Stefan satt 14 månader i fängelse i Iran

Stefan Johansson och hans kollega, båda från Falköping, reste till Iran med jobbet för att utbilda ett bygglag att lägga hårdbetonggolv.

Det var 2006. Stefan, 37 år, och hans kollega Jari Hjortmar, 33, såg på vinter-OS på tv på Arlanda. Säkerhetsläget i italienska Turin var uppskruvat efter att Jyllands-Posten publicerat satirteckningar på profeten Muhammed.

Stefan hade ringt UD: var det okej att åka till Iran? Jodå. Från Teheran reste de vidare till kusten i söder. Kvällen innan de skulle börja jobba passade de på att bada i Persiska viken.

– Vi var inte oförsiktiga. Vi sprang inte omkring och gjorde dumma saker. Men vi tog foton.

Fyra män i uniform kom fram och ställde frågor, Stefan uppfattade dem som värnpliktiga ynglingar. Förmodligen, säger Stefan, hade han och hans kollega varit under uppsikt ända sedan de klev av planet i Teheran.

Det blev förhör. Sedan nya förhör. Men Stefan och hans kollega var fria att röra sig som de ville.

– Det kändes ganska okej allting, tyckte jag. De ville visa att de bestämde. Så kändes det. ”Vi tar in några och pratar med dem så länge vi önskar.” Det kändes som om det värsta som kunde hända var att de skulle kunna ta våra grejer, datorn och kameran, och utvisa oss.

Efter tio dagar sa förhörsledaren, som rest dit från Teheran, att han inte kunde bestämma vad som skulle ske med svenskarna. De måste prata med åklagaren.

Åklagaren kunde inte heller avgöra saken. Svenskarna sattes i häkte.

– Där först blev det allvar kände jag.

I efterhand förstod Stefan att besluten tagits på högre nivå och att hur vårt ärende skulle skötas redan var politik.

Åklagaren lyckades inte visa att Stefan och hans kollega haft för avsikt att spionera. Ändå dömdes de till maxstraffet för det brott de anklagades för — tre års fängelse.

Efter elva dagar i häktet flyttades Stefan och hans kollega till ett fängelse i södra Iran.

Stefan och Jari fick uppdraget i Iran genom en iranier bosatt i Göteborg som flyttat tillbaka till sitt gamla hemland.

Det var iraniern, uppdragsgivaren, som tog kontakt med den svenska ambasaden efter att Stefan och Jari gripits – men det skulle ta en månad inte ambassaden fick besöka de fängslade svenskarna.

Stefan fick gärna ringa från fängelset, men bara lokalt inom staden Bandar Abbas.

Att ringa hem till familjen i Sverige var inte att tänka på.

Istället var det Stefans uppdragsgivare som ringde hem till Stefans fru och tipsade om en advokat som ambassaden kunde anlita åt Stefan.

– Det var tufft gjort, säger Stefan.

En annan advokat, Mohammad Mostafaei, 31, försvarade bland annat tvåbarnsmamman Mohammedi Ashtiani som nu riskerar att stenas. Mostafaei fick asyl i Norge den 8 augusti i år.

Domen överklagades direkt genom advokaten och straffet sänktes till 2 år.

– Då visste jag redan att det fanns en chans att bli benådad. Jag hade ju en del tid över och ville gärna försöka styra, så gott jag kunde, mitt öde så därför lärde jag mig hur processen fungerade för oss och därigenom fick jag kunskap om de olika benådningar som fanns.

UD och ambassaden förhandlade för att få Stefan och hans kollega frigiven. Efter 14 månader fick han veta att något var på gång. En vecka senare var han fri och åkte hem.

Diplomaterna berättade lite om hur de jobbat.

– Den iranska säkerhetstjänsten försökte få vissa uppgifter från Sverige för att släppa oss. Det handlade om ett mord på en iranier som skett tio år tidigare. De ville veta hur långt polisutredningen kommit och så, säger Stefan.

– Svenskarna gick aldrig med på något sådant.

Urban Ahlin (S) i riksdagens utrikesnämnd engagerade sig för Stefan.

– De svenska diplomaterna erbjöd sig att öka samarbetet mellan företag i Sverige och Iran. Så beskrev de det för mig, berättar Stefan.

Den 23 mars 2007, tre veckor innan Stefan släpptes, grep Iran 12 brittiska marinsoldater i Persiska viken och höll dem i 13 dagar.

– Jag kände att det handlade om samma sak, säger Stefan.

– De gör detta för att de kan om de vill.

– Det kändes från början för oss att det är politik bakom detta. De hade nog velat ha uppmärksamhet. En massa skriverier. Det som sker nu i tidningarna med Oriflame, säger Stefan.

– När jag tänker på det nu efteråt och när jag läser om vad som händer nu, så tänker jag att de får en chans och de tar den. För de vill visa att de bryr sig inte om vad andra tycker. De vill visa att de gör som de vill. De är persier och de var bland de första civilisationerna i historien. De känner sig som ett herrefolk och försöker leva kvar i den tron. De gör som de vill.

– Jag känner igen det från diskussionerna om kärnvapen. De kan verka lite dumma. Det är de definitivt inte. De är traditionsbundna och stolta och anser sig ha rätt att göra som de vill.

– Nu med Oriflame tror jag att det handlar om att de utsätts för sanktioner och vill sätta ner foten och visa vem som bestämmer i regionen.

Kanske finns det också andra möjliga orsaker.

Oriflames finanschef Gabriel Bennet undrade i går om iranska myndigheter har något emot företagets affärsmodell, med direktförsäljning och nätverksmarknadsföring.

40.000 människor tjänar pengar på att sälja Oriflames smink till sina vänner i Iran. De flesta är kvinnor. Kan det vara så att myndigheterna ogillar att Oriflame gör dem oberoende? Eller att smink är fel?

– Visst, säger Stefan.

– Att kvinnor får mer makt, det går de inte ut och säger. Men de kanske kommer att säga att Oriflame sänker moralen. Vilken linje de än väljer så har de haft en plan klar ända sedan företaget startade sin verksamhet i Iran.

– De driver landet på det sättet. Det är min åsikt. Det kan ta tre, fyra år. Sedan kommer det en anklagelse. Då handlar det om en aktion som är planerad sedan flera år.

UD betonade under måndagen att det kan bli problematiskt att den frihetsberövade medarbetare på Oriflame som är svensk medborgare också har iranskt medborgarskap.

Stefan är inne på samma spår.

– Det är ett jätteproblem – för enligt iranierna betyder det att han inte har något svenskt medborgarskap.

– Vi var i första hand västerlänningar. Därtill europeiska västerlänningar. Sedan svenskar. Och svenskar är väl sedda.

– Men iranier som lämnat landet och flytt i början av 1980-talet – på något sätt tror jag inte att de godkänner att de fått medborgarskap i andra länder. Är du iranier så är du iranier. Du kan inte bli medborgare i något annat land.

– Det är ju synd om den här killen, tror jag.

– Vi utsattes aldrig för några fysiska eller psykiska övergrepp. Det ligger väldigt mycket närmare till hands när det gäller iranier. Det är så. De fick stryk, iranierna, i fängelset.

– Vi såg två iranier som hade identiska skottsår i hälen, från olika tillfällen. Den officiella förklaringen var att de försökt fly.

– Det är ett styggt land, Iran. Det har inte blivit så för att de behandlar människor rättfärdigt. Det försvinner ju folk.

Fem personer greps när myndigheterna stängde Oriflames kontor i Teheran under söndagen.

UD gör ingenting för att hjälpa de två anställda och de två konsulenter som inte har svenskt medborgarskap. Svensken blev däremot snabbt en fråga på regeringsnivå.

När Stefan fick besök av svenska diplomater i fängelset berättade de vad de gjorde för att få honom fri.

Nu föreställer han sig hur de jobbar med Oriflame-svensken.

– UD trycker hårt på att han är svensk medborgare. De visar på internationell rätt. Men de är väldigt försiktiga med att anklaga Iran för något.

– Ambassaden väntar på att få besöka honom. Det finns inget som hindrar en ambassad från att besöka sina medborgare i fängelset, men det tar väldigt lång tid att få tillstånd. Det ska igenom många instanser. Det är mullorna som bestämmer och de vill inte att det ska flyta smidigt.

De sista nio månaderna satt Stefan och Jari i ett fängelse i Teheran. De hade själva bett om att bli förflyttade dit eftersom de bland annat ville ha tätare besök från ambassaden. Istället blev det allt glesare mellan besöken.

Ambassaden fick svårare att få tillstånd.

Sverige tillämpade tyst diplomati. Stefan upplevde det som något bra. För andra har det inte fungerat. Den svenske journalisten Dawit Isaak sitter i fängelse i Eritrea sedan 2001.

– Där är det nog dags att säga ifrån, säger Stefan.

– Men i ett första skede, som med Oriflame nu, så tycker jag att man ska ta det lugnt.