Quick-skandalen och justitierådens status

Att en man döms för åtta mord och sedan beviljas resning och frias i alla fallen är naturligtvis en oerhörd händelse i en rättsstat. Det skall helt enkelt inte kunna ske. Om det sker, som i detta fall, måste det vara något som gått väldigt snett. Utifrån detta konstaterande är det då högst rimligt att den yttersta statsmakten tar initiativ till att utreda vad som gått snett och varför. Kanske inte först och främst för att hitta syndabockar utan för att lära av misstagen och se vad som kan göras för att försöka undvika att något liknande sker i framtiden.

Vid en sådan granskning måste blickarna riktas mot samtliga parter som varit inblandad i de aktuella rättsprocesserna, i första hand domstolar, domare, åklagare, polis, ”experter” och advokater. Då Bergvallhärvan pågått under lång tid och lett till så mycket mediebevakning och genererat många från rättsväsendet fristående analyser, nu senast Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”, har det redan kommit fram mycket komprometterande uppgifter.

Det gäller inte endast den renodlat polisiära och rättsliga processen utan också Bergvalls behandling på Säters mentalsjukhus och därvid användandet av uppseendeväckande psykoterapeutiska metoder och modeller som uppenbarligen bidragit till att det kunde gå så fel. Det är således fråga om en enorm härva, helt enkelt den största rättsskandalen i svensk modern historia.

Göran Lambertz kommer in i bilden på två sätt. Dels att han tidigare i sin egenskap av Justitiekansler (JK) utredde huruvida de domstolar som dömde Bergvall för morden hade begått något fel, dels att han senare i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen (HD), framhärdat i att de tidigare fällande domsluten var korrekta och att Bergvall därför måste ses som skyldig.

Även för en representant för vårt rättssystem som inte haft något som helst med denna skandal att göra vore det ytterst olämpligt att uttala att en friad person är skyldig. Det strider mot allmänt accepterade rättsprinciper som i rättsstater tagits för givna under mycket lång tid, bland annat legalitetsprincipens Nulla poene sine lege.

Att en person i Lambertz ställning, som i så hög grad varit inblandad och dessutom är domare i HD, gör motsvarande uttalanden är inte endast ett brott mot höga principer utan pekar på en total, för att inte säga sjuklig, brist på omdöme.

Att en skandal av dessa mått inte skulle politiseras till slut strider mot allt vi vet om politikers utvecklade sinne för att känna lukten av blod, politiska motståndares blod.

Den socialdemokratiske politikern Morgan Johansson, ordförande i riksdagens justitieutskott, har dristat sig att skarpt kritisera Lambertz. Andra domare har även klivit fram på banan och framfört hård kritik.

Lambertz svarar då med att ”läxa upp” Johansson och säger att han ”skall veta sin plats som politiker”. Vad Lambertz hänvisar till är domstolarnas och domarnas oberoende från andra statsmakter. Redan på 1700-talet introducerade Montesquieu sin maktdelningslära som säger att i en rättsstat skall det skiljas på den lagstiftande makten (parlamentet/riksdagen), den verkställande makten (regeringen) och den dömande makten (domstolarna).

Dessa principer är väldigt sunda och har kommit att påverka rättsstaters rättsordningar sedan bildandet av Amerikas förenta stater och den franska revolutionen på 1700-talet och deras relevans gäller än i dag.

Principerna gäller i första hand för att den politiska makten inte skall lägga sig i enskilda fall i domstolar eller hos andra myndigheter och inte heller försöka påverka enskilda domare eller andra myndigheters beslutande tjänstemän. Men det har man ju inte gjort i detta fall. Johansson angriper Lambertz för att han framhärdar i offentligheten trots att saken är avgjord, ”Roma locuta, causa finita”.

Vare sig riksdag eller regering kan låtsas att det regnar efter en rättsskandal av det här slaget. Det finns ett mycket stort allmänintresse med tanke på att det inte endast rör vårt rättssystem i snäv bemärkelse utan ytterst tilliten till hela det konstitutionella systemet, demokratins skelett om man så vill. Därför är det av synnerlig vikt att undvika en partipolitisk pajkastning där enskilda partier och politiker skall försöka ta billiga poäng. Istället bör en bed parlamentarisk kommission tillåtas att utreda det hela.

Så vad ska man då göra med Lambertz? Justitieråden är i praktiken näst intill oavsättbara på gott och ont. Regeringen tillsätter justitieråden men kan inte avsätta dem. Justitieråden kan såvitt jag förstår så att säga endast avsätta sig själva vilket av lätt insedda skäl har en begränsade effekt på avgångarna.

Ett praktiskt indicium på detta är fallet med justitierådet Leif Thorsson som efter en tid i ”karantän” fick fortsätta att döma i HD efter att först varit med och utarbetat den nya sexköpslagen – det vill säga den lag som kriminaliserade ”torsken” – och därefter påkoms med att själv ha köpt dylika tjänster. Dåvarande JK, som råkade vara just Göran Lambertz, valde att inte åtala då han ansåg brottet var ringa.

Må så vara, men detta förhållande är i sig ett starkt skäl till att kritik av omdömeslösa enskilda justitieråd, eller andra domare, måste kunna accepteras såvida det alltså inte handlar om att otillbörligt försöka påverka i ett ännu inte avgjort rättsfall. Kritiken mot Lambertz gäller ju inte hans roll som domare i HD utan att han som JK slarvade med sin utredning och sedan efter slutlig dom framhärdar i att han hade rätt och att de friande domarna är fel.

Enligt uppgift har HD:s ordförande, Marianne Lundius, på torsdagen haft ett enskilt samtal med Lambertz och det lär väl stanna vid detta om historien är en vägledare. Nu återstår att se om Lambertz själv har förmågan att ta åt sig av kritiken och göra det enda hederliga – att avgå.