Ska staten investera i svenska företag?

Regeringens satsning på två nya statliga riskkapitalbolag, Fouriertransform och Inlandsinnovation, har den senaste tiden diskuterats i medierna. Frågan gäller bland annat om staten skall investera kapital i privat verksamhet och i så fall vilken typ av verksamhet.

Frågan är egentligen inte ny, staten har så sent som det senaste året genom Riksgälden förvärvat samtliga aktier i Saab Automobile AB (Saab Parts). Bakgrunden till detta övertagande var att aktierna i Saab Parts var pantsatta som säkerhet för Riksgäldens lån på 2,2 miljarder kronor till Saab som tidigare hade beviljats av Europeiska Investeringsbanken. Saab gick i konkurs varefter Riksgälden realiserade sin säkerhet och tog över ägandet av de pantsatta aktierna. Hur detta övertagande egentligen gick till kan även det diskuteras med tanke på hur Riksgälden agerade i samband med sitt övertagande av Carnegie Investment Bank hösten 2008.

Riksgälden, via Saab Parts som bytt namn till Orion, skall nu även konkurrera med andra reservdelsmärken utöver reservdelar till Saab bilar. Detta har fått både positiv och negativ kritik, positivt att Orion kommer in på marknaden och pressar priserna, negativt då Orion befaras hålla lägre priser än de kan klara av (Dagens Industri 15 november 2013).

Enligt min uppfattning skall dock inte staten gå in och genom eget ägande påverka konkurrensen på en marknad och framför allt inte via Riksgälden vars syfte knappast kan vara att agera långsiktig ägare av Orion eller annat bolag inom reservdelsmarknaden. Om Riksgälden väljer att ta säkerhet i tillgångar i samband med utlåning, som i Saab-fallet, bör denna realiseras och överlåtas till tredje man med de förutsättningar det innebär. En sådan analys bör ligga till grund vid beviljandet av en garanti eller ett lån, inte ett eget framtida ägande av ställd säkerhet.

Det är dock helt annorlunda när det gäller statens satsning på egna riskkapitalbolag. I samband med Åres kapitalmarknadsdagar tidigare i år diskuterades möjligheterna att få finansiering till nya entreprenörsbolag. Kritik riktades mot bankernas ovilja att ställa upp med finansiering, en felaktig kritik då bankerna inte ska finansiera bolag som inte har eget inflöde av likviditet. I stället bör finansiering av bolag som befinner sig i ett tidigt skede, så kallad såddfinansiering, ske genom externa investerare.

Möjligheterna att få nytt kapital, exempelvis via affärsänglar eller riskkapitalbolag inriktade på såddfinansiering, har dock under senare tid visat sig svårt. Det finns alltså ett behov av tillgängligt kapital i detta tidiga skede och där kan staten via ett eget riskkapitalbolag spela en viktig roll. Det finns dock anledning att diskutera i vilken form denna finansiering skall erbjudas. Normalt sker det mot nya aktier i entreprenörsbolaget och plats i styrelsen. Tidigare erfarenheter och synpunkter från entreprenörerna ger dock anledning att även titta på andra instrument, exempelvis konvertibler eller vinstandelslån.

Maria Wetterstrand har, i sin krönika i Dagens Industri 9 december 2013, rätt när hon ställer krav på hur staten skall driva ett statligt riskkapitalbolag. Skall detta fungera måste det finnas en tydlig investerings- och verksamhetspolicy samt kontroll på förvaltningskostnader men rimligtvis bör kravet på avkastningsnivå kunna vara lägre då denna typ av investeringar i grunden skall vara ett stöd för nya entreprenörer och inte ett spekulativt instrument för staten. I annat fall finns det risk att vi igen hamnar i Riksgäldens fotspår där staten går in och agerar på en fri marknad.

Sten Gejrot

Partner MAQS Law Firm Advokatbyrå