“Saker som inte kan pågå i oändlighet gör det inte”

Det är få som omfamnar Donald Trumps transaktionsinriktade inställning till relationer i allmänhet och mera specifikt till handelsrelationer. Men vad gäller Trumps tuffa attityd mot Kina så finns det i många fall ett tyst medgivande om att det är bra att han synar korten på ett land som under kort tid förvandlats från en ekonomisk möjlighet till ett geopolitiskt hot.

De drastiska ser det som ett unikt tillfälle för USA att med sina sanktioner och ekonomiska styrka rucka på de stöttor som håller upp den obalanserade kinesiska ekonomin.

Det är en ganska utbredd uppfattning att västvärldens storföretag i stora stycken har varit för naiva och för villiga att gå med på mycket långtgående eftergifter för att få tillgång till den jättelika kinesiska marknaden.

Inte alla har hållit sig till förre Scania-vd:n Leif Östlings ståndpunkt att ”Aldrig låta några kineser få grepp om vårt produktionssystem, det handlar mycket om mentalitet. Det där med Konfucius du vet, att tanken är fri. Sådant kan vi aldrig ställa upp på.”

Det finns företag som idag ångrar att de inte följt Östlings råd. Det har varit mycket lätt och välkommet att etablera produktion i Kina. Men att därefter sälja grejer på den kinesiska marknaden har varit mycket svårare.

Ett svenskt exempel är vitvarujätten Electrolux som har haft mycket svårt att etablera någon påtaglig försäljning på den kinesiska marknaden, som istället har dominerats av de nationella jättarna Haier och Midea. Electrolux avvecklade till och med sin försäljning under en period.

I våras så annonserade man ett nytt försök, men då genom ett joint venture med just Midea. (Att det blev kinesiska Haier som fick köpa amerikanska GE Appliances istället för Electrolux visar lite av de skiftade styrkeförhållandena i deras värld.)

Detta krav på att etablera joint ventures med kinesiska företag för att få tillgång till den kinesiska marknaden har för många företag varit en faustisk pakt. (Det var Goethes Faust som slöt förbund med djävulen.)

Ett klassiskt exempel är höghastighetståg.

Där kunde Kina, genom att spela ut de tidigare världsledarna Alstom, Bombardier, Siemens och Kawasaki Heavy Industries mot varandra, på mindre än fem år etablera en egen världsledande produktion. Det viktigaste steget i denna forcerade tekniköverföring var etablerandet av ett joint venture med Siemens 2005.

Siemens hade blivit utan beställningar vid en stor upphandling 2004 och var efter detta beredd att sträcka sig långt för att komma in på den kinesiska marknaden. Men redan 2009 hade den kinesiska partnern China National Railway Corporation en egen produktion som i praktiken fick ta hand om hela beställningen på 100 höghastighetståg.

Resten är nutidshistoria. 

Att det sker en tekniköverföring när en ny jättemarknad växer fram är visserligen ett helt naturligt historiskt förlopp, vilket drev på industrialiseringen av såväl USA som lilla Sverige. Det som är unikt med Kina är att det har skett så fort och under mer eller mindre tvångsmässiga former.

Det gör att många i det tysta backar upp Trump och hans stab av ekonomiska Kinamobbare, som rådgivarna Robert Navarro, Peter Lighthizer, liksom handelsministern Wilbur Ross samt den säkerhetspolitiske rådgivaren, hökarnas hök, John Bolton.

Det finns mycket som talar för att Kinas ekonomiska position är svagare än vad många vill inse.

Grundorsaken är att tillväxten under lång tid har varit ordentligt obalanserad, med en mycket hög andel investeringar som finansierats av en skenande skuldökning.

Balansräkningen är helt enkelt i oordning och i många avseenden missvisande, där tillgångssidan till växande del består av investeringar, som med ekonomiprofessorn Michael Pettis ord, har mycket låg ”debt servicing capacity”. Det vill säga investeringar där nuvärdet långt understiger de skulder som har finansierat dem och som i en mer renodlad marknadsekonomi skulle ha ett mycket lågt värde. 

Enligt Pettis så har de senaste årens offentliga investeringar i Kina ett värde som i många fall ligger nära noll, medan de växande skulderna finns kvar till nominellt värde. Denna sneda allokering av resurser, där de bokförda investeringarna egentligen är kapitaliserade utgifter, har gett en illusorisk välståndseffekt och möjliggjort för Peking att fortsätta redovisa en både hög och väldirigerad tillväxt.

Michael Pettis kan Kina väl. Han är professor i finansiering vid Pekings Universitets Guanghua School of Management. De som följer hans blogg China Financial Markets vet att han har koll på globala makrofrågor och då inte minst den betydelse som finansiella flöden och balansen i de aggregerade balansräkningarna har för den ekonomiska utvecklingen.

Det är vanligtvis något som annars är en blind fläck för många nationalekonomer.

Enligt Pettis analys så är Kinas ekonomi i djup obalans och problemen har vuxit snabbare och djupare under innevarande år, vilket ökat risken för en snabb krasch. (Pettis egen bedömning är dock att det är mer sannolikt att det kommer handla om en mer utdragen process.) 

Tecknen på att den kinesiska ekonomin vacklar är flera. Shanghaibörsen har fallit med mer än 25 procent, kredittillväxten i hushållssektorn har accelererat och överstiger klart tillväxten i hushållens inkomster och yuanen har sedan i april tappat runt 10 procent mot den amerikanska dollarn.

Det sistnämnda gör visserligen att de amerikanska tarifferna blir mindre kännbara för exportsektorn. Men samtidigt ökar det friktionen med andra handelspartners, inte minst genom att deprecieringen har dirigerats genom att centralbanken PBC har intervenerat för att sänka räntorna.

Detta förstärker också de långsiktiga obalanserna i ekonomin eftersom det är hushållssektorn som får ta smällen både av ökade priser på importvaror liksom av räntesänkningarna, eftersom de fortfarande som kollektiv är stora nettosparare.

Om Kinas ekonomi ska stå på en mer stabil grund är det enligt Michael Pettis nödvändigt att hushållssektorn växer snabbare än övriga delar av ekonomin samtidigt som skuldtillväxten kommer ner på en nivå som motsvarar den reella tillväxten.

Det är också den utveckling som Kinas ledare har försökt bereda väg för under de senaste åren, men som man har haft ytterst svårt att genomföra i praktiken. Istället har man regelmässigt återfallit till att stimulera ytterligare offentliga investeringar så fort ekonomin visat på några svaghetstecken. Detta har emellertid ökat på skuldbördan ytterligare.

Här kan vi påminna oss om vad en tidigare ekonomisk rådgivare till den amerikanske presidenten Richard Nixon, Herbert Stein, myntade: ”Saker som inte kan pågå i oändlighet, gör det inte”.

Kinas skulder relativt BNP har sedan 2009 nästan fördubblats till motsvarande 300 procent av BNP. Det är mer än dubbelt upp mot genomsnittet för länder som klassas som emerging markets. 

Investeringarnas andel av BNP har under lång tid legat klart över vad exempelvis Sydkorea och Japan någonsin uppvisat under sina mest expansiva faser och låg för 2017 på motsvarande 44 procent av BNP.

Beaktar man Michael Pettis tes om att stora delar av de senaste årens investeringar har varit sådd på hälleberget, varmed även BNP egentligen är klart överskattat, så ligger skulderna på en nivå som inte är långt ifrån de utvecklade ländernas nivåer på strax under 400 procent av BNP.

Det har skrivits vitt och brett om Kinas styrka som amerikansk fordringsägare. De sitter ju på motsvarande 2 000 miljarder dollar i sin valutareserv, och sägs kunna nyttja denna för att pressa USA genom att sälja av stora kvantiteter dollartillgångar.
 
Det är dock ett svärd riktat åt fel håll.
 
Börjar Kina sälja av dollar i stor mängd så stiger den egna valutan och dollarn sjunker, vilket skulle förstärka effekten av de amerikanska tullarna. Att växla över en större del av valutareserven till andra valutor, som euro och yen, är knappast möjligt. Att växla över till att köpa realtillgångar, som man har gjort en del under de senaste tio åren, som Geelys köp av Volvo Car och aktier i Volvo AB, möter allt större politiskt motstånd.
 
Det samma gäller även för de kinesiska investeringar som riktas mot utvecklingsländer, det så kallade ”Belt and Road Initiative”, vilket både möter ett växande politiskt motstånd, som i Malaysia, och där många länder, såsom Pakistan, har en högst tveksam återbetalningsförmåga.
 
Slutsatsen är att sårbarheten i Kinas interna ekonomi i mycket påminner om Japans läge i slutet på 80-talet. Att Japan då under lång tid hade haft ett stort bytesbalansöverskott och byggt upp ett berg av utländska tillgångar hjälpte föga för att bota de hemkokta problemen. 
 
Det stora problemet är dock att ett vacklande Kina inte är något som skapar vare sig ekonomisk eller politisk trevnad i en omvärld som inte heller är särskilt balanserad.