"Sluta gaffla nu!"

Klockan 15:20 den 16 september 1992, en onsdag, höjer Riksbanken sin utlåningsränta till 500 procent.

Öhman är så kallad ”primary dealer” av statspapper vid tillfället och har för att klara av denna uppgift ett lager av statspapper på 770 miljoner kronor. Med 500 procent i årlig ränta kostar detta enligt Öhmans beräkningar dem 8 miljoner kronor per dag (egentligen mer; felet beror på att man räknar med 600 miljoner), varför ledningsgruppen på Öhman, bland annat den 32-årige värdepappershandelschefen Mikael Nachemson och vd Tomas Nicolin, omedelbart samlas till krismöte.

Efter mötet ringer man till Eva Srejber, chef för penning- och valutapolitiska avdelningen på Riksbanken, för att få till ett möte. Srejber finns inte på plats, men möts av en lapp om att Öhmans har ringt när hon kommer tillbaka till sitt skrivbord.

”Vi kvävs!” står det på lappen att Öhman hälsar.

På kvällen ringer Srejber Nicolin, som vill träffas, men eftersom Srejber har två hungriga barn som väntar hemma bestämmer de sig för att ses halv åtta på morgonen i stället.

– Ja, hungriga barn är viktiga, säger Nicolin.

– Ni får gå in på Malmskillnadsgatan 7, ingången på sidan, säger Srejber eftersom huvudingången inte är öppen halv åtta.

Nicolin säger att förutom han själv kommer Mikael Nachemson och penningmarknadschefen Thomas Olofsson att följa med.

På morgonen visar det sig att Mikael Nachemson inte är med: han stannar kvar på Öhman för att organisera om handlarbordet, med syfte att låna upp pengar i marknaden. Vanligen sysslar en person med sådant; nu får hon assistans av sina kolleger.

Under mötet redogör Nicolin inför Srejber och en stabschef, Kai Barvèll, för Öhmans prekära situation och hur åtta miljoner om dagen rinner ur företaget. Riksbanklagens reglering om nödlån (”lender of last resort”, dåvarande lagens 18 § stycke 2, nuvarande 6 kap 7 §) aktualiseras. Enligt den regeln får Riksbanken låna ut pengar om särskilda behov finns.

Klockan fyra på torsdagseftermiddagen ringer Nicolin Srejber och försöker utröna vad som egentligen menas med behov – se samtalet här.

Senare på eftermiddagen – efter beslut av riksbanksfullmäktige, där Öhmandelägaren och dåvarande utrikeshandelsministern Ulf Dinkelspiels kompis Staffan Burenstam Linder är ordförande – beviljar riksbankschef Bengt Dennis nödlånet till Öhman (se beslut här, hemligstämplat, sid 1 i pdf-filen), och Nachemson/Nicolin skriver under en bekräftelse av lånet där de utfäster sig att dels enbart använda pengarna till att finansiera sitt statspapperlager, dels löpande informera Riksbanken om Öhmans ekonomi (se sid. 3 i pdf-filen).

Tomas Nicolin säger några år senare, apropå en planerad men inte genomförd KU-anmälan från Thage G. Petersson om lånet, att Ulf Dinkelspiel troligen inte var involverad i firman vid den här tiden:

– Jag tror inte att han ens kände till riksbankslånet, säger Nicolin till Dagens Industris reporter Peter Benson 1998, som intervjuar Nicolin i samband med att han blir vd för Femte AP-fonden.

Lånet är på 750 miljoner kronor och räntan 34 procent – 466 procentenheter lägre än det Öhmans konkurrenter får betala om de vill låna i Riksbanken. Öhmanlånet känner de andra bankerna inte till, men en riksbankstjänsteman ringer runt till konkurrenterna och frågar om de är konkurshotade av samma skäl som Öhman kallat till möte för (utan att nämna Öhman). Ingen uppger sig vara det.

Veckan efter, fredagen den 25 september,
får så Eva Srejber en ny uppfattning om hur det var fatt med Öhman: de var inte tillnärmelsevis så illa ute som hon fick intrycket av under torsdagens morgonmöte. En vinst på 60 miljoner har ackumulerats under året – något Öhman har rapporterat till Riksbanken, men till en annan avdelning än den Srejber är chef för. Summan, anser Srejber, gör att de inte var i större kris än någon av sina konkurrenter.

Srejber ringer Nicolin (som till visshet gränsande sannolikhet sitter och äter tårta från Wienerkonditoriet: det är Nachemsons födelsedag, finansmannen är född den 25 och har därmed just fått lön, och kontoret ligger på Sturegatan 1), och meddelar sin uppfattning att några synnerliga skäl för nödlånet inte alls förelåg:

– Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag jättearg för att du och Olofsson förde mig och Kaj bakom ljuset, säger Srejber bland annat (se samtalsutskrift).

Kapitalet, menar Srejber, skulle inte alls ha eroderats så snabbt som hon fick intryck av.

– Jag är chockad av att du känner dig förd bakom ljuset, svarar Nicolin och menar att han klart och fullödigt redogjort för hur läget var.

Samtalet kommer in på hur mycket Öhman tjänat på att ha fått det enligt Srejber falskeligen tillförskansade nödlånet: 29 miljoner kronor (tre dagar * 750 Mkr * (500-34%)).

Nicolin tycker att resonemanget är ”fullständigt absurt”: Öhman hade inte i händelse av ej beviljat nödlån behövt låna till Riksbankens 500 procent.

Efter en stunds dispyt kring huruvida den hittills upparbetade vinsten skall betraktas som del av det egna kapital som eroderas säger Srejber att ”vi ska ha tillbaka räntedifferensen”.

Telefonsamtalet kommer in på huruvida Öhman hade fått låna om de i stället hade förlorat pengar under det dittills förlupna året, som bankerna – ja, och Srejber håller med om att det är orättvist – och rör sig sedan tillbaka till vad som egentligen är ”eget kapital” och vad som egentligen eroderats.

– Om vi inte hade fått låna pengar hade det eroderats, säger Nicolin.

– Ni kan ta av den här vinsten.

– Jo, det räknar jag som kapital. Ackumulera det…

– Hördudu – sitt inte och gaffla nu. Det är så ni ska betala tillbaka nu. Vill du vara primary dealer så gör det.

Nicolin föreslår ett möte, men blir avvisad. Srejber skriver senare i en PM att samtalet förs i en infekterad ton, att hon ”morrar”, och att hon blir arg av Nicolins arrogans. ”Öhmans agerande är djupt oetiskt”, har hon därtill noterat i en tjänsteanteckning skriven dagen före samtalet med Nicolin.

På måndagen, den 28 september, har Nicolin hur som helst satt av 29 miljoner kronor på ett konto i SE-banken, och på fredagen, den 2 oktober, sker ett så kallat ”pd-möte” med Öhman och Riksbanken, där bland andra Nicolin och Nachemson deltar från Öhman. Mötet ska utvärdera hur Öhman fungerar som primary dealer av statspapper, och jodå, det mesta fungerar bra – exempelvis kontakterna med handlarbordet – men däremot inte insändandet av rapporterna.

Just rapporterna blir föremål för dispyt: Öhman och Nicolin säger att Riksbanken har haft fullständig kännedom om Öhmans situation tack vare dessa insända rapporter, medan det visar sig att de gått till andra avdelningar. Någon på Riksbanken – Srejber? – har också noterat med blyerts i marginalen av ett Öhmanbrev där detta behandlas att Riksbanken inte satt och analyserade dessa rapporter inför morgonmötet under natten mellan 15 och 16 december.

Stabschefen Kai Barvèll skriver i en tjänsteanteckning på fredagen att ”det stora problemet” i ”denna olustiga historia” är att Nicolin inte sade något om att Öhman kunde låna pengar billigare än hos Riksbanken.

En stark animositet gentemot Öhman och deras agerande verkar prägla stämningen på myndigheten. En lapp i akten om ärendet visar till exempel att någon talat med back office-chefen Kenny Bulow om hur han uppfattar kontakterna med Nachemsons avdelning på Öhman, apropå vad pd-mötet kom fram till om detta: gapigt, skrikigt, och ofta råder ”cirkus”, är Bulows omdöme. ”Detta har naturligtvis inget bevisvärde”, skriver lappens upphovsman – som ändå vill att informationen ska komma de ansvariga riksbankstjänstemännen till del.

Öhman kopplar in advokatbyrån Setterwalls och dess ärrade affärstvistspecialist Fred Wennerholm, verksam på Setterwalls sedan tiden före sin nuvarande hustrus födelse.

Wennerholm inleder sina brev med ”Broder”, som Carl Bildt, och för ett resonemang om vad som hade blivit fallet om Riksbankens hade begått avtalsbrott och inte lånat ut pengar till Öhman. Skillnaden mellan vad pengarna då hade kostat Öhman och vad de tack vare nödlånet kostade bör enligt Wennerholm ligga till grund för hur mycket Öhman ska kompensera Riksbanken med – att någon kompensation inte ska utgå är det inte tal om; båda parter är vid det här laget överens om att ett ”missförstånd” har skett.

Frågan är i så fall till vilken ränta Öhman hade kunnat låna – vilken ”marknadsränta” som rådde i det turbulenta läget.

Wennerholms resonemang blir grund för den överenskommelse som så småningom, den 2 december, träffas mellan vice riksbankschef Thomas Franzén och Öhmandelägaren Claes Dinkelspiel (bror till Ulf): den 4 december skrivs avtalet under, som innebär att Öhman ska betala elva miljoner kronor till Riksbanken. Marknadsräntan bestäms till 210 procent.

Den 25 januari 1993 skriver Nachemson och Nicolin en debattartikel i Dagens Industri om det statliga bankstödet. Det skall inte gå till de delar av de stödberättigade bankerna som inte var av vital betydelse för allmännyttan, menar Öhman-männen (utan att nämna nödlånet de några månader dessförinnan hade fått).

Två år efter nödlånet, den 3 oktober 1994, presenterar KPMG Bohlins en utredning om lånet, efter att Dagens Industris reporter Mattias Sundling rapporterat om den i september samma år.

KPMG kommer fram till att lånet är unikt på flera sätt, och att grunderna på vilka det lämnades är bristfälligt dokumenterade. Exempelvis borde Nachemsons/Nicolins bekräftelse av lånet ha innehållit uppgifter om Öhmans ekonomiska ställning och en förklaring till varför ”synnerliga skäl” förelåg.

Dessutom: KPMG utesluter inte att utfästelsen om att enbart använda pengarna till att finansiera statspapperslagret har brutits, eftersom banken tycks ha använt pengarna till utlånging och därmed gjort ett ”icke obetydligt räntearbitrage”.

– Det är, vad f-n är det, det är 19 år sedan va, säger Mikael Nachemson idag på frågan om huruvida han gjorde något räntearbitrage med nödlånepengarna 1992. Han förklarar att han har en suddig minnesbild, och att Realtid.se får fråga någon annan (han kan dock inte föreslå någon).

Idag är Mikael Nachemson nytillträdd vice ordförande i Öresund efter att ha varit arbetande styrelseordförande i HQ Bank under krissommaren 2010 (Affärsvärlden rapporterade i juli att chefekonom Mattias Sundling lämnade banken i juli).

Tomas Nicolin är bland annat styrelseledamot i SEB, och Eva Srejber är med i Europeiska investeringsbankens ledningsgrupp.