Signaler på en bubbla finns överallt

Det globala investerarkollektivet, som utökats radikalt under pandemin, har blivit helt beroende av fortsatta stimulanser från centralbanker, regeringar och reala nollräntor. Tunga och långvariga beroenden är mycket svåra att bryta utan stora konvulsioner. 

Alla bubblor slutar med ett universellt accepterande av att de nuvarande marknadsförhållanden kommer fortsätta ytterligare en tid. För snart 100 år sedan, 1929 ansågs den dåvarande snabba ekonomiska utvecklingen etablerat sig på en permanent hög platå. Runt 2000 hävdade den dåvarande centralbankschefen Alan Greenspan att produktivitetsutvecklingen i den amerikanska ekonomin underbyggde aktiemarknadens remarkabla utveckling i slutet av 1990-talet. Hans efterträdare, Ben Bernanke, resonerade om den uppskruvade bostadsmarknaden 2006 med orden “huspriserna återspeglar bara en stark amerikansk ekonomi”. Vi vet alla vad som hände två år senare och som fortfarande plågar världen. De två centralbankscheferna bidrog till att förstärka en snabb prisutveckling via ett slags “moral hazard”-resonemang där enskilda investerare drog på sig mer risk eftersom centralbanken inte ville se riskerna och/eller hävdade att börsuppgångarnas “wealth effect” bidrog till en starkare utveckling i ekonomin. 

Denna typ av ”moral hazard”-strategi (om du vinner så klarar du dig själv, men om du förlorar kommer vi till undsättning), har fortsatt under de två senaste centralbankscheferna Janet Yellen och Jerome Powells ledarskap. Märkligt nog, eller kanske inte, har ingen modern centralbankschef tagit på sig ansvaret för effekterna; stora börskrascher och svåra och djupa effekter på ekonomins funktionssätt; till exempel framväxten av zombieföretag som hämmar den kreativa förändringen i ekonomierna.  

Även nu förs samma resonemang kring den uppskruvade prisbildningen på aktie- och obligationsmarknaderna. Priserna/värderingarna kommer hållas uppe eftersom marknadsräntorna kommer att hållas nere. För evigt. Det ultimata ”moral hazard”-argumentet är i spel. Det spelar ingen roll hur stora skulderna blir eller hur mycket stimulanser som ekonomierna och marknaderna får från centralbanker och regeringar då tillgångsmarknadernas välmående är prioritet nummer ett i alla lägen.  

Därför fortsätter aktiemarknaden att klättra och politikerna blåser på med ytterligare eldunderstöd till ekonomier som tycks vara omättliga på stimulanser. Det kostar ju ändå väldigt lite när räntekostnaderna blir försumbara vid ytterligare tillskott. I USA har politikerna tillfört närmare 30 procent av BNP det senaste året via statliga stimulanser. Bristen på investeringsalternativ och “moral hazard”-politiken pressar ut investerarkollektivet allt längre på riskplankan. Ett tydligt tecken på det är extrema bolagsvärderingar inom delar av techsektorn som inte kan förklaras på något annat sätt än att investerarkollektivet räknar med att obefintliga räntor är här för att stanna. 

Låga räntor påverkar tech- och tillväxtaktier positivt eftersom nuvärdet av framtida vinster blir större. Det är så bubblor skapas när alla samlas kring en rådande, och i princip framtvingad, konsensussyn.   

Under dagens marknadsförhållande där både aktier och obligationer (trots att avkastningen är usel eller obefintlig) är uppskruvade värdemässigt är hotet från inflation och stigande marknadsräntor mycket allvarliga. En synkroniserad och brutal nedgång för båda tillgångsklasserna skulle slå mycket hårt mot en ännu bräcklig återhämtning i världsekonomin och, inte minst, mot alla de som alltjämt plågas av arbetslöshet i spåren av pandemin. 

Signaler på en bubbla finns överallt. Till exempel det rekordartade intresset bland “vanligt folk” för aktier och marknaderna, extremt mycket IPO-aktivitet och andra kapitalanskaffningar, och känslan hos många att missa förmögenhetståget i framför allt techsektorn. Allt som luktar tech sväljs med hull och hår på rekordtid. Lägg därtill värderingsmultiplar som befinner sig på nivåer som sällan setts i en historiskt kontext, och inte minst, en mycket snabb kursuppgång; Stockholmsbörsen har avkastat mer än en genomsnittlig årsavkastning hittills 2021. De flesta stora börsnedgångar har föregåtts av en hetsig och hastig  kursutveckling. 

Ändå finns det tecken på att uppfattningarna om framtiden börjar divergera i marknaden. Ett exempel är den extrema värdeutvecklingen för kryptovalutor, där det enda rimliga investeringsbeslutet bygger på rädsla för inflation (även om det är högst osäkert att kryptovalutor utgör ett skydd mot inflation). Runt guldet, som också gått starkt under pandemin, förs ett snarlikt resonemang. Och, förstås, räntemarknadens nervösa reaktioner den senaste tiden som tyder på att fler investerare än på mycket länge börjar klia sig i huvudet och fundera över de asymmetriska riskerna i marknaderna; de inflationistiska krafterna tycks återigen vara i spel. 

Under dagens marknadsförhållande där både aktier och obligationer (trots att avkastningen är usel eller obefintlig) är uppskruvade värdemässigt är hotet från inflation och stigande marknadsräntor mycket allvarliga. En synkroniserad och brutal nedgång för båda tillgångsklasserna skulle slå mycket hårt mot en ännu bräcklig återhämtning i världsekonomin och, inte minst, mot alla de som alltjämt plågas av arbetslöshet i spåren av pandemin. 

Stigande räntor skulle förvärra problematiken för en den klassiska pensionsförvaltningsindustrin där direktavkastning på uppsvällda obligationsportföljer (ofta hälften av tillgångsmassan) varit på väg ner i flera år samtidigt som aktievärderingarna riskerar en rejäl smäll. Den värsta av världar för världens största förvaltningsverksamhet. 

Det är, som sagt, lätt att bli dystopisk. Alla kranar står vidöppna, och det enda sättet att trycka tillbaka inflations- och räntehotet är att centralbankerna fortsätter eller ökar tillgångsköpen ännu mer. Precis det som centralbankerna ägnat sig åt sedan finanskrisen utan särskilt lyckat resultat. Sannolikheten för en större korrigering i tillgångsmarknaderna 2021 är betydande.