Till sanningslandskapet går inga turistresor

Varje kultur och maktelit bygger sitt eget sanningslandskap. De består av en mängd bergfasta illusioner, konstruktioner och föreställningar, lätt förklädda till självklara sanningar. Ett landskap kan inte ifrågasättas, det ligger där sedan urminnes tider, oföränderligt, såvida ingen har dikat ut det.

Våra mentala sanningslandskap är en del av vad man kan kalla en sanningskultur. Det är sånt som man ”bara vet” och inte ens definieras som kunskap och som därför inte kan ifrågasättas. Det är alltför självklart för att bli upptäckt.

Alla gör vi våra egna sanningslandskap, mer eller mindre fantastiska. Makten gör sina egna, men dit går inga turistresor. Makten vill liksom inte betrakta sina sanningslandskap som om de vore utflyktsmål. Ett riktigt sanningslandskap märks inte, det är lika självklart som luften vi andas och därför inget att just visa upp för turistande besökare.

I det svenska sanningslandskapet finns hugget i gråstenen en föreställning om ett dualistiskt förhållande mellan överhet och menighet.

Det anses finnas två grupper: några som vet och andra som är okunniga. De senare är på något sätt ”folket” och lägger man bara manken till kanske det outbildade folket kan bildas, till exempel i folkbildning.

Jag ifrågasätter denna tudelning mellan en bildad överhet och ett förment obildat folk. Ofta vet folket mer än makten. Möjligen var den här sanningen giltig för hundra år sedan. I dag stämmer den illa. Det finns massor av individer som besitter oväntad kunskap på livets olika områden, ibland förekommer de i de gamla eliterna, ibland i de nya, ofta rör de sig under de mest oväntade stenar.

Uppdelningen i ”vi som vet bäst” och ”de andra” kan gå och lägga sig. Istället för den asymmetriska maktrelationen lärare-elev, doktor-patient, politiker-väljare, journalist-läsare, växer nu fram ett mer spännande förhållningssätt. Några gillar inte det här, de känner att makten rinner dem ur händerna. Jag tycker att det är en utveckling med många vinnare.

Läkaren som möter patienten är inte längre överhetspersonen som lär patienten hur han ska bete sig. I dag är patienten ofta minst lika kunnig som läkaren om sin sjukdom. Mötet blir mer ett kunskapsutbyte, ett konsultmöte där två individer samarbetar om att nå bästa resultat.

Journalisten kan inte längre vara stjärnan i nutidsorientering, det finns alltid någon på nätet som vet ännu mer. Istället för att bli förskräckt och slå till försvar, kan jag som journalist tvärtom glädjas över att fler vet mer och göra gemensam sak. Låt oss tillsammans delta i kunskapsbildningen!

Marika Ehrenkrona

[email protected]