Riskkapitalbolagen i hönsgården

Vänstern har även kidnappat begreppet ”välfärden” som är en sammanfattning av mantrat vård, skola, omsorg. En slags objektifiering som om ”välfärden” är ett betonghus som ständigt skall tillföras ökade resurser genom höjda skatter.

Möjligheterna för ett land att bidra till människornas välfärd i den mening som här avses, är i förstone beroende av landets ekonomiska tillväxt och produktivitet. Dessa nödvändiga förutsättningar är dock inget som bekymrar vänsterdemagogerna som ser offentliga medel som något som rekvireras, inte skapas. Många av vänsterns anhängare är också verksamma i offentlig miljö och ser därför inte, eller för den delen inte förstår, kopplingen mellan resursskapande och ianspråktagande.

Vänstern är generellt emot det marknadsekonomiska systemet och vill ha planekonomiska lösningar även om man inte torgför denna kommunistiska grundsyn i särskilt klara verba i akt och mening att inte stöta bort väljare som händelsevis tänker självständigt och känner till lite om kommunismens historia. Vänsterpartiets ordrika partiprogram lägger en del dimslöjor över dess innersta målsättningar. Några citat ur partiprogrammet:

”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”.

”Det kapitalistiska systemet är inte bara oförmöget att lösa mänsklighetens stora problem, det är själva orsaken till många av dem. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande”.

”Privatiseringar av gemensamma tillgångar och offentliga verksamheter måste avvisas”.

Vidare några citat från partiledaren Jonas Sjöstedts utspel i riskkapitalbolagsfrågan:

”Vinsterna skall återinvesteras och inte skickas till Cayman Islands eller andra skatteparadis”.

”Riskkapitalisterna skall inte få bli feta på åldringarnas och de sjukas bekostnad”.

De senaste åren har framför allt riskkapitalbolagen blivit en icke fredad rovfågel som slått ned i den svenska hönsgården och kacklet vet inga gränser. Mot den bakgrunden kan det vara värt att reflektera lite över vad ett riskkapitalbolag faktiskt är.

Såvitt jag förstår handlar det om ett bolag som erbjuder en finansiell tjänst, ett investeringsalternativ, liksom mängder med fondförvaltare och andra finansiella företag. Det som särskiljer riskkapitalföretagen från andra förvaltningstjänster är att de tar in större belopp från ett fåtal investerare och att de investerar tungt i ett fåtal, oftast icke publika, företag där de uppnår kontroll och i princip kan styra och ställa efter eget skön.

Syftet är att arbeta med företagets utveckling under ett antal år för att förbättra strukturer, genomdriva kompletterande förvärv liksom att avveckla eller sälja olönsamma delar, allt i syfte att skapa bättre lönsamhet och ett högre värde.

Riskkapitalbolagen erbjuder helt enkelt en förvaltningstjänst om än något mer sofistikerad än en vanlig aktiefond eller liknande. Liksom för andra ”fondförvaltare” finns ett managementbolag som genomför affärerna som placeras i för ändamålet skapade bolag, så kallade SPV:s (Special Purpose Vehicles), och engagerar sig i styrningen och skötseln av företagen.

Ett annat kännetecken är att riskkapitalbolagen, vid sidan av investerares kapital belånar sig för att uppnå hävstång (”leverage”) på det insatta kapitalet. Det är inte konstigare än att bankerna använder inlånarnas pengar för att öka avkastningen på sitt egna kapital, det vill säga det som ägarna/investerarna främst är intresserade av.

Managementbolaget erhåller årliga avgifter, liksom fondförvaltarna, samt har ofta ett ägarintresse i SPV:n. Detta ägande kan motsvara en investering på samma villkor som de externa investerarna eller en ägarandel som erhållits som en del av ersättningen för sin tjänst, så kallad ”carried interest”.

Oftast är detta en ren ”performance fee”, alltså en ersättning – i form av aktier eller vinstandel – som är beroende av förvaltningsresultatet. Så långt är således riskkapitalbolagen endast en förvaltningstjänst vid sidan av tusentals andra.

Alla investerare önskar veta den tänkta tidshorisonten på sina placeringar och härvidlag erbjuder riskkapitalbolagen en ovanligt lång horisont, kanske 5-8 år. De som satsar kapital hos riskkapitalbolagen vet att på kort sikt är deras investering direkt illikvid.

Tanken är dock att riskkapitalbolagens mer handgripliga verksamhet, i kombination med skuldsättningen, ska skapa en avkastning som på sikt blir betydligt högre än vid mer konventionella placeringar.

Sammanfattningsvis; likviditeten i investeringen är sämre, risken högre men möjligheten större. I en liberal marknadsekonomi är således riskkapitalbolagens erbjudande logiskt samt såväl legitimt som moraliskt oklanderligt.

Vad som satt fokus på riskkapitalbolagen och gjort dem till ett tacksamt slagträ i den politiska debatten är följande. Flera av de svenska riskkapitalbolagen har varit särdeles framgångsrika med följd att deras partners blivit oerhört förmögna och bolagen har haft skattoptimala strukturer för att maximera såväl investerarnas som riskkapitalisternas vinster efter skatt.

Detta sammantaget har naturligtvis stuckit i ögonen på såväl skattemyndigheter som gemene man och politiker. Ett antal skatteprocesser har inletts mot ägarna av riskkapitalbolagen och det återstår att se var de skall landa? Då den här typen av sofistikerade affärsmän är juridiskt medvetna och håller sig med de skickligaste rådgivarna finns mycket som talar för att det blir en tummetott av det hela.

Nu har politiskt fokus riktats mot ägandet i den välfärdssektorn. Inte förvånande har riskkapitalbolagen varit med och köpt verksamheter inom dessa områden när möjligheterna öppnades upp.

John Bauer Education gick i konkurs med ett brak och till vilket vänstern nu hänvisar i alla sammanhang men i stort har väl privatiseringen inom välfärdssektorn fungerat väl. De större riskkapitalbolagen har dessutom oftast möjlighet att mobilisera mer resurser om kapitalbehov uppstår och är inte den typ av investerare som kastar in handduken så snart det uppstår problem i företagen. Det är ju en stor del av deras jobb att just lösa företags lönsamhetsproblem.

Ja, Jonas Sjöstedt och Åsa Romson, i den marknadsekonomiska, eller kapitalistiska, världen går företag ibland i konkurs. I Sovjetunionen gick inga verksamheter i konkurs men man får väl säga att det inte gick särskilt bra trots frånvaron av konkursinstitutet.

Vi har sett hur vänstern resonerar och smart nog har Sjöstedt & Co nu funnit mycket enkla och slagfärdiga appeller att vifta med under valåret 2014.

”Vinster i välfärden skall återinvesteras och inte hamna i privata fickor i skatteparadis” är en sådan paroll. Vänstern hävdar världsfrånvänt att vinster skall återinvesteras i sin helhet vilket innebär att någon vinst på dessa verksamheter skall inte komma ägarna till del. Detta strider diametralt mot den marknadsekonomiska idén och man undrar i sitt stilla sinne vilka som skall satsa kapital om det är omöjligt att få någon avkastning? Men då har vi glömt att i Sjöstedts utopiska värld ägs alla verksamheter av staten.

Vad har Sjöstedt tänkt göra med de existerande ägarna i ”välfärdssektorn”? Konfiskera, låta staten lösa in till marknadsvärde eller ställa nya krav som gör det omöjligt att driva verksamheterna vidare? Och i det senare fallet, vem/vilka skall ta hand om eleverna, de vårdsökande och de gamla?

Vi anser ju oss leva i en rättsstat där man inte kan gå fram som Lenin, Stalin och Mao gjorde på sin tid. Här har Sjöstedt inga svar utan skriker i sin megafon: ”Inga vinster i välfärden”! Det är populism i sin absolut värsta form. Trots denna infernaliska infantilism har Alliansen, främst Moderaterna och Folkpartiet, inte några vettiga svar på Sjöstedts politiska retorik utan i stället börjat vackla och oskickligt låtit sig manövreras in i en ”cul de sac”.

Även Socialdemokraterna och LO blev tagna på sängen av Sjöstedts populism och kände sig tvingade att först rent reflexmässigt ta avstånd från vinster i välfärdssektorn. Vid närmare eftertanke smög sig dock skräcken på, skräcken för att hamna i ”kommunistlådan”.

Det krävdes en gir och LO har nu tagit på sig denna roll och via sin 1:e vice ordförande Tobias Baudin, gått ut med att ”vi är för vinster i välfärden”. Man säger sig vilja förhandla med arbetsgivarna inom välfärdssektorn och komma överens om vinsterna. LO:s halvkvädna visa är nu att ”så mycket som möjligt av vinsten skall investeras tillbaka i verksamheten, genom i första hand högre löner och kompetensutveckling”.

Det marknadsekonomiska vinstbegreppet har här urholkats till oigenkännlighet. Aftonbladets ledarsida och dess krönikörer är Sjöstedts lojala vapendragare och den 21 januari uttryckte tidningens Karin Pettersson på ledarplats sin indignation över LO:s utspel och uppmanade Landsorganisationen att ”inte fega ur”.

Man verkar ha glömt att verksamheter som vård, skola och omsorg privatiserades för att ge enskilda människor större valfrihet och för att förhoppningsvis öka effektiviteten och kvaliteten på de erbjudna tjänsterna genom ökad konkurrens. Goda intentioner och egentligen har det väl inte varit så dåligt, eller?

Men ingen, vare sig Alliansen, Socialdemokraterna eller LO står upp för marknadsekonomin. Vinst är vinst, det är inget man förhandlar om. Det är det som återstår när samtliga kostnader bestridits och det är upp till ägarna att bestämma om vinster skall fonderas eller delas ut, punkt slut. Men icke.

Det förtjänar att påminna samtliga inblandade politiska och fackliga parter i denna sjuka debatt att det vi kallar Västvärlden har dominerat vårt klot i 500 år och skapat välstånd av tidigare aldrig skådat slag. Forskningen angående detta fenomen tyder på att några av de viktigaste framgångsfaktorerna har varit konkurrens samt den arbetsetik som sjösattes med reformationen.

Kinesiska ledare har på allvar föreslagit att Kina borde anamma kristendomen, inte på grund av någon hastigt påkommen religiositet utan av rena effektivitetsskäl. Det lär i dag finnas 80-150 miljoner kristna i Kina.

Vad Kina insåg efter Maos katastrofala experiment med Det stora språnget, Kulturrevolutionen och liknande förödande påfund var att de som arbetar hårt måste få någon extra ersättning för detta. Det var inte längre fult att bli rik och marknadsekonomi och privat ägande var det enda som gällde för att dra landet ur fattigdom. Idéer som under Mao var dödligt kontrarevolutionära. Nu är Kina världens näst största ekonomi och det är endast en tidsfråga innan man går om USA.

Det är mot den här bakgrunden bedrövligt att Alliansen låtit sig lockas in i denna politiska återvändsgränd och inte förmått stå upp för de ideal man förutsätts omfatta. Finansminister Borg uttrycker att ägare till bolag inom välfärdssektorn skall vara långsiktiga, kompetenta och uthålliga. Detta talar för, enligt Borg, att riskkapitalbolagen i framtiden inte skall äga bolag inom välfärdssektorn. Jaså? Hur kan en moderat uttala sig på ett sådant sätt. Han viker sig för vänsterretoriken och har fått med sig Jan Björklund som också tagit ett harsprång till vänster:

”Vi vill ha bort riskkapitalbolagen som ägare då de är kortsiktiga. De ägnar sig åt ’spekulation’ genom att vara inne några år och sedan sälja vidare. De är inte bra ägare, det skall finnas ett långsiktigt ägande för att få tillstånd att driva verksamheten”.

Enligt Björklund kan tio år vara en gräns för det han kallar långsiktighet. Allt detta skorrar oerhört falskt och indränkt i den värsta formen av populism. Det vi kallar riskkapitalbolag benämns i den anglo-saxiska världen ”private equity” och anses kännetecknas bland annat av just långsiktighet.

Vad gör nu regeringen för att tillfälligt komma ut ur återvändsgränden? Jo, naturligtvis, tillsätter en utredning eller snarare ger tilläggsdirektiv till en utredning som sitter sedan 2012 och som skall utreda vilka krav, utöver de som redan gäller, som skall ställas på de som driver verksamhet inom välfärdssektorn.

Tilläggsdirektivet gäller om den rättsliga möjligheten och lämpligheten att införa kriterier för vad som skall betraktas som ”varaktigt ägande i friskolesektorn och andra offentligt finansierade välfärdstjänster”. Skall vi få ännu en infantil debatt om var gränsen för långsiktighet i investeringsverksamhet går; fem, åtta eller tio år.

Med en sådan svag regering vad gäller hävdandet av marknadsekonomin hade det varit bättre att aldrig ha privatiserat ”välfärden” och att nu, då man fått kalla fötter, lösa in dessa bolag till marknadspris för att få slut på denna pinsamma diskussion.

Nu har utredningen om vad som är ”varaktigt ägande” (ett fullständigt hopplöst begrepp) tid på sig till efter valet att komma med sina slutsatser. Om man tror att man därmed desarmerat frågan till efter valet så tror man nog fel. Det kommer inte att räcka att hänvisa till den sittande utredningen och fortsätta att mumla om långsiktighet. Man har vägts på våg och befunnits för lätt.

Grunden för vårt välstånd är utan tvivel marknadsekonomin men inget parti i Sverige står helhjärtat upp för den. Det är beklagligt.