Sexbrott och kicken från anonymiteten

En av de bästa skämtteckningar jag vet är från tidningen The New Yorker och visar en hund som sitter på en stol framför en datorskärm. För det första så är situationen så underbart osannolik! Men framför allt är det sensmoralen som är så träffande, när hunden säger till en annan hund ’On the Internet, nobody knows you’re a dog’.

Det är just anonymitetens berusning som denna skämtteckning visar på ett så bra sätt. Ingen vet egentligen vem personen man möter på Internet är. Vem var det du mötte idag i den där virtuella världen? Hon sade att hon var en kvinna som bodde i Malmö och jobbade på en restaurang – men hur kan du veta det?

Kanske skapar denna anonymitetens berusning en miljö där vi blir djärvare, i både positiv och negativ bemärkelse? Vi vågar bryta de mönster som gjort att andra kanske uppfattat oss som blyga, eller osociala. Vi kan interagera och lära oss utan social bestraffning som den i det fysiska livet hade inneburit. Det är ju bara att logga ut och pröva igen om det blir pinsamt, exempelvis i en chat.

Men det finns en baksida också. Anonymiteten kan hjälpa till att bryta ner värderingar för vad som är socialt accepterat. För vad vi i vårt samhälle har kommit överens om att inte är acceptabelt. Det finns alltså mindre motstånd för att göra något mot en person i en virtuell värld vad du inte skulle göra mot en person i den fysiska världen. För om ingen ser dig, om ingen vet vem du är – vad har du då att förlora?

Förra veckan rapporterade BBC om hur tyska åklagare utredde deltagare i den virtuella världen Second Life i samband med sexbrott. Dessa personer ska enligt vissa vittnesmål ha handlat med barnporrbilder och deltagit i aktiviteter där virtuellt sex såldes av avatarer, i formen av minderåriga.

En avatar är en användares digitala alter-ego och bakom denna så finns det alltså riktiga personer som agerar genom dessa. Man skulle kunna säga att en avatar är en förlängning av en person som möjliggör interaktionen i virtuella världar – en digital världs känselspröt. Då det går att själv bestämma hur en avatar ska se ut, så går det även att definiera sig som en minderårig.

Då det verkar finnas en viss förvirring om vad som är på riktigt här, låt mig förklara. För det första, om barnporrbilder sprids i Second Life finns det inget virtuellt över det hela. Det är ett brott i vår fysiska värld, likaväl som det är ett brott i de virtuella världarna. Att handeln sker i en virtuell värld gör inte det fysiska händelsen som skapade de foton mindre riktig. Det är som Thomas Bodström, ordförande för Ecpat, en organisation som arbetar mot sexhandel med barn, uttalade sig till medierna ”Det är bara ett nytt forum.”

För det andra så ska det ha skett övergrepp i Second Life också. Personer som köpte sig sex med andra avatarer, som hade form av minderåriga. Vad som egentligen skett vid dessa tillfällen är svårt att veta. Antingen så ägdes denna, till synes, minderåriga avatar av en vuxen person som på detta sätt tjänade pengar, eller fick en kick av rollspelandet som det innebar. I detta fall så är det en simulering som inte är brottslig, förutom för den avskyvärda handling som simuleras. Eller så ägdes avataren faktiskt av en minderårig, som lurades till olika handlingar av en vuxen person. Detta alternativ är ett oacceptabelt beteende, om det är brottligt? Jag hoppas det, sexuellt ofredande, men jag är ingen jurist.

Men, massvåldtäkt som det har beskrivits i exempelvis Göteborgs Posten? Vad som direkt motsäger detta är möjligheten att stänga av, att bryta vad som händer på skärmen genom att logga ut. Kontrollen att bestämma deltagandet ligger helt hos användaren. Vad som talar för detta är att det skett förut, i en textbaserad föregångare till Second Life kallad LambdaMOO.

Innan jag beskriver vad som skedde så kan jag inte poängtera starkt nog åter igen hur otroligt viktigt förhållandet mellan avataren och användaren är. Som förlängning av personen så utgör avataren beröringspunkten i den virtuella världen. Alla känslor går direkt från personen genom avataren, och tvärtom. Allt som avataren utsätts för har betydelse för personen. De är i många avseenden varandras spegelbilder.

I LambdaMOO fanns det, precis som det finns i virtuella världar i dag, bottar (bot, förkortning av robot) som styrde vissa saker i världen. Det kunde vara små program som hälsade personer välkomna när de kom in i ett rum, eller program som rapporterade till innehavaren vilka som var närvarande i ett annat rum. I detta fall så hade någon skapat en bot som kunde överta en annan avatar, den tillät en annan person att styra avatarens handlingar. Redan här kan man börja ana ont uppsåt, varför skulle någon vilja göra detta?

I ett rum fullt av folk började sedan personen som ägde botten ofreda en annan avatar genom sin avatar. En naturlig reaktion på detta hade vanligtvis varit att det uppstått ett ordkäftande och personen som gått över gränsen krypit därifrån med svansen mellan benen. Men i och med att denna person nu styrde båda avatarer så kunde han (eller hon, eller dom) nu iscensätta ett sexuellt våldsbrott. Vad båda avatarer sa och gjorde styrdes av en och samma person, och personen, vars avatar var offret här, kunde endast titta på. Ett brott var begånget, var det endast virtuellt?

Att likna denna våldtäkt med en verklig är dock att förringa vad en verklig våldtäkt innebär för offret. Dessa två går aldrig att jämställa. Men ett övergrepp på en person i en virtuell värld innebär ett övergrepp på den personliga integriteten. Detta tror jag inte vi idag har möjligheten att ingripa i. Anonyma personer som rör sig i virtuella världar har stor möjlighet att idag komma undan med dessa handlingar. Berusade av denna anonymitet. Och detta i världar som får allt större betydelse för många personer.

Jag tror att vi bör vara väldigt försiktiga med vad vi kallar virtuellt, som exempelvis ’virtuella övergrepp’. Detta ’nästan verkligt’ kan förringa handlingar som faktiskt är verkliga i allra högsta grad. Verkliga för de personer som var utsatta för handlingen. Det kan få oss att tro att det inte spelar någon roll, att det är på låtsas och inte har någon betydelse för vår fysiska värld.

Men i dag så är det virtuella en del av vår fysiska värld. Foton har sina ursprung i en fysisk värld, hur de sprids kan aldrig göra de mindre verkliga. Avatarer som utsätts för övergrepp må befinna sig i en virtuell värld, men tro mig – känslorna som personer investerar genom sina avatarer är på riktigt.