Tillbaka i rutan

Och plötsligt var de där igen. I teven alltså. Världstjärnorna. Ena dagen var det Henry, Touré, Fabregas och grabbarna. Nästa bjöd på Ronaldo, Scholes, Rooney, Shevchenko och Lampard. Jösses. Premier League är igång och allt komprimeras ner till ettor och nollor, skickas genom luften på nåt obegripligt sätt för att landa i teveapparaten. Och fast jag trodde att VM tagit död på intresset för åtminstone en stund framöver så märkte jag att det var kul att se killarna igen. Som om vår relation fått lite extra näring av sommartyskland för nån månad sen.

För när Essien, med den oefterhärmliga stirrblicken, kompromisslöst sparkar ner en motståndare funderar jag på Ghanas match mot Tjeckien. Och när Shevchenko drar iväg i en djupledslöpning lider jag lite med Ukraina som kämpade så hårt för sitt land att det nästan gjorde ont att se dem förlora. Man har liksom vant sig vid att varje helg få hälsa på hos världens bästa spelare. Efter VM känns det som vi känner varann lite bättre. Snart kommer Ronaldinho och Barcelona, snart kommer hela jävla italienska ligan. Det känns bra.

Men Premier League är ändå den bästa ligan i världen. Inte nödvändigtvis den med det bästa lagen eller ens den bästa underhållningen. Men definitivt den med de bästa spelarna. Okej, de allra största stjärnorna finns möjligtvis i Italien eller Spanien men totalt sett. Ingen annan liga har så många riktigt bra spelare eller håller en jämnare kvalitet mellan lagen. Chelsea och de andra får slita för att vinna även om de oftast just vinner. Topplagen i andra ligor kan ta det lite lugnt mot korplagen i botten.

På hemmaplan är det långt mellan de tillfällen det bjuds på prestationer i världsklass. Allsvenskan är helt enkelt sisådär bra. När våra europakvalande lag får stryk av Cork City och sådana som Ruzamberok (eller vad de nu hette) kan man krasst konstatera att nä, några världstjärnor uppträder inte kontinuerligt på svensk mark.

Men kanske är det en gyllene kompromiss? Toppfotboll på teve för artisteriet och gammalt hederligt svenskt bollsparkeri för känslorna och patriotismen och den lokala stoltheten? För säga vad man vill om Allsvenskan – någon större underhållning är det inte varje vecka. Även om Lagrell så gärna skulle vilja tro att det finns ett samband mellan kvaliteten på högsta serien och den säck pengar han fick för teverättigheterna.

Niclas Kindvall