Rockens råaste gitarr har tystnat

Läs Timo Kangas hyllning till en rockmusikalisk ikon – efter fredagstävlingarna.

Fredagstävlingar

Tävlingarna är nu avgjorda och vinnarna underrättas via mejl. Rätt svar är alternativ 1 (The Pirate Bay) respektive X (Socker-Conny).

Realtid.se presenterar årets två första fredagstävlingar. Fem läsare kan vinna nya boken 6 miljoner sätt att jaga en älg – en berättelse om musik­industrins uppgång och eventuella fall.

Malmöbaserade journalisten Tony Ernst tar ett samlat grepp på bägge sidor i fildelningsdebatten och sätter den i ett historiskt och samhälligt perspektiv. Boken ställer också frågan om vad som kommer att hända med musiken i framtiden.

Realtid.se publicerade ett utdrag i torsdags.

Svara bara rätt på frågan och mejla in svar till [email protected] senast onsdagen den 21 januari klockan 13.

Ange ”Älg” i ämnesraden. Glöm inte skicka med din adress.

Peter Sunde intervjuas i boken. Han är känd från ett av dessa tre alternativ. Vilket?

1. The Pirate Bay.

X. Universal Music.

2. Spotify.

Vi har även fem exemplar av Joakim Pirinens rosade seriebok Döda paret och deras ”vänner”.

För att medverka i tävlingen behöver Realtid-läsaren endast svara bara rätt på en fråga och mejla in rätt svar till [email protected] senast onsdagen den 21 januari klockan 13.

Ange ”Pirinen” i ämnesraden. Glöm inte att skicka med din adress.

Joakim Pirinen fick sitt stora genombrott med ett seriealbum. Vad heter det?

1. Gummi-Tarzan.

X. Socker-Conny.

2. Gula Gubben.

Fredagskrönika

Jaha. Så var det dags igen.

De trillar av pinn en efter en, rockmusikens tungviktare.

Nu är turen kommen till Ron Asheton, den elektrifierande gitarristen i Iggy Pops band The Stooges. Tisdagen den 6 januari hittades han död i soffan i sitt hem i Michigan, Ann Arbor.

Ron Asheton blev 60 år. Den legendariska gitarristen tros ha varit död i flera dygn innan polisen hittade honom. Det var en vän som anmälde honom saknad.

Den troliga dödsorsaken är en hjärtattack.

En hjärtattack – ja, det fick jag nästan första gången jag hörde hans gitarrspel. Så rakt, så oförfalskat, så bångstyrigt, så uppkäftigt. Som gammabestrålade, arga bålgetingar i mordiskt attackläge, som en bilfabrik som löper amok.

Länge höll jag Funhouse – The Stooges andra album – för rockhistoriens bästa. När jag satte på den trädde jag rakt in i riskzonen. Det var fara å färde, det var fest på fastande hjärna.

Ni kunde ringa och hyra in mig om ni behövde möblera om, eller kanske riva ner era gamla tapeter. Enkelt. Bara på med Funhouse på stereon och saken var biff.

Den blodigaste, råaste biff.

Det var exakt var Iggy Pop och hans tajta lilla kökslandslag serverade. Med Ron Asheton som kryddan som satte det där extra stinget på anrättningen. Chili för öronen.

1967 var året då The Stooges bildades. Det var Ron Asheton, trum-misshandlande brorsan Scott Asheton, numera bortgångna basisten Dave Alexander och så Iggy Pop på sång och bar överkropp. Ja, ibland bar underkropp också.

Från början kallade anhanget sig The Psychedelic Stooges. Men särskilt mycket gemensamt med blomsterbarnen hade de inte. Kärleksbudskap som ”now i wanna be your dog” – för att inte tala om ”no fun” och dylikt – gav snarare en föraning om saker och ting kanske inte var så rosenröda som somliga gjorde gällande.

The Stooges lyckades aldrig slå igenom. De var för aparta och ruffiga för det.

1974 släckte cirkusen ner lyset. Det räckte liksom inte med fans som David Bowie (Iggy, Ziggy), Elton John och Patti Smith.

Tre decennier senare återförenades dock de tre överlevande originalmedlemmarna och började turnera igen. Det lät oförskämt bra – även om den nya studioskivan gruppen gjorde inte kan mäta sig med de tidiga mästerverken.

Under tiden hade Stooges hunnit bli en stor influens på bland annat Ramones, Sex Pistols, Sonic Youth, Guns N´Roses, Dinosaur Jr, Soundgarden, Nirvana och miljoner andra band.

När de tidiga punkbanden rensade ut den rockmusikaliska garderobens dammigaste skelett var The Stooges en av få akter som togs till nåder. Sex Pistols, The Damned och Ebba Grön – alla spelade de Stooges-låtar. Mörkerrockare från The Birthday Party till Sisters Of Mercy körde Stooges-covers – och att Stooges influerat även metal-världen står tydligt när alla från Slayer till Monster Magnet spelat in deras alster.

En del tog sig friheter med materialet. Ebba Grön döpte om I wanna be your dog till I wanna fuck your dog medan Slayer nästan tjugo år senare kallade den I’m gonna be your god.

Svenskar som tagit intryck inkluderar The Hellacopters, The Hives och The Soundtrack Of Our Lives – i synnerhet då Göteborgsbandets föregångare Union Carbide Productions, vars gitarrister gjorde sitt bästa för att bända strängarna i Ashetons fotspår.

Forna Carbide- och Soundtrack-gitarristen Björn Olsson, vars musik numera hörs i tv-signaturer och reklam samt skriver låtar åt och producerar Håkan Hellström, gick så långt att han i yngre dagar likt Ron Asheton samlade på sig en del nazi-regalia.

Förr i tiden var Stooges skivor något du hittade på rea, med stansade hål i omslaget. Den stora massan kunde inte ge två ruttna ören – än mindre öron – för gruppens skramliga, anskrämliga musik. Det var så många halvfattiga kids i USA hittade till den musikaliska skattkammaren – från Chrissie Hynde i The Pretenders till Jello Biafra i Dead Kennedys.

Fyrtiotalet år senare är The Stooges ikoner. Funhouse finns utgiven i en åtskilliga timmar lång cd-box. Madonna satt i fjol och applåderade när gruppen framförde hennes musik på en invigningsgala.

Tiderna förändras.

I år finns det en chans att The Stooges hamnar i Rock and Roll Hall of Fame. Inget kunde vara mer rättvist.

Vila i frid, Ron.