Så hotas den svenska förvaltningsindustrin

Pressen och förändringstrycket på den “aktiva” delen av fond- och kapitalförvaltningsindustrin växer. Dels tar den passiva indexförvaltningen en allt större andel av kapitalinflödet via “billiga” indexfonder och marknadsnoterade ETF:er, dels ökar pristrycket på “aktiva” förvaltningsprodukter från kunderna.

De ”aktiva” förvaltarna får allt svårare att försvara sina avgifter då allt fler inser att möjligheterna till överavkastning är begränsade. Ett färskt exempel på den svenska fondmarknaden är tidigare hyllade och överavkastande Sverigefonden Didner & Gerge aktiefond som i fjol halkade långt efter jämförelseindex och nu knappast kan kallas framgångsrik i ett längre perspektiv justerat för avgifter.

Förutom växande svårigheter för den “aktiva” delen av industrin att leverera överavkastning i förhållande till jämförelseindex och indexfonderna för att motivera de höga avgiftsstrukturerna ökar pressen från de passiva förvaltarna. I USA har ledande kapitalförvaltningsorganisationer lanserat indexfonder utan avgifter, till exempel Fidelity som i fjol sjösatte en avgiftsfri fond. Den amerikanska indexfondjätten Vanguard har en genomsnittlig avgift på sitt fondutbud på mycket låga 0,11 procent. Många “aktiva” fonder i Sverige har avgifter på 1,2-1,6 procent.

Ökar skillnaden i avgift mellan indexprodukterna och de “aktiva” produkterna stiger naturligtvis incitamententet för investerarna att välja det förstnämnda. Därav den växande pressen på “aktiva” förvaltare att sänka sina avgifter.

Aktiemarknaden har tryckt till förvaltningsindustrin rejält de senaste åren, och enligt managementkonsultfirman Oliver Wyman senaste rapport om fondindustrin föll marknadsvärderingen av industrin till 20-årslägsta under fjolåret. Rapporten från Oliver Wyman pekar på att tillväxttakten i förvaltningsindustrin kommer att krympa dramatiskt de kommande åren. De senaste fem åren har har varit förhållandevis goda sett till tillväxten, vilket bottnar främst bottnar i stigande börser och hyggliga inflöden.

En växande ovilja bland investerare och kunder att betala för den “aktiva” kapitalförvaltningen riskerar att pressa ner tillväxttakten och lönsamheten. Oliver Wyman räknar med att den “aktiva” delen av industrin kan krympa med drygt 30 procent på utvecklade marknader, till exempel Sverige, under de kommande fem åren till förmån för indexerade produkter. Infrias detta skulle den “aktiva” delen av industrin inte längre stå för den största delen av industrins intäkter.  

Detta är ett långsiktigt potentiellt hot mot den svenska förvaltningsindustrin. Storbankerna, som dominerar marknaden volymmässigt, har länge haft stora svårigheter att leverera överavkastning i sitt “aktiva” produktutbud och kritiserats hårt. Organisationerna har “tvingats” öka sitt risktagande för att försöka motivera avgiftsstrukturerna. Det betyder inte att förvaltningsresultaten nödvändigtvis förbättras, det kan lika gärna bli tvärtom.

I Sverige svarar indexerade produkter för omkring 25-30 procent av den totala förvaltade volymen, vilket är ganska lågt jämfört med andra utvecklade länder. Tillväxten för denna typ av produkter har varit tydlig under flera år. Avgifterna är förhållandevis höga i ett internationellt perspektiv. Många bank- och försäkringsbolagskopplade indexfonder har avgifter på 0,2-0,5 procent, samtidigt som Vanguard har en snittavgift som är strax över 0,1 procent.

Den stora trenden med fallande avgifter och växande flöden till de billigare indexerade produkterna kommer påverka marknaden och bankernas lönsamma kapitalförvaltningsorganisationer negativt. Kostnaderna i branschen behöver komma ner, men samtidigt finns det en tydlig utveckling inom “fintech” som pekar mot att den traditionella förvaltningsindustrin behöver ny och kostsam teknologi i form av bland annat artificiell intelligens för att kunna erbjuda nya och mer “individanpassade” produkter.