Schulman säljer "dyr skräplitteratur"

På Regeringsgatan i Stockholm, snett emot danspalatset Nalen, ligger Alex Schulmans nyöppnade ”butik” – inrymd i en liten före detta lampaffär bredvid en vegetarisk restaurang.

På skyltfönstret sitter sedan ett par veckor ordet ”Skräplitteratur” – i Windsor, det typsnitt Woody Allen brukar använda i sina filmer – uppklistrat tillsammans med en förteckning över utbudet. Nyligen har ordet ”Dyrt!” lagts till ovanför.

– Det var så mycket spring här, förklarar Alex Schulman tillägget när Realtid.se kliver på.

– Drömmen är att ha 3–4 kunder om dagen, säger han och uppger att han säljer Grottbjörnens folk av Jean M. Auel för 1.200 kronor. Boken har han fått av sin svägerska Ninni Schulman. Den bok han själv författat tillsammans med Carolina Gynning, ”Privat”, säljer han för 700 kronor.

– Men min bok Skynda att älska säljer jag inte alls här. Den anser jag nämligen inte vara skräplitteratur.

Dock: egentligen är inte avsikten att sälja böcker över huvud taget, förklarar Alex Schulman efter en stund. Lokalen är helt enkelt en skrivlokal, noterad tack vare ”ledig lokal”-lappar under en promenad, och vald eftersom Schulman gillar känslan:

– Det blir en så härlig myskänsla med ett skyltfönster där man kan sitta och se ut på folk.

Schulman förklarar att han har ett bolag – en enskild firma, visar en kontroll på Affärsdata. Men han har inte kompletterat dess verksamhetsinriktningsbeskrivning till bokförsäljning.

– Och då får man väl inte sälja böcker, tror jag.

Vad skriver du på nu?

– Det är ett filmmanus. Men vad det handlar om får jag inte prata om, jag har skrivit på ett sekretessavtal med filmbolaget.

– Sedan försöker jag komma på vad uppföljaren till Skynda att älska ska handla om.

På fråga berättar Schulman om den hyllade uppväxtskildringens upplaga: mellan 15.000 och 16.000 exemplar, vilket han uppger vara extremt högt för en debutbok.

Vad är lokalhyran här?

– Jag vet inte riktigt, kanske fyra fem tusen i månaden, så det är inte så farligt.

Realtid.se lämnar ”butiken” (som varit med i Expressens kulturblogg och i P3). Senare samma dag rapporterar Schulman på sin blogg att han beställt en ny inredningsdetalj till lokalen: en klocka vars timvisare går ett varv på 84 år.

Därmed hoppas författaren, skriver han, komma till rätta med den dödsångest han ofta återkommer till:

”Jag tror att dödsångesten skulle kunna gå över till någon form av existentiell svindel.”