Risk för långvarig svält för kupongjägarna

Det illvilliga coronaviruset och en politisk klappjakt på aktieägarnas enda egentliga inkomstström har varit förödande för jägarna; i synnerhet för de mer exklusiva jägare som byggt en utdelningsportfölj som alternativ till arbete eller som pensionsutfyllnad.  

Naturligtvis finns det skäl för styrelserna att vara försiktiga med utdelningen när framtidsutsikterna alltjämt är insvepta i sjukdomsdimma, men även börsföretag som drabbats förhållandevis lite av viruspandemin har valt ställa in utdelningen. Sannolikt bottnar besluten i ”politisk korrekthet” i kölvattnet av den hetsjakten på aktieägare som pågick under våren.

Många i den politiska sfären tog tillfället i akt att vädra sin djuprotade och otidsenliga motvilja mot svenska privata kapitalägare, stora som små, med hänvisning till coronavirusets härjningar. Börsbolag som mottagit statligt stöd för att överbrygga den brutala makroekonomiska nedgången ska självklart inte slussa pengarna vidare till aktieägarna, men när bolag som inte sökt stöd väljer att vika ner sig och dra tillbaka utdelningsförslagen för 2019 säger det en hel del om kraften i det politiska trycket. 

Under den av omåttlig girighetet och giftiga bolån skapade finanskrisen 2008-2009 sjönk de aggregerade aktieutdelningarna globalt med omkring 18 procent mätt i dollartermer. Den här gången är nedgången betydligt större. Till detta skall läggas att flertalet planerade återköpsprogram (kan ses som ett alternativ till utdelning eller komplement), i synnerhet i USA, har ställts in under våren 2020.   

Visserligen har en del börsbolag som ställde in utdelningen i våras nu återkommit med utdelningsförslag, men genomgående är att det nya utdelningsförslaget är betydligt lägre än tidigare. Detta beror sannolikt på den stora osäkerhet som ännu råder om den makroekonomiska utvecklingen. Visserligen säger aktiemarknadskollektivet via den pågående och mycket kraftfulla återhämtningen sedan botten i mars att den stora faran för den globala ekonomin redan är över, men det kan förstås vara fel.  

Kanske finns det en risk (eller möjlighet tycker nog vissa) att coronakrisen och den politiska kritiken i kombination med den växande ESG-rörelsen ( Environmental, Social, governance) där företagen skall ta ett större ansvar för det omgivande samhället än enbart vinstmaximering hejdar eller förändrar den aktieägarvänliga våg som dominerat aktiemarknaden sedan 1990-talet. Mycket av den rörelsen har tvingat fram en omvandling av industrier och företag i syfte att synliggöra värden genom uppsplittring av snåriga företagsstrukturer, optimering av balansräkningar och i slutändan berika ägarna. 

Ett inslag har varit just fokus på att dela ut en så stor andel av bolagsvinsterna till aktieägarna, antingen kontant eller via den enorma tillväxten av återköpsprogram. En del ledande brittiska och amerikanska ”aktiemarknadsexperter” tror, till exempel, att börsföretagen framgent kommer bli betydligt mer strukturellt restriktiva i sina utdelningspolicys; andelen av vinsterna som delas ut kommer att minska. Det skulle få långsiktiga negativa konsekvenser för lönsamheten i näringslivet; cash ger låg avkastning och sänker totalavkastningen i ett bolag. I USA höjs även kritiska röster mot de många, och i vissa fall mer eller mindre eviga, aktieåterköpsprogrammen. 

Riktkarlen i en eventuell motrörelse mot ”lean and mean-”kapitalismen och den aktieägarvänliga revolutionen är USA. Det finns politiska krafter som vill förändra näringslivet och tygla kapitalismen via högre kapitalbeskattning och transaktionsskatter på finansiella instrument. Samma krafter finns naturligtvis i Europa och Sverige, och om Joe Biden vinner det amerikanska presidentvalet i höst kommer anhängarna till motrörelsen att få starkare argument för hårdare beskattning av kapitalet även här. Då riskerar svälten för kupongjägarna att bli långvarig.