"Riktigt så enkelt är det inte, Mats"

”Bankstyrelserna runt om i världen har missuppfattat sin roll. Det enda som står i bankoktrojlagen är att bankerna ska förse samhället med inlåningsmöjligheter, och inte ta en massa risker för att kunna berika sig.”

Det var ord och inga visor i Mats Qvibergs inledningsanförande i onsdagens paneldebatt i Näringslivets hus, brett rubricerad och öppen för lite vad som helst.

En och annan i publiken hade kanske väntat sig att Marcus Wallenberg, ordförande i SEB, skulle replikera på Qvibergs angrepp på bankstyrelser. I stället blev det Segulahs ordförande Gabriel Urwitz, som satt mittemellan Wallenberg och Qviberg, som lade sin vänsterhand på Mats Qvibergs högra underarm, skrattade lite, och sade, riktad till såväl HQ-ordföranden som publiken:

– Jag gillar ju Mats. Men det där är en väl grov förenkling .

Marcus Wallenberg fyllde i:

– Det är inte bonusar som har skapat krisen.

Diskussionen tog därefter en sansad vändning och rörde sig mellan olika ämnen. Gabriel Urwitz sade apropå incitamentstrukturer att det sätt riskkapitalbolagen, som hans Segulah, styr sina bolag på med tiden har visat sig fungera väl, medan det i publika bolag ofta är problem med allehanda koder man måste rätta sig efter. Mats Qviberg höll med och sade att det leder till allt färre bra bolag för pensionärer att placera i: fler och fler affärer görs utanför börsen.

Mats Qviberg gick dock efter en stund till attack igen, och förde in diskussionen på hur stora banker egentligen kan/ska/bör vara. Handelsbanken, sade han, har exempelvis satt en gräns på 10.000 anställda, även om de överskrider det.

– Det är omöjligt att hålla koll på 30-40.000 primadonnor, konstaterade Qviberg.

Marcus Wallenberg, vars SEB har 20.000 anställda, svarade med att Goldman Sachs har över 30.000 anställda och allmänt, tillsammans med JP Morgan, är ansedda som de som bäst hanterade riskerna under finanskrisen.

Gabriel Urwitz konstaterade att vi, även bortsett från pågående intensiva diskussioner om hur stora det är lämpligt att bankerna är, är på väg mot lägre skuldsättningar – ”de-leveraging” – och därmed mindre finansiella institutioner och banker.

Finansprofessorn kom in på vad en aktie i en bank egentligen är om banken har en väldigt hög skuldsättning: mer som en option på balansräkningen, menade han, än som en traditionell aktie.

Marcus Wallenberg invände apropå det att Baselkommittén är på väg bort från alla former av hybridkapital, och att samhällets behov av krediter riskerar att tillgodoses dåligt med de höga krav på kapitaltäckning som är på gång.

Därmed återknöt han till det han var inne på under sitt egna anförande, som föregick paneldebatten: kan kreditbehovet tillgodoses med traditionella lån? Svaret lutar åt nej, enligt Wallenberg, vilket kommer att öka företeelser som värdepapperisering (när banker säljer sina fordringar till någon som inte omfattas av krav på kapitaltäckning; något som skedde i stor omfattning före finanskrisen).

– Det är inte lätt att vara bankman, sade Urwitz, själv före detta sådan, och menade att man har motstridiga krav på sig från både myndigheter och låntagare.

Sophie Nachemson-Ekwall frågade apropå höstens val efter politiska önskemål. Urwitz berättade om orsaken till att de kommanditbolag Segulah bedriver sina investeringar ifrån är baserade på Jersey (att deras utländska investerare inte vill befatta sig med det svenska skattesystemet), och att det vore önskvärt att komma bort ifrån. Marcus Wallenberg anlade ett bredare perspektiv och återknöt till sitt inledningstal om innovation och hur viktigt det är för tillväxten.

– Vi måste också ha ett bra banksystem, sade Mats Qviberg med hänvisning till sin inledande kritik.

– Det är oftast en bra komponent, svarade Marcus Wallenberg lite avmätt, och så var paneldebatten slut.