SR-journalisten tar tillbaka uppsägningen

Bästa kända och okända radiovänner,

Jag har gjort många misstag i mitt liv. Ett av dessa förra fredan när jag valde att ge mig ut på en sedan länge planerad bergsvandring med tre av mina bästa vänner och därmed gjorde mig oanträffbar för att säga mitt i det som nu kallas ”Welanderaffären”.

Sedan 1996 har jag jobbat halvtid på radion (ibland bara 25 procent), sen maj 2006 i praktiken inte alls med undantag för några programledarinhopp eftersom jag varit tjänstledig på heltid. Jag har erbjudits avgångsvederlag för att sluta i förtid, men alltid tackat nej för att jag älskar mitt radiojobb.

Sedan 1988 har jag varit styrelsesuppleant i min frus forskningsföretag Bikupan. Jag har också hjälpt, stöttat och supportat henne och också fått betalt för det. Jag har redigerat texter och layoutat broschyrer och presentationer. Men framför allt har jag i alla år med och utan blåställ jobbat med omfattande byggnationer på Bikupans olika fastigheter. Att kalla mig byggledare är inte fel. Detta har inte varit någon hemlighet för någon av er som känner mig, inte heller mina chefer.

Av Bengt Lindroth fick jag en gång ok att jobba med Bikupans forskningsprojekt. Han tillstår det också idag – heder åt Bengt. Kunskapen om mitt engagemang i Bikupan har också funnits i den högsta radioledningen – fast inte nu längre när det bränner: ”Det hade jag ingen aaaning om”, heter det förstås. ”Jag trodde han klippte gräset och bakade bullar”, ungefär.

Våren 2004 drog Bikupan igång ett forskningsprojekt om försvarsmaktens värdegrund på uppdrag av samtliga fackföreningar inom försvaret och försvarsmaktsledningen. 35 stycken minidiskar och mikrofoner köptes in för att civilanställda personalassistenter inom försvarsmakten skulle kunna komplettera omfattande enkätfrågor med personliga djupintervjuer.

Ingen annan på Bikupan har bättre erfarenheter än jag när det gäller hur en inspelningsapparat fungerar, så det blev naturligt att jag gav personalassistenterna tips och råd om fällor och fel. Jag lyssnade också på deras provintervjuer med varandra och gav kommentarer av typen: – ”Visst hör du att du måste hålla miken närmare. Du måste också då och då se den du intervjuar i ögonen för att visa att du bryr dig om vad intervjupersonen tycker”, osv.

Detta är den absoluta motsatsen till vad jag lägger in i begreppet medieträning, som ju handlar om att lära folk att hantera medier när drevet går. Inom det området har jag dessutom, vilket väl visat sig de senaste dagarna, inga speciella kunskaper.

Jag har också varit engagerad i några filmer som dokumenterar forskningsprojektet – främst med redigering men också personinstruktion och intervjuer.

Men jag har varit ytterst noga med att inte höras eller synas i dessa filmer.

Jag har inte solkat SR:s namn, eller min roll som reporter. Och vad gäller jäv har jag inte haft en militär i studion sedan jag intervjuade Lennart Ljung någon gång i början av 80-talet. Och jag har inte på minsta vis varit inblandad i den omdiskuterade film där ÖB står och hugger ved. Jag har inte ens sett den.

I dag försöker någon skapa bilden av mig som hjärnan i något slags försvarsmakts/journalistkamaraderi när jag ringt upp Dopping våren 2005 för att tipsa om tjänsten som informationschef. Staffan och jag hade några månader tidigare varit på en heldags coachsamtal med en konsult. Staffan sa då att han skulle tänka sig att jobba med något helt annat än journalistik. Detta slog mig när jag hörde om infochefsjobbet, och eftersom jag visste att Staffan varit pressofficer på Cypern ringde jag upp honom och tipsade. ”Tänk alltid på vilka samtal du ringer”, sa redan salig McCarthy.

I går blev jag provocerad att skriva under en uppsägning med omedelbar verkan. Jag har idag meddelat Lasse Andersson att jag vill annullera den. Det är uppenbart att den tolkas som att jag erkänner ”alla mina illgärningar”. Så hellre sparkad än smyga iväg med svansen mellan benen. Bland annat hänvisar Lasse Andersson till att jag brutit mot Ekots internpolicy som har funnits på interwebben sen 2007. Jag har inte haft tillgång till denna eftersom jag varit tjänstledig på heltid, ingen har meddelat mig på annat sätt att jag ska ta del av dessa nya regler.

Jag är oerhört ledsen för det som hänt och jag är ledsen för alla rubriker som också stänker på alla er duktiga kolleger och vänner.

Jag inser att det inte finns någon väg tillbaka för mig inom SR, allt har ett slut. I mitt fall efter dryga 30 år. Men jag är inte den ärkeskurk somliga vill göra gällande. Jag vill alltså inte ha tillbaka mitt jobb, utan min heder. Förra helgens klappjakt önskar jag inte ens att mina fiender ska behöva uppleva.

Tänk gärna på det nästa gång du kastar dig på telefonen efter att ha läst nån slaskig rubrik på Resumé.

För övrigt älskar jag radio för att den i sina bästa stunder både kan ge kunskaper och insikter och vara intim, sensuell förmedlare av bilder, stämningar och känslor. Den senare sortens radio håller tyvärr på att tyna bort i dessa rubrikorienterade tider med snabba fragment av fakta i högsätet.

Peter Welander