Reinfeldts BNP-kalldusch

Financial Times rankade 2011 Anders Borg som bästa finansminister i Europa och även The Economist hyllade den svenska ekonomin: “Unlike much of the rest of Europe, Sweden is roaring ahead. Annual growth as high as 6.4% in the first quarter”.

Under den senaste valrörelsen upprepades mantrat att Sverige har starkast ekonomi i Europa många gånger. När Fredrik Reinfeldt nu lanserar sin nya karriär som rådgivare och talare med internationell profil fortsätter han på samma linje. Reinfeldts CV på hemsidan understryker den höga tillväxten under hans statsministertid:

” During his time as Prime Minister Sweden transformed its economy and its labour market, making Sweden one of the most profiled reformcountries of the developed world. There were more than 300.000 new jobs created. The Swedish economy had higher growth and better public finances then other comparable countries”

Och visst, Sverige fortsätter att ha relativ starka statsfinanser med en låg statsskuld och ett hanterbart budgetunderskott.
Men ser man på utvecklingen i BNP-termer blir bilden en helt annan.

Standardmåttet på hur bra ekonomin utvecklas är tillväxt av BNP per capita. Bruttonationalprodukt och närliggande mått försöker estimera samlad produktion och samlade inkomster. Tillväxt i BNP per invånare ger ett ungefärligt estimat på hur välstånd och konsumtionsförmåga utvecklas. Det allmänna intrycket har varit att Sverige trots världsekonomins tuffa period lyckats väl.

Ändå har vi sett kvartal efter kvartal med besvikelser i faktiskt utfall. Trots detta har prognosmakarna försäkrat att starka BNP-siffror väntar strax runt hörnet. Man får närmast intrycket att det är en religiös profetia att det bara är en tidsfråga innan imponerande tillväxtsiffror materialiseras. Hur kan det inte vara så när Sverige ju har starkast ekonomi i Europa?

På senare tid har bilden snabbt mörknat. Svensk Dagbladet rapporterade nyligen att ”tillväxten för svensk ekonomi justeras ned både för i år och nästkommande år….Magdalena Andersson bekymrar sig även över att BNP per capita i Sverige har fallit och ligger sämre till än USA, Japan och Tyskland. Hon konstaterar att produktivitetstillväxten är svag och har inte återhämtat sig.”

I söndags kom så en fascinerande analys av Konjunkturinstitutets prognoser. SVT:s genomgång visar att tidpunkten för utlovad men inte materialiserad högkonjunktur systematiskt flyttas fram varje gång så att denna alltid ligger två till tre år i framtiden.

”Nu visar Sveriges Televisions granskning att Konjunkturinstitutet systematiskt har felbedömt när nästa högkonjunktur ska ske. För ända sedan år 2010 har Konjunkturinstitutet varje år sagt att vändningen i ekonomin kommer om två, tre år. Och det stämmer inte….Det blev ingen högkonjunktur vare sig 2012 eller 2013 och inte heller 2015. Nu hoppas Konjunkturinstitutet på en vändning 2016”, rapporterar SVT.

Konjunkturinstitutet prognoschef medger att ”Konjunkturen har bara återhämtat sig väldigt svagt under den här perioden. Det har inte blivit en tydlig konjunkturförbättring som vi har trott vid ett antal tillfällen tidigare”.

De slutgiltiga BNP-siffrorna för 2014 är inte klara än och kan revideras ned eller upp något. Det står dock klart att tillväxten i BNP per invånare har varit katastrofalt dåligt under Reinfeldts år vid makten. Som historisk jämförelse har real BNP per invånare växt med 2,4 procent per år mellan 1950-2006. Under Göran Perssons sista regeringsperiod 2002-2006 var tillväxten ännu starkare: 3,1 procent per år.

Det är mot bakgrund av detta en kalldusch att se att BNP per capita under perioden 2006-2014 växte med endast 0,3 procent per år. Under den senare halvan – 2010 till 2014 – låg tillväxt per capita på föga imponerande 0,0 procent per år. Efter allt skryt, beröm och självbelåtenhet visar facit att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lyckades leverera åtta år av nolltillväxt eller några tiondels procent per år.

En viktig orsak till denna svaga prestation är utan tvekan eurokrisen. Men vi bör samtidigt inte överskatta hur bra det går för Sverige ens relativ andra länder. OECD redovisar siffror fram till 2013. Mellan 2006-2013 växte real BNP per capita med 0,2 procent i Sverige årligen. Det ger plats 19 av 34 i OECD där genomsnittlig tillväxt låg på 0,3 procent. Europeiska länder hade negativ tillväxt på -0,1 procent per år.

Eftersom Moderaterna inte fick igenom sin linje om euron slapp Sverige det värsta av denna kris. När krisen slog till var statens finanser också starka tack vare både Göran Perssons och Alliansregeringens sparsamhet i bättre tider. Landets banker var överlag relativt välkapitaliserade, kanske delvis för att Sverige i modern historia upplevt en bankkris.

Sveriges ekonomi står därför stark jämfört med krisdrabbade Grekland och Finland, men det är knappast högt ställda krav. En årlig tillväxt på 0,3 procent per år mellan 2006-2014 kan framstå som absurt, närmast omöjligt låg. Har vi inte sett tillväxtsiffror på i varje fall 1 eller 2 procent vissa år? Förklaringen är att de tillväxtsiffror som Alliansregeringen och media rapporterar nästan aldrig är justerade för befolkningstillväxt.

Sverige har idag en befolkningstillväxt på ungefär 1 procent per år. Detta drivs främst av rekordsnabb invandring till ett land som tvärtemot vad som ibland påstås dessutom har födelseöverskott. Befolkningstillväxt har historiskt haft ett extremt robust samband med BNP-tillväxt. Tillväxt av BNP som beror på en större befolkning generar dock inte större välstånd, helt enkelt eftersom kakan måste delas på proportionerligt fler.

Andreas Cervenka förklarar i artiken “Den svenska tillväxtmyten” i Svenska Dagbladet varför BNP bör justeras för befolkningstillväxt: ”En gräddtårtas storlek är ju rätt ointressant om man inte vet hur många som ska vara med och dela.”

Ojusterad för befolkningsförändringar växte exempelvis Nigerias reala BNP med 6,0 procent mellan 1980-2010, nästan tre gånger snabbare än Norge. Få nationalekonomer skulle för få sig att använda dessa siffror för att jämföra ökning i levnadsstandard utan att ta hänsyn till att Nigeria till skillnad från Norge har snabb befolkningstillväxt. En större befolkning ger fler händer och fler munnar, och utgör därför inte en ökning av levnadsstandard per se.

Den svaga svenska ekonomiska utvecklingen har därför tvingat Moderaterna att överge ekonomisk seriositet. Det är svårt att minnas senaste gången Fredrik Reinfeldt och Anders Borg redovisade BNP per capita. Förra året släppte Anders Borgs finansdepartement en ”Redogörelse för regeringens reformer 2006-2014 för tillväxt och full sysselsättning” (se pdf här), ett dokument som användes flitigt i valrörelsen av Alliansen.

Anders Borgs rapport redovisar överhuvudtaget inga data utifrån BNP per capita, utan att någon förklaring anges. Finansministern kanske skämdes för att han lämnat åtta år av nolltillväxt bakom sig. Hursomhelst kände sig finansdepartementet tvunget att undanhålla standardmåttet på tillväxt av välstånd i sin rapport.

Alliansen föredrar att prata om BNP:s totala storlek, antal personer som går till jobbet varje dag och andra mått på befolkningstillväxt snarare än ekonomisk styrka. Det har blivit vanligt med neomerkantilistiska resonemang som tycks gå ut på att det viktigaste är att landet har en stor ekonomi genom att ha så många invånare som möjligt, inte en välmående ekonomi med högt välstånd per invånare.

Men när Alliansen bildades var löftet till väljarna knappast att leverera snabb tillväxt av befolkningen och nolltillväxt av välståndet.

Alliansens skickliga hantering av eurokrisen och skuldkrisen gjorde att Sverige ett tag klarade sig avsevärt bättre än övriga industrialiserade länder. Det går dock inte att leva på gamla meriter i all oändlighet. Bilden av den starka svenska ekonomin handlade redan då mer om låga underskott och starka statsfinanser än om hög tillväxt av BNP per capita.

Den upplevda bilden av en stabil svensk ekonomi runt 2010-2011 förvandlades längs vägen till myten om att även tillväxt av BNP per capita varit hög. Men med facit i hand ser vi alltså att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg utöver allt annat lämnade närmast obefintlig tillväxt efter sig.