Prostitution och Völlers mustasch

Idrott och politik hör inte ihop, sade Svenska Fotbollförbundets generalsekreterare Sune Hellströmer i samband med träningsmatchen mot Saudiarabien i januari. Det var det där om att kvinnor inte tillåts se fotbollsmatcher i landet och borde verkligen Sverige spela mot en nation som i praktiken är en diktatur? Sen uttryckte sig assisterande landslagschefen Roland Andersson rätt klantigt och debatten var i full gång.

Nu handlar debatten om världsmästerskapen och om prostitutionen i Tyskland. Om de bordeller som uppenbarligen byggs, i vissa fall i direkt anslutning till arenorna. Om trafficking och om huruvida legal prostitution, som i Tyskland, är bättre eller sämre än vårt svenska förbud. Om det tyska systemet är bättre på att bekämpa den slavhandel som tvångsprostitutionen är och i så fall varför? TV4:s Kalla Fakta hade i varje fall inget svar på den frågan, tyvärr var det snarare stundtals en reklamfilm för sexhandeln. De flesta intervjuade prostituerade framstod som personifieringar av begreppet ”den lyckliga horan”, som inget hellre vill än ta emot horder av svenska fans i sommar, med vikingahjälm och allt.

Och överallt ställs frågan: Hör idrott och politik ihop?

Frågan är naturligtvis fullständigt onödig. Idrott är politik! Idrott har alltid varit politik! Minns protesterna mot Davis Cup-mötet med dåvarande Rhodesia 1968. Minns USA:s bojkott av OS i Moskva 1980 och östblockets motsvarande stanna-hemma-hämnd i Los Angeles 1984. Jugoslaviens uteslutning och hemskickande från Fotbolls-EM här i Sverige 1992.

Ingen rörelse som sysselsätter så många människor, vare sig aktivt eller endast som intresserade, kan hävda sig vara opolitisk. Idrotten är en enorm maktfaktor över hela världen. Den sysselsätter våra idoler och den sysselsätter våra barn. Att påstå att idrott och politik inte hör ihop är befängt och naivt.

Därmed inte sagt att idrotten och dess företrädare ständigt måste uttala sig i aktuella frågor men nån gång vore det så oerhört befriande med någon som verkligen tog ställning. I stället för att som Rudi Völler, i Kalla Fakta, bara le lite överslätande, klia sig i mustaschen och lämna intervjun så fort det började bränna till. Från idrottsministrar, förbundsbasar och andra ansvariga är det märkvärdigt tyst. Inte bara här i Sverige utan överallt. Det visade sig exempelvis vara oerhört svårt att få med det tyska fotbollförbundet i en kampanj mot tvångsprostitutionen. Trots att världsmästerskapen på hemmaplan med all sannolikhet kommer öka mängden ofrivilligt prostituerade i landet.

Till sist: En sak har hållit mig sömnlös om nätterna…

Nämligen alla dessa webbfrågor och enkäter på internet. Varenda domän med lite självaktning har en sådan. I normalfallet ställs en fråga och det ges tre alternativ – ”alternativ ett”, ”alternativ två” och ”ingen åsikt”. Sedan kan man enkelt klicka i det alternativ man själv föredrar och då dyker det upp en resultatruta. Nu till det som gör att jag inte kan somna: Vilka är det som aktivt klickar sig fram till en webbfråga bara för att välja alternativet ”ingen åsikt”? Vem väljer aktivt att inte välja? För det är väl inte fotbollscheferna det också?

Niclas Kindvall