Professor: Falskt alarm!

”Magnetkameror visar saker som inte är något”, sa professor Robert Löfberg.

Frilansjournalisten Margaret von Platen skrev från början en artikel i Realtid.se om kliniken Executive Health där man kan genomgå en omfattande hälsoundersökning för drygt 30.000 kronor (länk 1).

Kliniken hörde sedan av sig till Realtid.se och tyckte artikeln var lite missvisande, och bjöd in mig att ”prova på” deras hälsoundersökning kostnadsfritt för att skriva om hur det var (länk 2).

Då upptäcktes vad som Executive Healths chefsläkare Lars Erik Strandberg kallade ett ”fynd”, det vill säga något som i värsta fall skulle kunna vara en elakartad cancertumör (länk 3) i tarmarna.

Därför blev jag skickad på en uppföljningsundersökning för att göra en ”koloskopi”. Då går man in i tarmarna med en slang med en liten kamera och lampa i ena ändan för att se hur det ser ut.

Tack vare Strandberg fick jag remiss till professor Robert Löfberg på privatsjukhuset Sophiahemmets avdelning Stockholm Gastro Center, för att göra koloskopin.

Löfberg är enligt Strandberg en av Sveriges absolut främsta experter på området.

Jag tänkte att det säkert skulle kosta flera tusen, men det blev inte mer än den vanliga sjukhustaxan på 200 kronor.

Inför undersökningen krävdes omfattande förberedelser.

Hela veckan innan undersökningsdagen måste man följa en särskild diet med fiberfattig kost och ”klara” drycker.

Själv är jag stor juicedrickare, och folk höjde på ögonbrynen när jag plötsligt började dricka läsk som Sprite och 7-up med hänvisning till att det var vad läkaren ordinerat.

Enligt instruktionsbrevet inför koloskopin hör ginger ale, fruktsoda och Pommac till de tillåtna så kallade klara drycker man får inta under förberedelseveckan.

Mot slutet av veckan upptäckte jag att även äppeljuice fanns med på listan. Då valde jag den klara ”fabriks-äppeljuicen” från Jo i stället för Brämhults eller Tropicanas mycket godare men grumliga äppeljuicer.

Efter särskild förfrågan hos Sophiahemmet fick jag grönt ljus för att vit spaghetti, vitt ris, och ägg klassas som tillåten fiberfattig kost under dietveckan.

Dagen före undersökningsdagen gällde särskilda instruktioner. Jag fick ett recept för att köpa särskilt laxermedel på apoteket för 140-150 kronor, i form av två små plastflaskor med en ofärgad vätska.

Den första flaskan skulle intas på morgonen någon gång klockan 6-8 och den andra klockan 17-19.

Flaskornas innehåll skulle intas genom att man först dricker ett glas klar dryck, häller i flaskans innehåll i ett halvt glas klar dryck som man dricker, och därefter ska man dricka ännu mera klar dryck.

Och dessutom under hela dagen skulle man dricka minst tre liter klar dryck och inte äta någon fast föda. Man ombads även dricka mycket dagen därpå fram till själva undersökningen.

Jag blev lite försenad i processen och tog den första flaskan laxermedel klockan 10 och den andra flaskan klockan 21.

Det var inget gott kan jag säga, utan smakade besk och stark hostmedicin.

I instruktionerna står att det varierar från person till person hur lång tid efter den första flaskan man märker någon effekt.

För mig tog det kanske nästan ett par timmar, men sedan märktes det. Till slut åkte minsta klunk vatten rakt igenom.

Det är därför man rekommenderas vara hemma den dagen för att ha nära till toalett, så då jobbade jag hemifrån.

Hela dietveckan blev jag hängig och seg utan normal kost.

Enligt instruktionerna ska man dock inta socker och salt under veckan, varav exempelvis socker genom läsken och salt genom buljong.

Särskilt stod det att man inte ska dricka ”light”-läskedrycker som har konstgjorda sötningsmedel, utan de normala med riktigt socker i.

Det var i början på november som jag var på mitt andra besök hos Executive Health då Strandberg berättade om att jag behövde göra koloskopin som uppföljande undersökning, för att klarlägga om ytterligare åtgärder behöver vidtagas med anledning av det ”fynd” som Strandberg gjorde i Executive Healths magnetkamera.

Då sa han att kolskopin skulle göras en vecka senare och att besked om resultatet från den skulle komma efter ytterligare en vecka. Då skulle man alltså väldigt snabbt få veta om det var något farligt.

Men det skulle dröja tre veckor innan det blev dags för koloskopin.

Och väl på plats på Stockholm Gastro Center på undersökningsdagen för koloskopin, så var det en försening på nästan en timme innan det var dags.

En syster ropade upp mig i väntrummet, och jag fick gå genom en korridor till själva undersökningsrummet.

Vid ingången till rummet fanns ett separat litet rum med toalett, där jag blev ombedd att ta av mig alla kläder och ta på mig sjukhusets långa bomulls-”nattlinne”.

Sedan fick jag
lägga mig på undersökningsrummets ”operationsbord”.

Efter en stund dök professor Robert Löfberg upp i vit rock och vänlig stämma.

– Jaha, du kommer från Executive Health? sa han.

All utrustning sattes igång inklusive två bildskärmar – en på varje sida om operationsbordet.

– Där kan du se när vi gör hela undersökningen, sa professorn.

– Den här utrustningen har belönats med Nobelpris, med ett datachip i ena ändan av slangen som utgör kamera med väldigt bra bild.

Jag blev tillsagd att lägga mig på sidan, och så matades slangen in genom ändan.

Sedan fick jag lägga mig på rygg, varvid professorn fortsatte mata in slangen.

Det fynd som synts i magnetkameran skulle finnas i övergången mellan tjocktarm och tunntarm, så slangen skulle matas genom hela tjocktarmen.

I och för sig är inte tjocktarmen speciellt kringelikrokig, och professorn var skicklig, men han fick vända och vrida och arbeta för att få slangen att komma rätt samtidigt som syster skulle trycka in magen på olika sätt.

– Du är så stor så att tarmen hänger som segel inne i kroppen, sa professorn.

Trots extra smärtstillande spruta var det stundtals väldigt plågsamt.

Hela vägen kunde jag se hur kameran letade sig upp som ett tåg genom en tunnel med tjocka kuddväggar.

Till slut blev tarmväggarna vitare och slätare och då hade vi tydligen kommit ända upp till tunntarmen.

Strax efter drog professorn ganska snabbt ut hela långa slangen och var klar.

– Du kan sätta dig upp när du känner redo, sa syster.

Nästan en timme hade det tagit kändes det som.

Professorn verkade klar i sin uppfattning:

– Ja, jag talade med Strandberg innan det här.

– Det fanns ingenting.

– Du är frisk.

– Det var falskt alarm.

– Magnetkameror visar saker som inte är något.

Professorn skulle vidarerapportera resultatet av koloskopin till Strandberg, och Strandberg hade tidigare beskrivit det som att han skulle kontakta mig så fort Strandberg fått besked från professorn om resultatet.

När det gått ungefär en vecka efter koloskopin och jag inte hört något, så skickade jag ett mejl till Strandberg.

Och då kom svaret snabbt via e-post:

”Hej Ian!

Tack för Ditt mail!

Precis som vi trodde visade vidareutredningen med coloskopi utförd av professor Löfberg på Sophiahemmet att det rörde sig om ett helt normalt fynd, det vill säga helt ofarligt.

Anledningen till att vi skickade dig på undersökningen var att det inte gick att 100 procentigt fastslå detta på basen av undersökningen du gjorde hos oss men nu vet vi alltså att det är helt ofarligt.

Det känns mycket glädjande att kunna ge dig ett lugnande besked!

De vänligaste hälsningar!

Lars Erik”

Då var det en och annan som kände sig lättad, med tanke på att en källa för bara några veckor sedan sagt att det var upp till 30 procents risk att ”fyndet” var en elakartad cancertumör.