Psykologin bakom finanskrisen

Innan finanskollapsen hade bankerna inte hela bilden. Det är Nicholas Barberis ganska säker på. Förlusterna har varit för många och stora. Däremot måste anställda på investmentbankerna ha insett faror som de inte ifrågasatte eller kritiserade. I sin forskning har han sett till de socialpsykologiska faktorer som gör att rationella människor handlar irrationellt.

Anmäl dig till Realtid.ses nyhetsbrev Finans och Försäkring som skickas ut varje fredag.

Det är en gammal fråga som uppstår efter varje kris och krig: Hur kunde det bli såhär? Vad får goda människor att göra dåliga saker?

Barberis bortser inte från finanskrisens ekonomiska orsaker i USA såsom otrolig låg ränta, kreditmarknadens expansion, låginkomsttagares lån till bostäder och de finansiella uppfinningarna som dessa lån förde med sig.

Enligt traditionell ekonomisk teori är vi ”rationella nyttomaximerare” och fattar beslut som maximerar sannolikheterna för att tjäna pengar utifrån den information vi har.

Att människor trodde att huspriserna skulle fortsätta att stiga på den amerikanska marknaden bygger däremot på att vi inte alls är så rationella.

Människor tenderar att se mönster och fattar beslut som baseras på fördomar, snarare än sannolikhet.

– Huspriser hade stigit stadigt en längre tid, men folk baserade det på data som inte var tillräckligt gammal eller omfattande.

Att vi är optimistiska i grunden och tror att det går sämre för andra än en själv i framtiden minimerade också riskanalysen på den amerikanska bolånemarknaden.

Och de institutioner som efter ett tag handlade med kreativa finansiella instrument som lånen gav upphov till – varför sa de anställda inte ifrån?

– De som jobbar på bank har ofta en väldigt positiv självbild. Det verkar inte rimligt att du som intelligent person handlar fel och därför intalar man sig själv att allt är okej.

Inom socialpsykologin kallas begreppet kognitiv dissonans som innebär att olika tankar står i konflikt med varandra. I princip agerar vi på ett sätt som inte överensstämmer med våra värderingar. När så sker rationaliserar vi vårt beteende.

Därtill är bankanställda en homogen grupp.

– Även om bankirer och mäklare såg problemen var de tysta på grund av konformiteten. Det finns en stark tendens att vara konform i den grupp man tillhör. Om ingen annan säger något, är sannolikheten stor att man själv inte gör det, menar Nicholas Barberis och exemplifierade med The Asch line experiment från 1951 (se bilden).

Inom bankvärlden fanns bra förutsättningar för grupptryck som blir starkare om den grupp man tillhör anses vara attraktiv, är isolerad från oliktänkande och det finns en stark ledare.

– I oklara situationer försöker vi att förlita oss på en stark och auktoritär ledare för att få guidning och se vad vi kan göra. Många på bankerna förstod att de handlade fel men ville inte göra en auktoritet besviken.

En annan paradox inom socialpsykologin uppstår om du till exempel blir rånad på öppen gata och flera hundra ser på, då är det mindre sannolikt att någon griper in.

– När ansvaret kan falla på flera så är det lättare att säga att det här är inte mitt ansvar.

Trots att Nicholas Barberis för fram kritik som att inblandade aktörer slutade att tänka själva så anser Barberis ändå att han försvarar dem.

– Detta är ju allmänna socialpsykologiska fenomen, som kan drabba vem som helst.

Att anställda på banker inte visste mer utan blev offer för socialpsykologi är fortfarande något oklart, menar Barberis.

– Efter it-boomen fick vi ta del av konversationer och se hur man rekommenderade varandra att köpa vissa aktier. Men med finanskrisen vet vi fortfarande ganska lite eftersom korrespondens just nu utreds av diverse advokater.