Kopple och Cecilia Peck åstadkommit. Dixie-damerna lever familjeliv, föder barn och försöker leva normalt igen. Musiken har nu en underström av vulkaniska känslor som hela tiden bubblar när de tre sångerskorna öppnar munnen.
En film om tre frigående Dixie Chicks.
Filmen är en del av sektionen Music doc i 10-årsjubilerande dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm i mars. Sektionen är ett samarbete med den Malmöbaserade musikdokumentärfestivalen Music Doc Festival, och utbudet är spännande.
Gran Gees film Joy Division kan
vara ett bra komplement till Anton Corbijns aktuella spelfilm Contol. Dub echoes, en brasiliansk dokumentär om kopplingen mellan jamaicansk dubteknik och den moderna elektroniska musiken låter lockande.
För att inte tala om Gene Grahams film The Godfather of disco, om musikpionjären Mel Cheren som var delägare i nattklubben Paradise Garage och grundade skivbolaget West End. Och Julian Schnabel har fångat Lou Reed i konsertform när denne framför klassiska plattan Berlin från 1973.
Ursäkta, det där är min stol!