Sparkade svenskar i City talar ut

När jag gick på Handels ansågs investment banking i London som ett självklart karriärsval för många – kul stad, bra erfarenhet och bra betalt. Att man kunde förlora jobbet var det få som kunde föreställa sig – och att ens arbetsgivare skulle gå i konkurs, som i mitt fall, var än mer otänkbart.

I september förra året publicerade Affärsvärlden artikeln London – Svenskarna i finansens mecka. Den målade upp en bild av framgång och ett gott leverne bland Londons finanssvenskar och det bör poängteras att denna spegling inte kändes överdriven eller upphaussad.

Många av de stora bankerna och fonderna hade haft mycket starka resultat och ambitiösa svenskar anställdes i stor skala.

Ett citat av en senior svensk banker som intervjuades löd:

”Jag vet inte hur ofta jag tog Concorden fram och tillbaka till New York över dagen för att intervjua någon liten svensk nyutexaminerad från en amerikansk business school”.

Det måste erkännas att för mig som nyanställd på Lehman Brothers var det inte utan en viss stolthet som jag läste om svenskarnas framgångar och det skojades bland mina svenska kolleger om vilka som var med på ”listan” (artikeln publicerade namn på och arbetsgivare för många svenskar).

Men redan efter ett drygt år är det smått skrattretande hur gammal artikeln känns.

Med rasande fart har situationen på finansmarknaden, och därmed svenskarna i finanslondon, förändrats. I takt med att kreditkrisens offer skördas faller glamouren över livet i ”The City”, som Londons finansdistrikt kallas.

Nedan speglas tre svenskars egna berättelser.

Tom har tio års erfarenhet inom Investment Banking i London.

När hans arbetsgivare började få problem insåg han att hans jobb var osäkert, trots att han presterade väl.

Beskedet om uppsägning i december var således ingen chock, men hans syn på arbetsmarknaden är relativt dyster.

– När kreditkrisen började våren 2007 fokuserade bankerna akut på att säkerställa kapital följt av likviditet och justerade inte arbetskraften som hade vuxit snabbt under högkonjunkturen.

– Många banker fortsatte att anställa eftersom resultaten var starka. Det var först när Lehman Brothers kollapsade och allt förtroende försvann från marknaden som det verkligen tog fart och man började fokusera på kostnader såsom arbetskraft.

– Jag tror att det kommer att fortsätta vara tufft under 2009 med ett krympande antal lediga jobb inom finanssektorn. Detta är ett resultat av att den reala ekonomin drabbas hårdare och efterfrågan på diverse investment banking tjänster minskar radikalt. Men det är inte bara banker som skär ner.

– Många hedgefonder har gått under och Private-Equity firmor får det allt svårare att hitta investeringar och finansiering. Många före-detta bankanställda kommer troligen att söka sig till industrin, ta en lång semester eller gå tillbaka till skolbänken, säger han.

För många av mina kompisar från Handels som jobbar i Londons finansdistrikt har hemmamarknaden setts som ett relativt ”säkert kort”.

Medvetna om att erfarenhet från London ofta är eftertraktad hemma, menar de att om det inte går vägen i London kan man alltid flytta hem och hitta jobb.

Detta ter sig emellertid mer som önsketänkande allteftersom Sverige absorberar finanskrisens konsekvenser. Ekvationen med fler arbetslösa svenskar i såväl London som Sverige å ena sidan och ett sjunkande antal lediga jobb å andra sidan verkar onekligen svårlöst.

Tom ger en illustration av situationen:

– En bekant till mig berättade att taxiföraren som körde honom från Arlanda förra veckan sa att han under loppet av endast en vecka hade kört fem svenskar som mist jobben i Londons finansbransch och som nu var hemma för att söka jobb, säger han.

Med en osäker framtid till mötes har Tom liksom många andra förändrat sina konsumtionsvanor:

– Självklart tänker man efter lite extra innan man spenderar i dagsläget.

– Han är en av många svenskar som har påverkats direkt av finanskrisen och som funnit att framgång ar långtifrån direkt relaterad till prestation i dessa tider.

Erika har under det senaste året jobbat inom Investment Banking på en schweizisk bank.

När hon gick till kontoret i torsdags visste hon att det kunde komma att bli hennes sista dag på jobbet.

Hon berättar:

– Det hade stått i tidningarna att min arbetsgivare skulle säga upp en stor del av arbetsstyrkan i London, men ingen verkade veta vilka som skulle tvingas gå. Alla satt och vaktade telefonen och vi visste att ”konferensrum våning 7” på nummerpresentatören betydde dåliga nyheter.

– Trots att många var nervösa var stämningen relativt hög under morgonen och det skämtades en hel del kolleger emellan. Runt klockan tio rök den första och därefter kallades någon från mitt team upp ungefär varje halvtimme. Stämningen sjönk och de flesta släppte sina jobb i väntan på nyheter.

Tidigt på eftermiddagen ringde Erikas telefon. Hon satt inte vid skivbordet när det ringde, men skyndade sig dit för att svara.

Hon hann inte lyfta luren i tid, men hann se vem som ringde. Det var dåliga nyheter.

– Det var en väldigt olustig känsla att sitta och vänta på att de skulle ringa upp igen. Nu när jag visste vad som skulle komma ville jag bara ha det överstökat, säger hon.

45 minuter senare ringde det igen och Erika kallades till konferensrummet. Hon möttes av en representant från HR och sin chef som började med att förklara hur illa läget är på finansmarknaden och för bankerna, för att slutligen konstatera att hon blivit uppsagd.

– Även om det är rutin och säkert måste göras på det sättet kändes det nästan förnedrande att få berättat för sig att finansmarknaden är i kris – uttrycket ”no shit” låg nära till hands, säger hon.

Till skillnad från många andra som måste lämna byggnaden omedelbart, fick Erika stanna kvar resten av dagen för att plocka ihop sina ägodelar. Hon pratade med sina kollegor, både dem som gått samma öde till mötes och dem som hade jobben kvar.

– Alla var väldigt förstående och vi stöttade varandra, berättar hon.

Det faktum att så många blivit uppsagda, inte bara från hennes arbetsgivare, gör att det känns lite lättare för Erika.

– Detta är inte första gången de säger upp folk i år, men eftersom så många sades upp denna omgång kändes det lite bättre än av vad det skulle ha gjort om jag fått gå tidigare. När någon sagts upp förr har det inte diskuterats och personen i fråga har lämnat diskret utan att vilja dra uppmärksamhet till sig.

– Denna dag var annorlunda. Alla talade om det och många var snabba med att stötta dem som hade fått gå. Nästan var fjärde person på min avdelning blev uppsagd, så man kände sig mindre ”utvald” – alla visste att det kunde hända vem som helst, även dem som var erkänt mycket bra på sitt jobb, säger hon.

Precis som för Tom är Erikas syn på den närmsta framtiden ganska pessimistisk och hon tror att det kan bli svårt att få jobb inom finanssektorn även en bit inpå nästa år.

Hon noterar att det måste vara tufft även för dem som har jobben kvar i denna sektor.

– Ingen vet om, och i så fall när, fler kommer att sägas upp nästa år. Många planerar dessutom sin konsumtion efter en estimerad nivå på den årliga bonusen (som för många är högre än den fasta delen av lönen), vilket skapar problem eftersom bonusen för de flesta kommer att vara väsentligt lägre än väntat i år, säger hon.

Anna har, till skillnad från Tom och Erika, jobbet i behåll. Även hon jobbar inom Investment Banking och har varit hos samma arbetsgivare i drygt två år.

Hon är glad över att ha jobbet kvar, men poängterar att mycket har förändrats sedan kreditkrisen.

– Självklart är jag orolig. Man vet inte vad nästa steg blir och även om man har klarat sig hittills kan man ju bli uppsagd när som helst. Med avseende på bonus är det ingen som räknar med några stora belopp. Den kan till och med utebli helt i år.

– Jobbmässigt är det svårt att inte låta det påverka prestationen – motivationen sjunker oundvikligen när man inte vet vad ens insats kommer att leda till. Det är svårt att fokusera på det man gör och stämningen på jobbet är inte lika bra som förr eftersom alla är oroliga för vad som ska hända. Många söker jobb aktivt och går iväg på intervjuer för att hålla dörrarna öppna, berättar hon.

Även Anna håller hårdare i pengarna nu:

– Jag brukade gå ut och äta med kompisar ganska ofta, men nu blir det ofta middag hemma hos någon i stället eftersom det känns onödigt att spendera pengar på dyr mat.

Hon tror att det kommer att ta ett tag innan det börjar vända och i väntan på bättre tider försöker hon göra ett så bra jobb som möjligt och hoppas på det bästa.

De flesta jag känner som startat sin karriär i Londons finansbransch hade föreställningen att det främst var individen som satte ribban för sin egen karriärsutveckling. Visst kunde man alltid ha otur med sin chef eller sitt team, men få trodde att omständigheter så långt utanför individens kontroll skulle visa sig vara så viktiga för ens karriär inom den närmsta framtiden. De enorma institutionerna som investeringsbankerna utgjorde och deras affärsmodell föreföll nästintill orubbliga

Även om de flesta tror att det kommer att bli bättre så småningom, har situationen för svenskarna i Londons finansbransch utan tvivel förändrats. Med det sagt är utgången av kreditkrisen inte nödvändigtvis uteslutande negativ.

Många tror på en förbättring i framtiden, om än med nya affärsmodeller och strängare reglering, även om den kan kännas långt borta nu.

Och en hopplöst positiv kompis från Handels, även han banker i London, sa till mig härom veckan angående finanskrisen:

– Det är bra, man blir ödmjuk.

Ylva Cederholm

fd handelsstudent och Lehman Brothers-anställd

Samtliga medverkande har valt att vara anonyma och namnen i denna artikel är fingerade.