Så klarar du lågkonjunkturen

Sent en kväll på en fest säger den unge framgångsrike entreprenören Erik: ”Hoppas det blir lågkonjunktur snart”.

Jag tittar på honom och försöker ta in vad han säger.

Entusiasmen och nyfikenheten påminner om tiden före första världskriget. Ungdomar runt om i Europa såg chansen till ett krig som en möjlighet för ett reningsbad för en däven kultur, en slags nystart på en kultur som stelnat i gester och attityder.

Jag har svårt att dela denna entusiasm. Åren går och jag kan räkna fram åtminstone fyra självupplevda lågkonjunkturer.

Finanskraschen 1992Denna utlöstes av kraschen i kreditbolaget Nyckeln som var tokbelånat mot den svenska fastighetssektorn. Konkursen skapade en kedjereaktion som drog med sig en mängd fastighetsbolag. Samtalsämnet på ett genomsnittligt fastighetsseminarium något år senare blev ”Och hur har din rekonstruktion gått då?”

Den svenska kronan utsattes för en enorm spekulation driven av bland andra finansmannen George Soros som fick svenska riksbankschefen att höja styrräntan till ofattbara 500 procent. Den svenska kronan släpptes fri och devalverades med ungefär 20 procent mot de större europeiska valutorna. För att rädda Sverige lanserades dessutom ett krispaket där det i en bisats framgick att Sverige skulle gå med i EU (dåvarande EG).

Trots att jag själv jobbade som journalist på SvD och Finanstidningen var jag för ung för att verkligen förstå vad som pågick utan det kändes mest som att vara en biroll i en episod av Vita Huset (West Wing).

Asienkrisen 1998Vi på Fischer Partners var de enda som var positiva till Nokia vid denna tid i Sverige. Varje morgon stod jag och sa köp Nokia vid mäklarbordet. I stort sett varje dag fortsatte aktien att falla, trots att alla bolagsspecifika data var positiva. Till slut fick vi rätt – det var världens köpläge – men det kostade många sömnlösa nätter. Den stora läxan var att aldrig gå emot den rådande börstrenden, oavsett hur intressant bolaget är. Bättre att vänta ut vändningen.

IT-kraschen 2000Den stora kraschen vid millenniumskiftet år 2000 kom inte som någon överraskning. Det var helt uppenbart att IT-sektorn var både överinvesterad och överbelånad.

Själv var jag med i en avknoppning av ett optobolag från Telia Research. Vi hade pengar och tanken var att när lågkonjunkturen väl skulle vara över om två år skulle vi vara färdiga att lansera ett helt produktprogram. Det som överraskade år 2000 var inte kraschen. Det var magnituden som blev långt större än väntat. Den lågkonjunktur som jag väntade på varade inte i två år. I telekombranschen och särskilt optobranschen uppstod ett blodbad som tog fem år innan trafiken i näten till sist började äta upp all den kapacitet som byggdes upp under 1995-2000 och operatörerna var intresserade av att beställa ny utrustning igen. Vid den tiden hade våra pengar tagit slut…

Jag minns fortfarande hur jag stod och blickade ut över bron mellan Gamla Stan och Slussen. Det var grått och kallt och bilarna svischade fram. Men det var anmärkningsvärt tunt mellan bilarna. Jag minns att jag ändå tänkte. ”Bilarna fortsätter ändå rulla. Samhället finns kvar, människorna finns kvar. Någonstans kommer det ändå att vända uppåt igen”. Och så var det. Det vände upp, men det tog väldigt lång tid, särskilt i Sverige som var så exponerat mot IT.

Lehmankraschen 2008Finanskrisen med kraschen för Lehman Brothers 2008 var egentligen samma historia, fastän denna gång i finansbranschen. Vi som satt på den isländska banken Glitnir i Sverige litade för mycket på den internationellt mest välrenommerade makrofirman av alla. Det fick vi dyrt betala för. Varje morgon skickade de ut välskrivna, roliga rapporter om hur överdriven oron var för en krasch i subprime-marknaden (bostäder) i USA. Därefter kom ett halvår där de var och varannan dag förklarade varför de hade haft fel, vilket vi också betalade för innan abonnemanget löpte ut.

Natten när Lehman kraschade hände något mycket märkligt. Svenska Glitnir var en egen juridisk enhet och väl kapitaliserad. Vi var den största mäklarfirman på börsen och slogs i topp med SEB. Men eftersom den svenska storbank som Glitnir hade som huvudbank höll på att bita i gräset strypte de successivt krediter och risklimiter, vilket gjorde att Glitnir tvingades dra ner på kundernas handel. Efter en vecka stod mäklarbordet kusligt stilla och Glitnir såldes i ett exekutivt auktionsförfarande till HQ till ett rejält underpris, långt under eget kapital. Det är sådana sparvar som seglar runt i krascherna och i sådana lägen gäller det att vara snabb och ha kapitalet redo att arbeta.

Året efter Lehmankraschen, dvs 2009, krympte Sveriges BNP med ungefär fem procent och blev därmed det mest utpräglade lågkonjunkturåret sedan andra världskriget i vårt land. Återhämtningen blev dock kraftig året därpå, 2010.

Den stora läxan från denna händelse är att lita inte på någon annan makroanalytiker än sig själv. Det är ingen tröst att någon annan haft fel om det påverkar de egna affärerna. Den andra läxan är att aldrig vara beroende av en bank när det krisar. Bankerna måste se om sitt eget hus först. Det värsta exemplet i Sverige måste vara den extrema utpressning som Nordea körde mot Erik Penser när man tvingade av honom Nobel-aktierna i slutet av 1991.

Med kraschen 2008 lades grunden för dagens bubbelekonomi där det egentligen är centralbankerna som försöker ratta oss undan från nya lågkonjunkturer. Det var visserligen en mindre sättning 2011. Men det finns en hel generation där ute som aldrig varit med om en ordentlig lågkonjunktur. Som enbart ser den som en möjlighet att ta nya marknadsandelar, att få nya chanser att plocka upp andras bolag som kraschar.

”Det är superspännande också. Vad är det som kommer att hända?”, säger Erik och ser glad ut.

Det är naturligtvis en helt rätt inställning. Själv har jag inga roliga minnen från lågkonjunkturerna annat än att de kunde vara just spännande, att uppleva historien på första parkett.

Sveriges BNP-utvecklingSå hur sannolik är en lågkonjunktur? Dagens Industri har börjat med en kampanj på det temat. Precis som när de körde en kampanj om bostadspriserna så kan de bidra till att pressa fram en nedgång. De svenska BNP-siffrorna ser ju inte heller roliga ut.

BNP har ju blåsts upp med höga investeringar i byggsektorn som nu rullar över i en fallande tillväxttrend, vilket skapar ogynnsamma jämförelsetal. Ovanpå detta har vi haft en generös flyktingpolitik som även den blåst upp BNP när stat och kommun finansierat mottagandet av nytillkomna, vilket skapat en enorm tillväxt inom vissa delsegment i Sverige.

Consensus prognos för BNP-tillväxten helåret 2018 är på 2,4 procent. Men sett till BNP per capita, vilket ger en fingervisning om hur den svenska ekonomin egentligen mår, späds nästan hälften av landets BNP-ökning ut av befolkningsökningen, vilken i sin tur huvudsakligen kan härledas till invandringen.

I en jämförelse mellan prognoserna från 12 olika institut är Konjunkturinstitutet mest optimistisk inför 2019 medan SKL är minst optimistisk. Det är litet oroväckande för vi vet alla att det kan finnas en dold skuldbomb i kommunerna på grund av de stora kostnaderna som den ökande invandringen inneburit, i kombination med bland annat underavsättningar för pensionsåtaganden för de kommunalt anställda. På grund av det infekterade debattklimatet kring invandringen verkar ingen tala klarspråk i denna fråga, vilket innebär att man bör ta höjd för negativa överraskningar. Det är med andra ord tänkvärt att det är just SKL – Sveriges kommuner och landsting – som ligger lägst i förväntningarna.

Frågan är egentligen hur bred inbromsningen blir. Med pågående handelskrig mellan USA och Kina, fallande byggkonjunktur i Sverige plus risken för lägre bostadspriser som skulle få en negativ effekt på hushållens konsumtion är utsikterna inte ljusa.

Riksbanken har också målat in sig i ett hörn när man tryckt ner räntan till minusnivå, trots högkonjunktur.

Det enda positiva är att är det svårt att se någon riktigt stor bubbla som är på väg att smälla liknande IT-bubblan 2000 eller Subprime 2008. Det skulle i sådana fall vara att Fed fortsatte dra åt likviditeten, okänsligt för en fallande börs eller ännu värre att Kina imploderar.

Så vårt huvudscenario är att om det slår över till en lågkonjunktur 2019-2020 så borde den bli ytlig. Centralbankerna har tryckt ner räntorna för mycket redan så framför allt i Europa och Sverige finns ingenting kvar att ta i anspråk om man inte tror att negativ ränta är positivt för ekonomin (vilket vi inte tror). Däremot finns det mycket kvar att ta vad gäller stödköp så det är den vägen Centralbankerna förmodligen kommer att vandra, väl vetande att marknaden vant sig vid återkommande påfyllningar av stöden. Men likt heroinisterna, så måste man räkna med avtagande nytta och stimulans när marknaderna väl vant sig.

För den som gör sig redo för lågkonjunkturen är det likvida tillgångar som är A och O. När marknaden väl faller går det inte att sälja båtar, bilar, villor, bostadsrätter och aktier utan kraftiga rabatter. Aktier i storbolag, räntepapper och kontanter är det som räknas.

”Men kommer det en kris så lånar jag av banken”, säger Erik med stort självförtroende.

Nej. Banken lånar inte ut i sådana lägen. Säkerhetskraven blir så höga att det är bättre att sälja säkerheterna istället.

Väldigt många företag i Sverige har en stabil vinstmarginal kring 5-10 procent. Den vinsten blåser bort i en lågkonjunktur när försäljningen går ner men kostnaderna ligger kvar. Den som inte kan skjuta till pengar i en nyemission i ett sådant läge är torsk. Och banken lånar inte ut pengar till ett bolag som börjar takta på minus-resultat, om man inte har väldigt bra bankkontakter eller pengar vid sidan av. Eller som talesättet lyder: ”En bankir lånar gärna ut ett paraply när det är solsken, men vill snabbt ha tillbaka det när det börjar regna”.

Och alla som förlorar jobbet kommer att inse att jobbmarknaden gått från högsommar till vinterkyla. Alla de där spontana förfrågningarna man fick för några månader sedan är plötsligt borta. Det finns helt enkelt inga jobb att få och det tar minst 4-6 månader att få ett nytt arbete.

”Ja det är en bra påminnelse för de 30 procent av arbetskraften som saknar A-kassa” påpekar Erik.

Och vill man raljera så kan man fundera på hur generation Y som är födda mellan 1985 till 2009 ska hantera en plötslig, ofrivillig arbetslöshet. De är ju vana vid att bli curlade av både sina föräldrar och arbetsgivare…

Funderar du på att sälja ditt bolag? Gör det i sådana fall nu. Ännu finns det gott om överlikvida VC- och PE-fonder som söker objekt. Men vid en lågkonjunktur kommer även de att börja dra ner sina investeringar. Detsamma gäller bolag som vill förvärva andra bolag. När pengar blir dyrare kommer värderingarna snabbt att gå ner. Så bättre att sälja medan tid är.