Svensk inflationsnivå i europeisk strykklass

Det är en svår balansgång för Riksbanken.  Biverkningarna av de högre räntorna börjar bli allt mera påtagliga. Hushållens höga skuldsättning och den svajande fastighetsbranschen, med SBB och bostadsjätten Heimstaden som internationella paradexempel, har gjort den svenska ekonomin mycket räntekänslig. Om någon vill hitta ett exempel på en ekonomi där den ränta som krävs för att hålla den reala ekonomin och prisutvecklingen i balans är högre än den ränta som det finansiella systemet tål Akinci_ABDQ_FinancialStabilityRealRate.pdf (newyorkfed.org) så ligger tyvärr den svenska bra till.

Problematiken med den höga svenska inflationen kommer att illustreras på tisdag när siffrorna för Sveriges inflation för juli presenteras. Det lär inte bli någon särskilt munter läsning. Förväntningarna är att Riksbankens målvariabel KPIF stiger något från 6,4 procent i juni till 6,5 procent. Fallande elpriser och utplanade livsmedelspriser motverkas av stigande priser på tjänster och inte minst utlandsresor.

Tittar vi på det bredare inflationsmåttet KPI som bättre fångar ekonomins prisutveckling och inkluderar räntorna i boendekostnaderna så kan den ramla in över nivån i juni som var 9,3 procent.

Det är en inflationsnivå som placerar Sverige i europeisk strykklass. Vi ligger klart över våra nordiska grannländer. Norges inflation sjönk till 5,4 procent i juli och i Danmark tickade visserligen inflationen upp något, men är nere på låga 3,1 procent. I Finland låg inflationen i juni på 6,3 procent.

Faktum är att det endast är en handfull EU-länder i östra Europa som nu har en högre inflation än Sverige, där Ungern ligger i topp med en inflation på knappt 18 procent följt av Polen och Slovakien på knappt 11 procent. Höstens och vinterns inflationsvåg har sjunkit undan väsentligt snabbare än i Sverige för i stort sett samtliga EU-länder. Estland som noterade en inflation på närmare 25 procent i höstas, när energikrisen var som värst, är nu nere på 6,4 procent.

Det är svårt att hitta några andra strukturella svenska förklaringar till detta än att den höga skuldsättningen den korta räntebindningen hos svenska hushåll som har drivit upp boendekostnaderna mycket snabbt och framför allt den svaga kronan. Den klassiska inflationsmotorn, lönebildningen, har ju varit klart modest.

Det är uppenbart att länder med egna små valutor har fått det extra tufft att hantera inflationen när de finansiella kapitalflödena i dessa orostider har sökt sig mot de stora hamnarna, euro och dollar. Effekten av den svaga kronan kan illustreras med att de största prisökningarna i juni redovisades för paketresor och utrikes flygresor. Vi lär se samma mönster i juli.

Så för Riksbankens del är det svårt att med någon trovärdighet säga att styrräntan kommer att toppa efter den räntehöjning till 4 procent som förväntas i september. För att få ner vår höga inflation och stärka kronan är det nog tyvärr så att vi behöver en större ränteskillnad gentemot ECB, som idag ligger på samma nivå som Sverige.

Tjeckien höjde styrräntan till 7 procent under hösten i fjol. Jag utesluter inte att Riksbanken behöver ta sig upp mot 6 procent, men frågan är om hushållen klarar det.

Den gamla tesen att ett stort bytesbalansöverskott, som Sverige har haft sedan kronan släpptes fri i samband med vår finanskris, och fortfarande är väldigt stort, över tid ska stärka kronan verkar inte ha något fotfäste. Sunda statsfinanser hjälper heller inte, när den privata skuldsättningen har tillåtits pumpas upp till rekordnivåer. Inte ens svenska exportföretag och kapitalplacerare vill växla till sig några krontillgångar, netto, och på valutamarknaden är det uppenbarligen de finansiella flödena som regerar.