Sydafrika storstrejkar

Det styrande ANC och facket — som varit bundsförvanter — är på kollisionskurs.

Fackförbunden för 1,3 miljoner statsanställda sydafrikaner förkastade förhandlingsbudet om löneförhöjningar på 7 procent. Landsorganisationen Cosatu och flera andra förbund kräver 8,6 procents ökning för bland annat lärare, sjukhuspersonal, hamnanställda, poliser och andra statsanställda.

– Vi har ingenting annat att förlora än kedjorna som fjättrar oss, sade Norman Mampane från polisfacket Popcru.

Facken hotar också med att strejken kan pågå länge.

– Strejken är på obestämd tid. Den fortsätter till dess att det blivit en förbättring, och när regeringen uppfyller våra -krav, sade Fikile Majola från sjukvårdsfacket. Dessutom kräver man förbättrade sjukvårdsförsäkringar samt högre bostadsbidrag.

Men ANC-regeringen varnar för att den krävda löneförhöjningen — som är dubbel landets inflation — kan ruinera Sydafrika.

– Som arbetsgivare har vi visat att vi har uttömt våra möjligheter. Vi har inte tömt kuvertet, vi har rivit det, sade ministern för allmännyttan, Richard Baloyi.

Den första strejkdagen förflöt tämligen lugnt, även om skärmytslingar mellan polis och strejkvakter rapporterades. Men regeringspartiet ANC vill också undvika oroligheter likt de som inträffade 2007. Då lamslogs landet när hundratusentals statligt anställda strejkade i fyra veckor. Fackförbunden visade också styrkan att mobilisera arbetare när tiotusentals demonstranter marscherade för att lämna över kraven till regeringen i förra veckan.

Strejken visar på splittringen mellan ANC och de stora fackförbunden, som samarbetade i kampen mot apartheidregimen. Men många sydafrikaner är besvikna på att friheten från apartheidens brutala styre inte har åtföljts av ekonomiska förbättringar.

Storstrejken sätter också press på president Jacob Zuma, som kom till makten mycket tack vare stöd från fackförbunden — men som nu måste genomföra en smärtsam sanering av den sydafrikanska ekonomin.