Statlig inkompetens gör indexfonderna till vinnare

Antalet fonder skall krympas kraftigt och det mesta tyder på att indexfondernas lågkostandsalternativ kommer att bli vinnare på bekostnad av den aktiva delen av förvaltningsindustrin när statstjänstemän får avgöra vilka fonder som får ta plats på det nya fondtorget. 

Det är en rejäl påse pengar, i slutet av 2020 fanns 1 630 miljarder i det statliga premiepensionssystemet, som skall flyttas från de 500 fonder som är valbara idag efter den första nedskärning som slog ut drygt 300 fonder. Hur många fonder som klarar upphandlingsprocessens krav är oklart, men förmodligen handlar det om drygt 100, men det kan bli ännu färre. 

Hela denna omstrukturering och begränsning av svenskarnas valfrihet bottnar i flera regeringars bristande förmåga att stänga ute ett litet antal oseriösa aktörer från premiepensionssystemet, trots att varningssignalerna var tydliga. Att skapa ett statligt fondpensionssystem som var helt öppet när det lanserades i slutet av 1990-talet visar på en häpnadsväckande naivitet från politiken; lite som att lämna dörren öppen till hönsgården. 

”Egentligen borde det tillsättas en oberoende haverikommission med uppdraget att utreda vem/vilka som är mest ansvariga, men eftersom alla politiska partier är mer eller mindre insyltade i haveriet är det osannolikt att frågan väcks, trist nog.”

Visserligen skapade systemet en mylla där många skickliga och aktiva fondförvaltningsbolag vuxit fram, men den bristande kontrollen av vilka som fått plats på fondtorget var en inbjudan till ljusskygga aktörer med bedrägliga syften. Så skandalhändelserna kring Falcon funds, i synnerhet, och Allra var mer eller mindre väntade för individer i förvaltningsindustrin. Det var bara en fråga om när det skulle inträffa en katastrof. Egentligen borde det tillsättas en oberoende haverikommission med uppdraget att utreda vem/vilka som är mest ansvariga, men eftersom alla politiska partier är mer eller mindre insyltade i haveriet är det osannolikt att frågan väcks, trist nog. 

Tyvärr har pensionsgruppen valt bygga en mycket djup vallgrav runt det reformerade premiepensionssystemet. Märkligt nog är även marknadsliberala partier som M, C och L med på denna extremt illiberala omstöpning. Resultat är mycket illa för den svenska fondförvaltningsindustrin. Även helt oskyldiga och i många fall seriösa, populära och dugliga förvaltare har tvingats bort från en stabil och återkommande intäktskälla som gynnat utvecklingen av den svenska finans- och kapitalförvaltningsindustrin. När nu sista steget i förändringsprocessen närmar sig, systemet skall vara på plats senast hösten 2022, kommer ännu fler tvingas kapitulera på grund av åratal av statlig inkompetens. 

Svenska pensionssparare, i synnerhet de aktiva, tvingas in i nya fondprodukter som sannolikt får en slagsida mot väldigt stora indexerade sparfonder. Beslutet från pensionsgruppen bidrar därigenom till att förstärka den långvariga och urstarka globala trenden mot att allt mer kapital slussas in i oengagerade och passiva förvaltningsmandat. Idag är ETF- och indexfondsindustrin större än den aktiva delen av den globala förvaltningsindustrin, vilket betyder makt och inflytande. Det är en utvecklingstrend som hotar den aktiv svenska ägarstyrningen och som dessutom snedvrider prisbildningen i aktiemarknaden i Sverige och globalt. Detta eftersom indexfonderna och ETF-industrin inte bryr sig om det underliggande bolagsvärdet som i en historisk kontext alltid styrt prissättning utan fokuserar enbart på indexvikten för respektive bolag. Det skapar ett klimat med ständiga ”felprissättningar” i marknaden eftersom det bara är utbud och efterfrågan som styr, vilket i sin tur gör att kapital inte allokeras dit det gör mest nytta. En effektiv och korrekt kapitalallokering baserat på en ”aggregerad värderingsmodell” är en mycket central del i den ekonomiska utvecklingen. 

”Varför vill pensionsgruppen skapa problem istället för att lösa problemet med en skarp och professionell “gatekeeper”-funktion till premiepensionssystemets fondtorg?”

Ytterligare en potentiellt negativ effekt av omstruktureringen av det statliga premiepensionssystemet är kapitalförsörjningen till mindre svenska börsbolag. En betydande del av det förvaltade kapitalet som riskerar att slussas till globala indexförvaltare och stora fonder generellt i det sista steget av omgörning ligger idag i småbolagsfonder med en tydlig svensk eller nordisk profil. Det riskerar att försämra både tillgången till riskvilligt kapital, professionell ägarstyrning och därmed sämre genomlysning av bolagen (både av fondbolagen men sannolikt minskar även bevakningen från analys- och mäklarfirmorna; analysen blir helt enkelt inte lönsam) och därmed bristfälligare prissättning av bolagen. Detta gynnar ingen. 

Därför är det svårt att förstå varför de statliga utredningarna och den politiska diskussionen om premiepensionssystemet framtid inte omfattat riskerna med ökat inflytande för indexfonderna i den svenska noterade bolagsmiljön och vilka effekterna blir av, sannolikt, försämrad genomlysning av mindre bolag liksom eventuella problem med kapitalförsörjningen till småbolag. Varför vill pensionsgruppen skapa problem istället för att lösa problemet med en skarp och professionell “gatekeeper”-funktion till premiepensionssystemets fondtorg? Se där ett förslag till regeringen och socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi att tillsätta en ny och vettig utredning. PPM har tjänat sitt syfte väl genom åren där avkastningen i genomsnitt varit betydligt högre än inom det statliga AP-fondsystemet.