Pontus! på Brunnsgatan 1

Maten på Pontus! är god, hyfsat rejäl och relativt okomplicerad.

Och det är skönt att det finns såna alternativ. En finkrog som inte känner sig tvungen att ha judasöra, granskottmjölk och ängsyra plockad av Roland Rittman, på menyn.

Inte måste koka ett ägg i 63 grader i 63 dagar. Inte endast erbjuda en avsmakningsmeny på 12 rätter för 1.300 spänn. Och sedan måste man ändå klämma en kebab på vägen hem för att mättas.

Missförstå oss rätt, Realtid.se älskar ovannämnda ställen också. Men alternativ sitter alltid fint.

Vi tar det från början.

Realtid.ses utsände, som tillbringat åtskilliga år svettandes i kök och servis, lurar med sig en Sturehof-kock, skippar lunchen och knatar in på Pontus! på Brunnsgatan 1 vid 20-tiden på torsdagskvällen.

På övervåningen finns (lite förutsägbart kanske) en sushibar. Ett bra pitstop innan middagen – bordet är bokat till klockan 21.

I sushibarens meny står det någonting i stil med att ”här äter man ingen traditionell middag, rätterna serveras när de är klara”.

Tur, säger vi. För Realtid.se beställer en fyra bitars Uri-maki (svamp, färskost och chilisås) klockan 20.10. Först 21.01 levereras dem.

Lyckligtvis har vi en kvart tidigare fått fyra bitar dim sum, fyllda med kalv, anklever, rimmad lägg. Dessa ackompanjerades av en plommondressing, som dock effektivt dödade ankleversmaken.

Personalen är på intet sätt omedvetna om den långa väntetiden. Vi får en extra portion dim sum och en runda öl. Och sådant är ju alltid uppskattat.

Men om kaos råder på övervåningen så har man bättre koll nere i matsalen.

Där har menyn tre olika inriktningar, ”Skörd”, ”Fångst”, och ”Säsong” – alltså grönsaker, fisk och kött.

På Pontus! har man också avskaffat konceptet förrätt och varmrätt och kör istället de flesta rätterna som Small/Medium/Large. Men detta blir ju dock ganska intetsägande för en förstagångsgäst. Hur liten är liten egentligen? Som en amuse bouche? Orkar man en medium och en stor? Och så vidare.

Realtid.se beställer en liten portion sparris (120 kr). Efter en amuse på majrova, briekräm och lufttorkat skinka anländer två gigantiska vita sparrisar, tillsammans med sommartryffel, kryddbröd och hollandaise.

Dessutom river servisen pecorinoost över härligheten. Gott. Undrar hur en stor portion ser ut?

Sedan följer en liten ”musslor” (160 kr). Lättångade blåmusslor varvas med en minimal pilgrimsmussla, vattenmelon, yuzucrème och rökt havssalt. Dessutom serveras en sked med ett ostron, äpple och pepparrot, som lyfter intrycket rejält.

Förrätterna sköljer vi ner med ett utmärkt, sött Riesling. Och vi mår ljusår bättre än uppe i sushibaren.

Nu gör unggrisen (230 kr för M), och ett glas Shiraz, entré. En härlig trio med glacerad sida, filé och salciccia, i sällskap av en polenta med kapris. Den förstnämnda är en av kvällens absoluta höjdpunkter.

Den sistnämnda ett av lågvattenmärkena.

Men dilammet (230 kr för M) är också gott, och ramlar isär vid första gaffelsticket.

Då och då kommer köksmästaren Andreas Hedlund ut ur sitt kök för att se till att alla är nöjda. Det var ju länge sedan Pontus rörde i grytorna.

Efter maten stegar dock krögaren själv fram.

– Jag såg att ni fick vänta lite däruppe, säger Pontus, och placerar en liten tallrik med gåslever inlindat i ankbröst framför oss.

Vi på Realtid.se blir ofta tårögda när vi äter gåslever, men det är såna små gester som får en att känna sig lite extra speciell. Vi känner oss så speciella att vi snabbt glömmer att Pontus serverar samma rätt till paret bredvid oss, någon minut senare.

Ett bord som för övrigt består av en journalist från SvD Näringsliv, vars kamrat spottar ut gåslevern i sin servett.

– Jag älskar gåslever men det var på tok för mycket anka, den liksom växte i munnen, säger hon ursäktande.

– Här har du en ny servett med galon i om du vill kräkas, säger en kränkt Pontus, som blixtsnabbt förser henne med en ny.

Kvinnan har dock rätt. Det skivade ankbröstet är på tok för tjockt skivat.

Fast vi behåller ankan i munnen. Vi må vara Sveriges hårdaste affärstidning, men vi är i alla fall hyfsat väluppfostrade.

Vi beställer ost som efterrätt. Och då väljer man mellan svensk chèvre eller fransk gruyère. Ett enkelt val, men varför måste man välja egentligen?

Särskilt eftersom gruyèren – som vi så klart tog – kommer i form av två jättelika stänger. Minst sagt svårt att få ner efter sushi, dim sum, ammis, förrätt, varmrätt och gåsleverbomb.

Kalaset gick på 800 kronor per skalle. Och då är vi riktigt mätta. Inte illa för en krog med ambitioner, som ligger där det ligger och ägs av en av Sveriges mest berömda kockar. Bra, Pontus.