"Så plundras Sverige"

Boken heter ”När Sverige sålde Nobelprisindustrin: Historien om Astra, Pharmacia och Kabi”, och är utgiven på SNS Förlag.

Hur fick du idén till den här boken?

– Jag tyckte att det var en av de oskrivna historierna i svenskt näringsliv.

Nilsson är ekonom från början och har varit ekonomijournalist i ett antal decennier då hon skrev mycket om företag.

– Sedan blev jag intresserad av frågor kring ägare, makt, ägarstyrning och liknande, vilket är grundförutsättningar för företagande.

Och det som sedan blev bokens ämne, var en sådan historia om läkemedelsbranschen där svenska bolaget Pharmacia gick ihop med amerikanska Upjohn 1995 och bildade Pharmacia & Upjohn (P&U), svenska Astra gick ihop med brittiska Zeneca 1998 och bildade Astrazeneca, och svenska staten sålde sin sista ägarslatt i P&U 1998.

– Det var liksom en historia som det inte varit så mycket uppmärksamhet kring.

Enligt Nilsson var det påtagligt när samgåendena offentliggjordes hur positiva tongångarna var i stil med att allt skulle bli så bra. Det talades om att Astra nu skulle bli en del av ett stort globalt företag, fast Astras läkemedelsforskning ändå skulle få vara kvar i Sverige. Och till att börja med innebar samgåendet fler jobb i Sverige.

Pharmacia för sin del försvann ganska snabbt från Sverige. Där gick samgåendet med Upjohn dåligt ganska snart efter att det hade genomförts. Å andra sidan var en positiv effekt att det från det tidigare Pharmacia knoppades av ett antal små fristående forskningsbolag som det finns ganska många av i Sverige.

– Så min tanke med boken var att utifrån talet om att allt skulle bli så bra, blev jag nyfiken på varför man sa så.

Och när Nilsson började rota i det har det kommit fram en massa skvaller och myter kring samgåendena, såsom att de bara gjordes för att de högsta cheferna skulle kunna flytta till London och därigenom få högre löner.

– Det var sådana saker som gjorde mig nyfiken, och jag tänkte att det bästa sättet att stilla en sådan nyfikenhet är att skriva en bok.

Nilsson tillägger att läkemedelsbranschen är viktig, men att den samtidigt delvis har ett ”sjaskigt” rykte om att läkarna är korrumperade och blir mutade av läkemedelsbolagens säljare (”konsulenter”) för att läkarna ska ordinera patienterna mer av bolagens läkemedel. Ett annat resonemang är det kontroversiella med att läkemedelsbolag kan påstås sko sig på människors ohälsa.

– Samtidigt har läkemedelsbolag det positiva med sig att de är ganska konjunkturoberoende, och det kan bli väldigt stora vinster om ett läkemedelsbolag har tur och forskar fram ett bra läkemedel.

Vad kom du fram till för slutsatser i din bok?

– Min slutsats är att de svenska läkemedelsbolagen såldes lite väl lättvindigt iväg i nya utländska konstellationer. Det är inte säkert att det var så himla självklart bra att göra det.

Det var en lång komplicerad historia med en massa pusselbitar som gjorde att Nilsson kom fram till det.

– Men när jag gick igenom allt detta kunde jag se ett mönster som innebar att det är en brist på långsiktigt ägande i Sverige.

Det i sin tur har enligt Nilsson historiska förklaringar ända tillbaka till 30- och 40-talen.

– Då beskattades ägande väldigt hårt, vilket gjorde att ägandet ”frös” i Sverige. Det fanns bara kvar Wallenbergarna, Handelsbank-sfären och några till som stora företagsägare i Sverige.

Det upplägget fungerade bra till slutet av 70-talet. Men därefter uppstod behov av mer kapital till de svenska företagen. För att lösa det avreglerades den svenska kapitalmarknaden. Och det i sin tur ledde först till ”det glada 80-talet”. Sverige var fortfarande ”stängt” då för utländska ägare, men det blev ändå en rusch med en massa affärer som gjordes.

Därefter kom 90-talet då Sverige öppnades totalt för utländska ägare, och dessutom devalverades den svenska kronan i samband med den dåvarande fastighets- och finanskrisen.

– Det var då som det internationella börskapitalet på allvar gjorde entré in i Sverige, säger Nilsson.

Det börskapitalet
var i rätt stor utsträckning utländska fonder som började investera i svenska företag, och det var generellt ganska kortsiktiga investerare.

Samtidigt fanns det en uppfattning bland den typen av utländska investerare, att det bästa för läkemedelsbolag är att vara så stora som möjligt med många forskningsprojekt så att åtminstone något kunde bli ett storsäljande läkemdel. Och helst skulle läkemedelsbolagen ha en egen säljorganisation, särskilt i USA som svarat för halva världens läkemedelsmarknad.

– Då blev man väldigt ”fångad” i den logiken, och jag har inte något emot det i sig. Men de svenska ägarna var ganska fattiga. Det var ett problem att det fanns så lite långsiktigt svenskt ägarkapital, vilket gjorde att finansmarknaden med sina utländska influenser fick ett väldigt stort inflytande.

– Jag vill inte säga något ont om finansmarknaden, utan tycker att det är jättebra med en aktiv börs, finansmarknad och fonder som smörjmedel i ekonomin som kan få fart på allt. Men den här typen av verksamhet som läkemedelsbolag kräver en väldigt stor långsiktighet.

Nilsson anser nu att det är upp till politikerna att skapa förutsättningar för ett starkare svenskt ägarkollektiv.

– Det har redan ändrats på en del ”ägarskatter” såsom förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten, och det finns säkert mer åtgärder man kan vidta vad gäller ägarskatterna.

Men enligt Nilsson krävs det även en debatt om vad vi ska ha för slags företag i Sverige.

– Är det den här typen av långsiktiga, kunskapsintensiva verksamheter som läkemedelsbolag vi vill ha i Sverige, så måste vi ta reda på vad som krävs för att kunna ha det. Och då måste det även finnas rätt ägarförutsättningar.

En variant är enligt Nilsson att staten delvis kan ta på sig en ägarroll genom att investera i läkemedelsbolag via de statliga pensionsfonderna i en långsiktig satsning.

– Men det får andra bedöma om det är en bra idé. Jag vill bara berätta den här historien om hur det har gått för de svenska läkemedelsbolagen. Kan man inte vad som har hänt, så förstår man inte hur viktiga de här frågorna är.

Och enligt Nilsson är hennes slutsatser även applicerbara på andra branscher än läkemedel.

– Absolut. I och för sig tror jag att läkemedel är en av de branscher som kräver störst långsiktighet. Det tar 10-15 år att forska fram ett nytt läkemedel och det kräver jättestora investeringar.

Ibland forskas det så länge på ett nytt läkemedel att det bara återstår att få det godkänt för lansering, och även då finns det risk för att man inte får ett sådant godkännande av någon anledning. Eller så kan det bli så att man till och med får lansera läkemedlet, men att försäljningen senare stoppas för att man exempelvis upptäcker nya biverkningar.

– Så läkemedelsbranschen är en ovanligt dyr, långsiktig och riskabel bransch. Det är en väldigt bra mätare på långsiktighet.

Och branschen är dessutom komplicerad eftersom myndigheter i stor utsträckning är involverade med att ge olika godkännanden. Myndigheterna är även med och till och med fastställer priset för ett läkemedel.

– Det är en komplex bransch där staten går in och reglerar hur mycket man ska få tjäna, mot bakgrund av att läkemedelsbolagen på ett sätt kan sägas tjäna på att folk är sjuka. Så att analysera de här frågorna i läkemedelsbranschen är en bra temperaturmätare generellt.

Och nu efter allt som har hänt finns det inte längre kvar några stora, svenskägda läkemedelsbolag.

– Nej, vi har ju inte det. Wallenbergarna har väl kvar en ägarandel på 3,5 procent eller så i Astrazeneca, så det är ju en väldigt liten aktiepost. Astrazeneca är numera snarast ett brittiskt eller globalt läkemedelsbolag. Och Pharmacia har ju försvunnit helt.

Det finns ännu en del kvarvarande rester av gamla Pharmacia kvar i Sverige som är igång, men de bitarna ägs av utländska bolag som tyska Fresenius. Amerikanska General Electric äger numera Pharmacias gamla separationsverksamhet i Uppsala.

Ett annat inslag av gamla Pharmacia kvar i Sverige, finns i det numera börsnoterade forskningsbolaget Swedish Orphan Biovitrum (SOP).

– Men SOP har bara knappt 500 anställda. Det kan jämföras med att Astra och Pharmacia vardera hade kring 8.000 anställda innan deras utländska samgåenden. Så det är stora skillnader i storlek.

Däremot finns det alltså många små forskningsbolag.

– Men de kunde ju ha uppstått ändå oavsett om Astra och Pharmacia sålts till utlandet.

Forskningsbolagens vanliga förekomst i Sverige har enligt Nilsson att göra med att den svenska kapitalmarknaden är så livaktig, och att det är möjligt för forskningsbolag att få pengar från riskkapitalfonder och liknande.

– Men forskningsbolagen har ju en lång väg att vandra tills de förhoppningsvis kan försöka lansera något läkemedel.

De flesta forskningsbolag är fortfarande pyttesmå och har inte mer än 10-30 anställda, medan Astrazeneca i dagsläget har 9.000 anställda i Sverige.

– Men vad gäller omfattningen på Astrazeneca i Sverige har det ju inte skett någon tillväxt. Den har legat på nästan samma nivå de senaste 12 åren.

Dessutom har Astrazeneca nyligen lagt ner en av sina tre forskningsenheter i Sverige. Astrazeneca har tidigare haft forskning i Södertälje, Mölnlycke (Hässle där jättesuccén Losec mot magsår forskades fram), och Lund (Draco). Och nu är det Lund-verksamheten som stängs ner.

– Så Astrazeneca är ju lite på reträtt ur Sverigekänns det som. Och det är ju ett stort, globalt företag och då är inte Sverige så himla centralt längre.

I början då Astra gick samman med Zeneca var det helt andra tongångar. Då hette det att samgåendet skulle ske ”på lika villkor” med lika många svenskar som britter i styrelse och företagsledning.

– Men numer finns det bara kvar en svensk i Astrazenecas styrelse, och en svensk i företagsledningen. Så det svenska inslaget har tunnats ut från år till år.

Du menar att det hade kunnat se helt annorlunda ut?

– Ja, man hade kunnat agera helt annorlunda med Astra före samgåendet. Astra hade istället kunnat ingå avtal med utländska bolag som skulle kunna sälja Astras läkemedel på licens.

Pharmacias situation hade dock kunna varit mer svårlöst. Där var problemet enligt Nilsson att Pharmacia plötsligt stod utan huvudägare i början av 90-talet. Innan dess hade Pharmacia expanderat kraftigt genom att köpa en rad andra svenska läkemedelsbolag. Sedan gick Pharmacia ihop med statligt ägda läkemedelsbolaget Kabi, så att nya Kabi-Pharmacia delvis blev statsägt.

De tidigare ägarfamiljerna sålde sina aktieinnehav till Volvo som ville balansera biltillverkningen med läkemedel. Men dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar fick sparken och därefter skulle Volvo renodlas och ägandet i läkemedelsverksamheten säljas ut.

Den borgerliga regeringen som blev vald, bestämde sig för sin del att staten skulle sälja ut sitt ägande i Kabi-Pharmacia. Och i och med det hade Pharmacia inte någon huvudägare alls kvar.

– Det var bland annat därför som Pharmacia-ledningen på eget initiativ valde att gå samman med Upjohn, för att undvika att Pharmacia skulle bli slukat av något annat bolag.

Under torsdagen hölls en konferens i arrangemang av tankesmedjan SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) på temat ”den svenska läkemedelsindustrins framtid”, där Nilsson presenterade sin bok.

På konferensen deltog bland annat professor Pontus Braunerhjelm, samt ett par berömda läkemedelsforskare såsom Mathias Uhlén och tidigare Nobelpristagaren Arvid Carlsson. Braunerhjelm brukar intressera sig för ägandet av svenska företag och Sverige.