Stark svensk musikhöst

Fredagstävlingar

Tävlingarna är avslutade och vinnarna meddelas via e-post.

Rätt svar är X, X, 2, X respektive 1.

I färska boken Stick iväg, Jack! skriver Jan Kotschack om de kontroversiella turerna kring hur Sverige fick reklamradio på 60-talet. Författaren är son till Jack S. Kotschack, chef för det legendariska Radio Nord.

Den kommersiella musikstationen sände från en båt på internationellt vatten i Stockholms skärgård 1961-1962. Radio Nord kunde starta genom en satsning med amerikanskt kapital. Stationen nådde närmare halva Sveriges befolkning, men störst genomslag hade den i Stockholm med omnejd.

Radio Nord fick hård kritik då den utmanade Sveriges Radios monopol. Piratradio kallades stationen, och politiker och ledarskribenter var inte nådiga. Direktör Jack S. Kotschack stack också i ögonen med sina dyra kostymer och dito bilar. Ungdomarna var dock eld och lågor över den nya popmusiken och topplistorna.

I samband med att Premium Publishing ger ut Stick iväg, Jack! kommer också en dubbel-cd på Riverside Records med de stora piratradiolåtarna. Radio Nord & Radio Syd – Topplåtarna från 1961-1962 innehåller bland annat Elvis Presley, Lill-Babs, Little Gerhard, Fats Domino och Siw Malmkvist.

Tävla med Realtid.se om ett av tre paket med bok (med tillhörande bonus-dvd) och dubbel-cd.

Vad heter artisten bakom hitlåten Putti putti?

1. Jay Jay Johnson.

X. Jay Epae.

2. Jay Reatard.

Brothers Of End har redan kallats för en ny svensk supergrupp. Trion debuterar nu med albumet The End. Här finner vi Cardigans-medlemmarna Bengt Lagerberg och Lars-Olof Johansson Ståle på pophumör, ihop med deras gamle vän Mattias Areskog från Jönköping. Tempot är ganska långsamt och det låter mycket akustiskt. Lars-Olof Johansson Ståle beskriver skivan som ett ”kick-ass-slow-drive-pop-album”.

Själva sparkar vi arsle med en tävling där det ligger fem cd i handskfacket och väntar på sina vinnare.

I låten FC vs Dynasty sjunger Brothers Of End om två kända såpoperor. Vilket av dessa oljeföretag är inte en av de två bittra rivalerna i Dynastin?

1. Denver Carrington.

X. Ewing Oil.

2. ColbyCo.

Stephan Elliotts romantiska komedi Små skandaler hade biopremiär i somras. På onsdag släpps den på dvd och vi har fem ex i potten. Se Kristin Scott Thomas, Jessica Biel och Colin Firth i 30-talsmiljöer.

John Whittaker är en ung engelsman som kärar ner sig i den glamorösa amerikanskan Larita. Giftastycke uppstår, men snart tornar problemen upp sig. Johns mor fattar direkt motvilja mot svärdottern och börjar manipulera omgivningen att ta hennes parti.

Vilken av dessa filmer har Stephan Elliott också skrivit och regisserat?

1. St Trinian´s.

X. Australia.

2. Priscilla – öknens drottning.

John Lindberg Trio är snart uppe i sjuttio spelningar bara i år. Nya albumet Brand new philosophy har bland annat toppat försäljningslistan på Ginza, med en blandning av rockabilly och en del modernare influenser.

Vår filosofi är att ha fem ex av cd:n att tävla om.

John Lindberg och hans vänner har rötter i Dalarna och Gästrikland. Deras skivbolag Eviken Records ligger i Dalarna.

Nyligen släppte en svensk rockprofil en ny soloskiva där hans kompas av dalmasar med rockabillybakgrund. Vad heter artisten?

1. Magnus Carlson.

X. Nisse Hellberg.

2. Jerry Williams.

Dan Brown är aktuell med en ny kioskvältare till bok. Den 21 oktober släpps spänningsromanen med Robert Langdons nya äventyr, Den förlorade symbolen.

Uppföljaren till Änglar och demoner och Da Vinci-koden lär orsaka mycken läsning i höstmörkret. Da Vinci-koden utkom 2003 och året därpå i Sverige. Sedan dess har det sålts mer än 80 miljoner exemplar av Browns böcker internationellt.

Realtid.se har fem böcker för vinnarna att förlora sig i.

Vem spelar symbolexperten Robert Langdon i filmatiseringarna av Dan Browns böcker?

1. Tom Hanks.

X. George Clooney.

2. David Duchovny.

Mejla rätt svar till [email protected] senast onsdagen den 21 oktober kl 13. Ange ”Radio Nord”, ”Brothers Of End”, ”Små skandaler”, ”JLT” eller ”Dan Brown” i ämnesraden. Glöm inte bifoga din adress.

Fredags-Kangas

Häromveckan konstaterade vi att hösten är fylld med starka skivor från kvinnliga artister. Glädjande nog i ett spektrum som spänner från Ebba Forsberg till Taken By Trees.

Sedan dess har det varit lätt att konstatera att hösten är stark vad gäller svensk musik i gemen.

Vi tar oss en liten titt, tycker jag.

Wilmer X-veteranen Nisse Hellberg är numera mest intresserad av att odla sin solokarriär. Det gör han med eftertryck på nya skivan En modern man(Metronome/Warner). Han kan få till finurliga texter som Bok i retur, med dess rader om bibeln som används till våldspropraganda, utan att vara någon pekpinneviftare. Kärleken till gammal svensk pop på gränsen till schlager lyser igenom i en kombination med rockabilly, blues och country. Chips Kiesbye från Sator har rattat ett ljud nånstans mellan gammal amerikansk Sun Records och gammal svensk Metronome, och rockabily-dalmasarna i kompet gör låtarna rättvisa.

Dalarna och rockabillybältet hör ihop, sedan får huvudstadens brylbabes säga vad de vill. Att det finns ett stort intresse för 50-talsekande rock´n´roll visar John Lindberg Trio med sitt tredje album Brand new philosophy (Enviken/Bonnier Amigo), som också råkar vara en av veckans tävlingar. Skivbolaget Enviken Records har precis fått penningstillskott och marknadsföringshjälp från postordergiganten Ginza, så då är det inte underligt att det når ut i stugorna också.

Om John Lindberg Trio gör Springsteens 80-talslåt I´m on fire i en Johnny Cash-nickande version så gör Joe Fournier en lika Cashig cover på Tom Waits låt Goin’ out west. Nu är Joe Fournier förvisso inte svensk men det börjar nästan kännas så.
Truth & twang (Dusty/Border) är kanadensarens femte album på Göteborgsbaserade entusiastbolaget Dusty, han har flera täta band till Sverige och är just nu på turné i vårt avlånga land.

Joe Fournier gör en rootsy rockmusk med lika delar smutsig country och blues, kanske aningen mer blues den här gången. Som vanligt är det inspelat i hans primitiva Eight Track Shack.

John Fogerty ligger nära till hands för en jämförelse, men tankarna går även till såna som John Hiatt och Steve Earle. Och så sjunger han i en annan låt om sina upplevelser av Sverige.

Det här rotnära soundet och det avskalade i anslaget kommer igen i många av höstens plattor. Från Göteborg kommer Pilgrim med sin nya skiva Harbour girl (Rootsy/Border).

Svenskarna har producerats av Kinks-legendaren Ray Davies och även spelat in plattan i hans studio i London. Faktum är att Pilgrim, med Karin Forsmans ytterst levande sång röst i centrum, bara gräver sig längre ner bland rötterna. Mindre country, mer appalacherna och nordamerikanska melodier.

Även Pilgrim ger sig på en Johnny Cash, men de tolkar en låt ur Mannen i svarts repertoar. Ring of fire klingar så klart att du kan dricka musiken direkt ur bäcken.

Något annat som märks tydligt är att många av musikerna i den svenska musikscenen dyker upp på varandras skivor. Om vi tar Titiyos just nu aktuella kompband så spelar med största sannolikhet någon av medlemmarna på valfri ny svensk cd. Lite överdrivet, men inte så mycket. Andreas Söderström (ASS, Taken By Trees), Goran Kajfes (Oddjob, Magnus Carlson), Johan Berthling (Tape, Taken By Trees), Andreas Werliin (Wildbirds & Peacedrums) samt Jesper Nordenström tillhör en ny, kreativ musikergrädda i Sverige.

Just Nicolai Dunger undviker det den här gången, men namn som Jari Haapalainen, Markus Krunegård, och Ellekari Larsson Sander dyker upp lite överallt i höst.

Ellekari Larsson Sander sjunger väldigt känsligt och träffande i Årsta-baserade duon The Tiny. En duo som också har agerat kompband på sistone, men då åt Anna Taernheim. The Tinys tredje album Gravity & grace (Det Er Mine/Bonnier Amigo) släpps på Ane Bruns skivetikett och är inkännande producerad av Paul Webb, känd som Talk Talk-medlem men också Portishead-Beth Gibbons och James Yorkstons producent.

Här spelar nämnda Johan Berthling (Tape, Titiyo, Taken By Trees) bas i vanlig ordning. Och vågar jag nämna att Jari Haapalainen från Bear Quartet och Laakso gästar?

Jämförelser mellan The Tinys musik och Kate Bush låter sig kanske göras, men bara en tiny, tiny uns i så fall. För The Tiny har hittat ett eget tonläge, och det är inte bara den internationellt beryktade improvisations-saxofonisten Mats Gustafsson som sjunger deras lov.

Just Gustafssons nya projekt Fire! har faktiskt bjudit in Ellekari att sjunga på färska You liked me five minutes ago (Rune Grammofon/Border). Det kan vara den här spaltens mets svårtillgängliga musik, men den berikar de som har tålamod och intresse. Frijazzigt och improvisatoriskt av internationellt snitt, och ibland med en attack värdig amerikansk undergroundrock.

I trion ingår också två från Titiyo-gänget: Johan Berthling på kontrabas och diverse annat, och Andreas Werliin och trummor. Vem hade kunnat ana?

Vacker ambient-folk, något annat ord är svårt att hitta, pysslar Rickard Jäverling.
Lika vackert formgivet är omslaget till cd:n
The valleys (Kning Disk/Playground). The valleys? Japp, där kom Dalarna in i bilden igen. Atmosfäriska instrumnetallåtar som växer med varje lyssnng. Nähä, är Andreas Söderström och Karl-Jonas Winqvist (Blood Music/First Floor Power) med?

På samma kvalitetssäkrande etikett – Göteborgsbaserade Kning Disk – kommer också Nils Frahm med en egensinningt vacker cd. The bells – med undertiteln Solo piano works, vol. 2 – är inspelad i en tysk kyrka med fantastiskt klang. Jag blir glad av sån här genrebefriad musik. Är det modernt klassikt? Improvisation? Spelar det någon roll, när det är så bra som Nils Frahm?

Och så är han helt ensam med sin musik. Inga gästartister, bara du och Nils Frahms musik.

Då har Nicolai Dunger brassat på lite mer än vanligt på nya Play (Flesh Boat Recordings/Bonnier Amigo) vad gäller ljudbilden, men samtidigt också åstadkommit sin mest allmängiltiga och lättlyssnade skiva på evigheter.

Play är inspelad ute på landet i Norrland, hos Bo Kaspers-medlemmen Mats Schubert. Det kanske märks i det okonstlade anslaget, vad vet jag. Dunger styr i all fall sin melodiska kosa rätt, och sjunger bara bättre och mer nyanserat. Duetten med Nina Persson gör rent boetten i ett nafs.

Ja, jag trycker på Play igen.