Tant G tittar på tv och får en nollvision

Håll till godo.

TV-chefen

Noël noël, på vår grizzlyfäll

ska vi hisna till stjärnor på slott varje kväll!

Så skrev vi till vår käre boy Tito i ett blygsamt försök till julrim. Ja, han fick sannerligen en omfångsrik klapp med både päls och platt tv i. Vi bredde ut den fasliga björnen framför eldstaden, hängde plasmaskärmen ovan där och lade oss att njuta spektakel. Men först kom tants ’herrbetjänt’ med sitt lilla paket.

Bonne année Tante G! Er pygmé önskar se

Selma Lagerlöf hångla och få gonnorré…

Quoi? Jag hyssjade ned den tomtebrusige gnomen ty nu började spektaklen på Häckeberga.

Ganska snart fann vi att före detta skön Christina Schollin agerade likt det glas vatten hon skvalpat som redan i mjukporrens barndom. Likaså före detta confituren på Confidencen fru Dellert, en något till yr Klara Kluck, alltmer framtung och andligen däst. Och Loffe, Loffe, olycksfödde gosse, blanda du till hälften knark i mjödet… Men så Gardell då? Vi överlåter honom med varm hand till Alex Schulmeister som skrev så här i fjol:

’Han tror att han är ett geni. Jag vet inte det, jag. geni och geni. Jag har sett honom uppträda en gång. Då skrek han och hoppade och spottade i två timmar, ensam på en scen, och sen var föreställningen slut.’

Same procedure as every year, Jonas.

Vad om Scheja? Scheja ska göra det han är bra på – hålla mun och spela boogie-woogie. Vi drar oss hellre till minnes Schejas avlagda barnamoder, den etterljuva äspingen… älsklingen Nettan Eckemyr. Gick i höfthållare med strumpeband från tidig koltålder, hon. Efter sin bling fling med Scheja köpte hon upp/ned sig från översta till blotta 13:e våningen på östra Manhattan och en limbo bimbo liason med en lika lysten som glosögd karibisk bokförläggare. (Denne är ett kapitel för sig, vänta bara!)

Här kommer Tito in i bilden igen, hör och häpna. Som den Toker han redan då kunde vara tillbad han åtskillig Snövit på sitt lössläppta 70-tal, däribland själva Eckemyran. Nästlade sig in på cocktailparty i hennes penthouse. Berättar själv.

På småtimmarna började det vackra folket troppa av. Säg att sjutton gäster var kvar. Alla satt i ett stort blommigt living room. Då ropar Agneta till mig:

– Hej, Dopey! Du ville bjuda mig på middag, eller hur?

– Jaa. sa jag tvekande och tyckte att där satt ju folk som inte hade med vår tête-à-tête att göra.

– Det finns en jättebra kines nere på hörnet – gillar du kinesiskt?

– Jaaa, sa jag igen. Och undrade vart fröken Eckemyr var på väg i sitt Schneewittchenkopf.

Nu vänder hon sig till hela rummet: Anyone for Chinese?!?!

Sexton nävar sträcks upp i rummet.

– Toppen, jag beställer. Går du ner och hämtar säg tjugu chinese take away om en kvart!Tito gick ner. Fick betala ur egen pung för kalaset. THE END.

Desto roligare hänt i veckan: Folkkäre kommunistskiten Karl-Bertil Jonsson versus den sibiriska sessan Ting-a-ling fröken Löwengrip af Vasastan. En Niklas Strömstedt klokbloggar: ’Det är sånt här som ger blondiner dåligt rykte.’ Ska han säga. Ta och fundera på vad som kan ge tuschade tinningar och framtand av kattguld ett annat rykte… (Psst… Vill du ha ett rim på hjärta, använd gärna hjärna som en ärta.)

Årets örsprång: Körslaget, det program som bygger på skön (?) Caroline af Ugglas princip: sjung hellre än bra! Tala om folkets röst. Här kan Tito brumma med ett par tre oktaver under som den Rasputin ur Röda arméns manskör han ibland påminner oss om. För övrigt kunde kär Gry Forssell gott ha passat bättre in som en GLAD och pennfäktande spritt språngande sprallig Selma Lagerlöf. (Körkarlen nästa, Gry?)

Nä nu ska vi inte vara häxan Surtant längre. Vi gör nollvision av statstelevisionen och svennetemplet TV4. Bjuder istället på flash back från en rimstuga i jordbävningsdrabbade svenska södern. Ännu ett tips till nyss nämnde Niklas att bita i, planka rakt av och tjäna nya guldtänder på.