Rökarna som tobaksbolagen talar tyst om

Det här är naturligtvis inte något som tobaksbolagen vill tala om – att deras största konsumentgrupp är de mest utsatta i samhället.

Enligt en artikel i den respekterade medicinska tidskriften Journal of the American Medical Association (JAMA), så röks 44 procent av cigaretterna av personer som har en psykisk sjukdom (till exempel. svår depression, fobi, psykos, eller schizofreni).

Det här är inte samma sak som att säga att hälften av rökare är mentalsjuka. Anledningen att psykiskt sjuka individer står för så stor andel av tobaksbolagens försäljning är att de röker mycket mer än genomsnittsrökaren och att många fler mentalsjuka personer röker än genomsnittsbefolkningen.

Enligt studien i JAMA så var bara 22 procent av den friska befolkningen i USA rökare, medan 35 procent av dem som någon gång diagnosticerats med mentalsjukdom rökte, och 41 procent av de som hade en aktiv psykisk sjukdom var rökare.

Rökning hos mentalsjuka patienter har länge varit tolererad baserat på en falsk medkänsla. ”Han mår ju så dåligt ändå, låt honom ha sina cigaretter.”

Andra har påstått att rökningen skulle vara en form av ”självmedicinering”. Den teorin har motbevisats av det faktum att rökare oftare blir deprimerade senare i livet än icke-rökare, inte tvärtom.

Den liberala attityden mot rökning hos mentalpatienter har nu börjat svänga. Det finns två anledningar till det. Den ena är att kunskapen om rökningens skadliga effekter för icke-rökare, som får i sig giftet via passiv rökning, har spritts. Den andra anledningen är att personer med kroniska psykiska besvär dör i genomsnitt 25 år tidigare än friska individer och många av de förlorade åren är direkt relaterade till deras rökning.

Att personer med psykiska problem är en utmärkt marknad är naturligtvis något som tobaksbolagen känner till mycket väl.

Interna dokument från tobaksindustrin, som grävts fram under olika rättsliga processer, visar att bolagen identifierat den här marknaden:

I en studie gjord av marknadsföringsavdelningen på R J Reynolds Tobacco Co så hävdas att en del personer som röker gör det för att ”må bättre” och få ”positiv stimulans”. Marknadsföringsstudien säger också att rökare använder nikotin när de mår dåligt, och beskriver hur rökning ”hjälper till att peppa upp dig” och ”hjälper dig lösa problem”. Författarna till studien påpekar även att rökning hjälper mot stress, och får människor att ”lugna ner sig” och blir bättre på att ”hantera stress”.

I vissa länder tar man nu nya krafttag mot rökning. Rökare i England kan bli tvingade att betala en avgift på cirka hundra kronor om året för att röka, om hälsoministern Lord Darzi får som han vill.

Rökare skulle bli tvungna att visa ”rökkortet” som skulle ha bild och namn, precis som ett körkort, före man köper cigaretter. Det är också möjligt att rökare skulle behöva få en läkares godkännande att rökning inte skulle orsaka ”omedelbar fara för deras liv”.

Rökare skulle enligt förslaget behöva ansöka om ett nytt röktillstånd varje år, och pengarna skulle gå till den engelska sjukvårdsbudgeten.

I Sverige är reklam för rökning i princip förbjuden. Man får inte göra direktreklam, det vill säga annonsera i tidningar, tidskrifter, tv eller på internet. Men man får göra reklam på de ställen där tobaksvaror säljs, till exempel i affärer, på pubar och i barer.

Nittio procent av dem som börjar röka gör det före sin nittonårsdag. Och den vetskapen utnyttjar tobaksföretagen. De fokuserar nu mer och mer resurser på indirekt reklam som påverkar just de svaga individerna.

Ett sätt att göra det är för tobaksföretagen att finansiera filmer som innehåller rökning. Enligt Anna Östbom, som jobbar med tobaksfrågor på Folkhälsoinstitutet, så har på senare antalet filmer som innehåller rökare och situationer där folk röker blivit allt fler.

”Ta exempelvis Leonardo DiCaprio i Titanic. Hans rollfigur rökte, trots att killar från den grupp i samhället som han skulle föreställa att komma ifrån inte rökte på den tiden. I början av 1900-talet rökte främst välbärgade herrar. Man kan faktiskt anta att tobaksindustrin låg bakom DiCaprios rökande. Marknadsförarna visste att filmen skulle komma att få ett stort genomslag. Och: Om artister som man beundrar röker, då är det större risk för att man själv börjar röka.”

Tobaksindustrin är naturligtvis också väl medveten om att något som är förbjudet och som endast är tillåtet för vuxna kan bli oerhört attraktivt för tonåringar. Den deltar därför med glädje i anti-rökningskampanjer riktade just till unga.

Att det inte ligger något ärligt uppsåt bakom anti-rökkampanjerna är ganska självklart—bolagen tjänar mer pengar ju mer folk röker.

Och att tobaksbolagen, som orsakar 5 miljoner dödsfall varje år, inte är en speciellt ärlig industri kanske inte är förvånande.

Tobaksindustrin blev riktigt ökänd efter att deras högsta chefer hävdade under ed i kongressförhör i USA att nikotin inte är beroendeframkallande. Senare ledde stora skadeståndsprocesserna mot industrin till att de tvingades släppa interna dokument som visade att de visste att detta var lögn. En del av den historien beskrevs i filmen ”The Insider” med Russel Crow och Al Pacino.

Tack vare JAMA så vet vi nu också vilken deras största kundgrupp är: De svagaste i samhället—personer med psykiska sjukdomar. Men England har förslag på en radikal lösning som kanske även skulle passa Sverige – körkort för rökare.