Staten får bita i det sura äpplet

Det svåra problemet: domstolarna dignar under mängder av ärenden. Den enkla lösningen: minska antalet ärenden i domstolarna.

Så kan man sammanfatta konsekvensen av det mest uppmärksammade förslaget från den så kallade målutredningen.

Utredningens betänkande sågas från en rad håll efter den nyss avslutade remissrundan.

I fokus för kritiken står förslaget att införa ett generellt krav på prövningstillstånd för alla mål som ska överklagas från förstainstanserna tingsrätt och förvaltningsrätt.

Det skulle bland annat innebära att domar i brottmål och skattemål inte per automatik kommer att överprövas av en högre instans.

Huvudinvändningen är att detta skulle få långtgående konsekvenser för rättssäkerheten både för enskilda och näringsidkare.

Att utredningen ändå lägger förslaget är inte underligt med tanke på att regeringen redan i direktivet pekar på detta som en tänkbar lösning på hur ärendemängden ska minskas.

Även om ambitionen är god handlar det i grunden om ett misslyckande. Att försöka minska trycket på våra domstolar genom att göra det svårare att få tillgång till dem är fel väg att gå på många sätt.

Det är som att amputera ett ben och sedan påstå att patienten är fullt frisk.

Att ha ett väl fungerande domstolsväsende är avgörande för ett modernt samhälle. Motsatsen är korruption och privata vendettor där den svage står utan skydd.

Både regeringen och utredarna attackerar problemet från fel håll. Det är ju inte domstolarnas fel att antalet ärenden ökar.

Det svenska skattesystemets komplexitet och raden av svårtolkade situationer som kan uppstå i en global värld torde exempelvis vara helt avgörande för att en stor mängd skattemål drivs i domstol.

Det finns en rad liknande ”systemfel” som lagstiftaren i första hand borde inrikta sig på att lösa.

Mycket talar för att våra domstolar är kraftigt underdimensionerade i dagsläget. Hade polis och åklagare tagit fler brottsutredningar till åtal hade systemet brakat ihop. Här sviker politikerna väljarna när de talar om hårdare tag mot brottsligheten.

När det gäller tvister har de svenska reglerna om grupptalan visat sig mycket svåra att i praktiken omvandla till konkreta mål som går att driva i allmän domstol. Även detta minskar bördan på domstolarna men frågan är om det är en önskvärd utveckling.

Näringslivet har till stor del redan valt att lösa sina tvister genom skiljeförfaranden. Ett skäl är att domstolarnas kompetens ifrågasätts. Inte heller detta är på något sätt en fjäder i hatten för samhället.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att målutredningen föreslår att fler tvistemål i tingsrätten ska prövas av en ensam domare istället för tre.

Det finns dock områden där lagstiftaren borde sätta ner foten.

Domstolarnas tafatthet när det gäller parter i mål om obstruerar och vägrar infinna sig till förhandling, eller bombarderar rätten med betydelselösa inlagor, är resursslukare som snabbt borde åtgärdas.

På ett mer övergripande plan borde utredningens förslag om nya domstolsrutiner för tidsplanering och processkartläggning plockas upp.

Det gäller även remissinstansernas oro för domstolarnas resurs- och kompetensbrist.

Staten får helt enkelt bita i det sura äpplet och inse att det kostar att hålla med väl fungerande och kompetenta domstolar. Allt talar för att det är väl investerade skattepengar.

I väntan på detta borde målutredningen inte få prövningstillstånd hos riksdagen.