"Riksbanken skrotar sitt överordnade mål"

Men Riksbanken får inte sky lågkonjunktur så pass mycket att de slutar vaka över inflationsrisker

I höstas firade Riksbanken tio år som självständig centralbank. Under hela den tiden har man haft ett inflationsmål på två procent, plus/minus en procentenhet. Men i dag tar man, i och med att man skrotar toleransintervallet, ett kliv bort från detta.

I en kommentar säger Stefan Ingves att borttagandet av intervallet inte har någon praktisk betydelse, vare sig för inflationsmålet som sådant eller för de penningpolitiska besluten.

Detta är dock att kraftigt underdriva denna förändrings betydelse. Skiftet innebär nämligen att Riksbanken går från en monetaristisk till en keynesisansk tillämpning av penningpolitik.

Eller som professor
Antoin Murphy vid Trinity College Dublin förra våren konstaterade för en tapper skara tredjeårsstudenter som läste kursen ”Money and Banking”: ”the return of the keynesianism”.

Det keynesianska sättet att bedriva finans- och penningpolitik blev ifrågasatt i samband med stagflationen på 70-talet. Stagflationen visade att hög inflation kan komma samtidigt som hög arbetslöshet.

I och med detta smärtsamma uppvaknande vann Milton Friemans monetarism mark. Innan dess trodde ekonomer att det rådde en trade-off mellan inflation och arbetslöshet och att det helt enkelt gick att minska arbetslösheten genom att tillåta lite högre inflation.

Friedman konstaterade tillsammans med Anna Schwartz i ”A Monetary History of the United States” att ”inflation is always and everywhere a monetary phenomenon”.

Det var i spåren av dessa vindar som det huvudsakliga målet för Riksbankens verksamhet, enligt Lag om Sveriges Riksbank (1988:1385), fastställdes till ett upprätthållade av ett fast penningvärde.

Makroprofessorn Nils Gottfries vid Uppsala universitet skriver i ett artikelkompendium att detta av ekonomer brukar uttryckas som att:

”Riksbankens primära mål är prisstabilitet, i Sverige tolkat som omkring två procents inflation ± en procentenhet. Riksbanken bör också försöka bidra till stabil real produktion, hög sysselsättning och stadig tillväxt så länge detta inte kommer i konflikt med prisstabilitetsmålet.”

I takt med den enorma tillväxt världen skådade på 80- och 90-talet började alltfler ekonomer säga att ”Keynes is dead”. Då naturligtvis med åsyftan på att hans idéer förlorade anhängare, snarare än att han avled 1946.

Till följd av den nuvarande finanskrisen har dock de monetaristiska tankarna börjat ifrågasättas – till förmån för Keynes meningsfränder.

Riksbankens höjning av reporäntan till 4,75 procent den fjärde september 2008, bara en vecka innan Lehman Brothers fall, blev både då – och i efterhand – starkt kritiserad.

Direktionen motiverade beslutet med att höjningar krävdes för att inte inflationen skulle bita sig fast. Man fick dock snabbt retirera när finanskrisen drog in som en stormvind.

Den amerikanska centralbanken, Fed, har länge haft ett mer flexibelt prisstabilitetsmål än exempelvis ECB och Riksbanken. Prisstabilitetsmålet har i USA inte varit lika klart överordnat arbetslöshetsbekämpning och konjunkturstabilisering.

Man ska tolka Riksbankens borttagande av toleransintervallet som ett steg närmare Feds policy. Detta då borttagandet av toleransintervallet tyder på att tvåprocentsmålet inte längre tillmäts lika stor betydelse. I och med att inget toleransintervall längre finns kan större förståelse för avvikelser större än en procentenhet anses finnas – ingen räknar ju rimligen med att Riksbanken lyckas hålla inflationen på exakt två procent.

”I ljuset av de erfarenheter som gjorts sedan inflationsmålet infördes finns det skäl att se över behovet av ett explicit toleransintervall kring inflationsmålet”, skriver Riksbanken i beslutsunderlaget, i vilket det även står att avvikelser från inflationsmålet kan vara en del av en medveten strategi från Riksbankens sida då man bedriver vad som brukar kallas ”en flexibel inflationsmålspolitik”.

”Det innebär att samtidigt som penningpolitiken inriktas mot att uppfylla inflationsmålet ska den stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en god tillväxt och hög sysselsättning. Därför kan inflationen tillfälligt tillåtas avvika från målet som del av en medveten strategi för att kunna stabilisera produktion och sysselsättning”, går att läsa.

Att Stefan Ingves i samma veva säger att förändringen inte har någon praktisk betydelse är således underligt. För den konspiratoriske kan detta tolkas som att Riksbanken ser ökad inflation och finansiering via sedelpressarna som en väg ut ur en eventuell skuldkris.

Att döma av räntemarknadens reaktion ska dock policyförändringen ses som ett hökaktigt uttalande. Räntan på statsobligationer – tvååriga såväl som fem- och tioåriga – tickar upp runt fem punkter på torsdagen.

Marknaden verkar alltså inte räkna med att Riksbanken kommer föra en mer expansiv penningpolitik till följd av detta besked. Riksbanken, som har fått jobba hårt för att vinna trovärdighet efter 90-talskrisen, bör också inse vikten av att inte ha alltför stora och långvariga avvikelser.

Snarare verkar beslutet vara ett steg från en hållning som benhårda ”inflation nutters” mot en mer flexibel penningpolitik.

Med hänsyn taget till riksbanksledamöters förändrade synsätt efter finanskrisens utbrott kommer beslutet som ett brev på posten. I räntebeslut och tal har fokus alltmer legat på konjukturstabilisering, snarare än inflationsbekämpning.

Efter att man nu under cirka ett år har frångått toleransintervallet i praktiken gör man sig nu även av med det i programförklaringen. Inte desto mindre är det av yttersta vikt att Riksbanken inte skyr lågkonjunktur så pass mycket att de slutar vaka över inflationsrisker.