Tant G går en ny rond med Eva Franchell

Dit begav sig också så gärna på sin tid flera som vi ska nämna i slutstycket innan vi sätter in det. Det där lilla från YouTube, som tant allvarligt talat börjat bli lite lite less på. Det är liksom för lättvindigt. Trop légère. Gone are the days when my heart was young and gay, och vi satt i studion på Dämba på Fårö och såg den käre Alf Sjöbergs Fröken Julie från alla håll och kanter och skön Ingmar brast ut:

– Han är ju också ett geni.

Nu slår Tito kanske något mindre genialiskt upp lokalblaskan i tants nattgurkeögon. Där står om de funktionshindrade som kräver asfalt, hiss och ramp överallt. Ramp är till för teatern, säger jag. Vi skall återkomma till dem när de kommer rullandes med sina stolar och ramper och hjälpmedel till vårt lilla slott & koja.

Vi fick även gårdagens morgontidningar lästa. Fäste oss vid att SEB ska sluta prångla cash. Det är inte längesedan som flera kära banker höll på att få sluta med pengar överhuvudtaget.

Tant har aldrig sedan sina yngsta fickpengadagar burit hand på kontanter. Men Tito har en portemonnai i Guccin. Show me the money, säger jag, och hör sen, alla ni Falkengrenar, Palmstiernor och Wallenbergare.

Verkligheten är hård som rännsten, boulevardernas Aftonbladet soft, lent, fint som kräpp. Bä bä, rosa lamm, bär du någons skuld, ja ja, kära barn, jag tar skäppan full… Hej, Helle Klein är tillbaka! Heja! Härligt! Underbar utmaning, tjejer! Prästen som slog knock out!

(Puh…) De facto ser det ut precis så där när hon bloggar, Guds lilla prilla snus.

Efter ett år i altarringen äntrar hon Schibsted på nytt. Ska hjälpa sina små änglar Åsa
Petersen och Eva
Franchell att borttaga världens synd.

Den sist nämnda har hört av sig. Tyckte att det var a slap in the face att tant i förra nyhetsbrevet – lettre de mon moulin – talte sub rosa om hennes trosor, dem med spets.

I’ m sorry. I didn’t realize my hand was open, som James Thurber sa.

Trosorna var blott ett grand i vårt ögas vrå, vår minnesbild i en fjärran spegel.

Vi gick på Twilfit på Sergels Torg en dag, en liten Eva och jag. Hon var misslynt över att inget svart fanns i silke, och ryade så butiksbiträdena hukade.

– Får jag tala med själva Twilfitan!

Blunda och lyssna och tänk er det som högljutt skånskt idiom. Fast skånskan var uppvuxen på fashionabla Wallingatan i det öfre Uppsala som prosaiskt nog heter Luthagen.

Dagsens sanning, könets mörker, mörksens makt.

Eva var blå, mörkblå, och skam den som tänker illa därom.

Hon skrev under underbar rubrik FOLKETS HYLLNING:

’Tiotusentals människor väntade för att få en glimt av sorgetåget och ta farväl av den käre monarken. Det var en solig dag som skulle tona ner i grått. Vi stod nere på Gustav Adolfs torg och väntade, vi skulle hedra vår gamle kung och titta på den nye. Den unge kungen. Han var stilig och duktig. Men, han grät. Jag och det sorgklädda folket var rörda.’

Eva skriver behjärtansvärt om hur hon fått se ’prinsessor och prinsar, ja till och med kungar och drottningar’. Det stycket trycktes på Expressen i början av oktober 1973, då käre ’Gusty’, vår kungs farfar just begravts. Ett skolarbete, visst, av en tös med sjökaptener, majorer och doktorer som pappor och farbröder, och kusiner som stod kronprinsen nära. Men ändå. Trycksvärtan talar.

Så hände något. En metamorfos. Eva blir kär. I en kommunist vid namn Wallin. Wallin igen… Ett år senare skriver hon toûte à l’heure:

’Vi hyllar det fria Kampuchea.’

Det var Laos, det var kaos, det var khmerer i Vietnam. Huckle på, spade i hand.

Så kan det gå. Så plötsligt.

Vi är ledsna för att vi i minnenas sorl råkat påstå att Eva festade om på Djurgårdens roddarklubb. Det var förstås på ryttarklubben. På Hunduddsvägen vid Judiska Teatern där Bordellmammas visor dånade ut i de nätter då Eva och tant var unga. Fel också om Sibyllegatan – det var visst Jungfrugatan 20, Storgatan 23, Ferkens Gränd 4, Pålsundsgatan 3B… Ja, alla dessa adresser vi på FRA hade att hålla rätt på redan då.

Oops, här skulle vi berätta om Birger Schlaug, yppade vi redan i fredags. Den tar vi om torsdag. Likaså fortsättningen om de rullstolsburn… aj! Det skälver till i vår tyllgardin! Jordskalv? Tito!

Parbleu, mon Dieu, vi stillar oss till Evas skön favorit Claudine Longet från kanonrullen The Party med Peter Sellers.