Rekordförsök på Gasaremsan

Väx upp! tänkte jag ilsket samtidigt som jag insåg rekordföraren kunde varit jag själv som artonåring. Vi hade inte ett dugg bättre omdöme som nyblivna förare på den tiden. Bara långsammare bilar.

Här är några förträngda historier ur min egen körjournal:

Ljuset från strålkastarna pekar rakt upp i aftonhimmeln. Det påstår i alla fall föraren i bilen efter min. Själv minns jag bara ett infernaliskt ljud av glas som krossas och metall som knycklas. Inget av vittnena till bilens voltande ut på åkern – fyra varv varav det första på längden – tror att jag ska klättra oskadd ur vraket.

När jag på måndagen kliver in på Philipssons Bil, dit de kört kvarlevorna av den gula Simcan, får jag en spontan applåd av personalen som inte tror sina ögon; Han lever!

Lutad mot bilvraket berättar jag om upprinnelsen till olyckan: Hur jag följer trafikströmmen utåt Gustavsberg – marginellt över hastighetsgränsens sjuttio – och lyssnar på ett nyinspelat kassettband.

På bråkdelen av en sekund förvandlas söndagstur med musik till möte med möjlig trafikdöd. Valet står mellan att kollidera med en enorm ek till höger om vägen eller att fronta den mötande bilen som tagit mer än halva min vägbana i anspråk. Med minsta möjliga marginal slinker jag mellan träd och bil, får sladd, högra hjulet utanför vägkanten och sedan är det som man säger; kört.

Blir jag en bättre bilförare efter olyckan? Kanske, åtminstone mer medveten om hur oerhört snabbt en situation vänds till din nackdel: Från att lyssna på musik till del av statistik på en tiondels sekund. Det är lite så döden jobbar.

Det är inte min första bilkrock men utan tvekan den värsta (… jag hoppas att jag någonsin kommer att få uppleva). Ett par tre år tidigare sätter jag med nyblivet körkort min pappas tålamod, humör och bil på ordentliga prov.

Det börjar med en jakt nattetid på en smal, asfalterad cykelväg i Saltis. Tre bilar, jag med farsans Honda i täten, två kompisar i bilen. Det är tidig vår och dammet yr.

Bil nummer två alldeles i hasorna när jag i full fart rattar in på en sidoväg för att undkomma förföljarna. Vad som sedan sker kan i korthet sammanfattas så här: Järnbom. Låsta bromsar. Grus. Träd.

Kompisen i baksätet sätter tänderna i nackstödet. Kompisen i framsätet har bälte liksom jag. Vi klarar oss alla tre utan skador. När jag till slut vågar mig hem får farsan ett så våldsamt vredesutbrott att det känns mer påtagligt än själva krocken. Bilen blir inte bara plåtskadad utan också ramsned och det tar flera månader innan han får se den igen.

Dagen därpå hyr farsan en Volkswagen Polo på macken som han otroligt nog lånar ut till mig redan samma dag. Det är som sagt tidig vår och än har inte kylan gått ur marken. Vi åker som ofta på den tiden i konvoj. Den mest erfarne föraren av oss testar halkan genom att dra lite i handbromsen. Jag testar också. Plötslig isgata och Polon kanar rakt in i en bergvägg. Det är ingen stor smäll men bucklar till ena flygeln ordentligt.

När jag bekänner även denna krock har farsan redan förbrukat så mycket vrede att han bara lutar han sig tungt mot dörrposten i hallen och suckar (mycket) djupt.

Men än är inte prövningarna slut för hans del. Eftersom både olja och kylarvätska rinner ut vid krocken så skär hyrbilens motor följande dag på väg in till stan. Någonstans mitt på Gasaremsan, tror jag. Men då är inte jag i närheten som tur är.

Oansvarigt framförande av bil och många ungdomars överdrivna självsäkerhet bakom ratten tar inte slut med mitt och mina kompisars gradvisa mognande. Om nu någon inbillade sig det.

Det gällande hastighetsrekordet på Gasaremsan sattes ju trots allt i modern tid – av en fyrtioplussare.