Per Lindvall: Lycka till, Gardell!

I en krönika från i januari i år frågade sig Realtid vem Nordea är bra för. Det svaret kanske vi har nu; Christer Gardell och Cevian. För den nordiska universalbanken har varit en underpresterare sedan den bildades för mer än 20 år sedan.

Här finns en tydlig parallell till Cevians aktuella inhopp i ABB, som också bildades med en storstilad fusion mellan svenska Asea och schweizisktyska Brown Boveri. Likt ABB rivstartade Nordea sin utveckling genom ytterligare förvärv; danska Unibank och norska Kreditkassen. Och likt ABB har Nordea aldrig lyckats få någon riktig ordning på sitt arrangemang. Den nordiska strukturen har varit mer kostnads- än intäktsdrivande. Nyckelordet har varit overhead.

Här blir det emellertid svårare att applicera Cevians normala mindset. Den som går ut på att sprätta loss verksamheter som tynger värderingen av den samlade verksamheten, eller som skulle få ett högre värde om den får stå på egna ben. Det kan handla om verksamheter som har rent finansiella avvikelser i form av en kapitalstruktur och rörelsemarginal som avviker från övriga delar, som ABB och Power Grid, eller Sandvik och dess specialstålsrörelse, vilket Gardell sannolikt har på sin ”att göra lista”.

I Nordea finns knappast detta. Man skulle naturligtvis kunna fissionera Nordea och klyva upp verksamheten längs landsgränserna. Storleks- och stordriftsfördelarna har ju visat sig obefintliga annat än möjligen för kapitalförvaltningen. Det är dock tveksamt om ett sådant förslag skulle kunna få gehör hos övriga ägare. Med drygt 2 procent av kapitalet så har ju Cevian så här långt ett begränsat inflytande. Styrelseordförande Björn Wahlroos är storägare i försäkringsbolaget Sampo som sitter på 21 procent av kapitalet och har så här långt lite mera tyngd i sin slägga.

Nordea är ju också en av Europas största banker, vilket i sig brukar skapa drömmar om att bli ännu större. Banken beskrivs ofta ha ett guldläge inför den ständigt kommande konsolideringen av den europeiska bankmarknaden. Problemet med den tanken har så här långt varit att synergierna mellan olika marknader har varit små. De som lyckats har varit opportunistiska aktörer som har kunnat snappa upp lågvärderade banker. Men då gäller det att ha de makroekonomiska realiteterna med sig. Och när ett sådant läge kan infinna sig står skrivet i stjärnorna. Just nu känns det heller inte som om den europeiska integrationen går på högvarv.

Christer Gardells uttalanden handlar istället så här långt också om att Nordea har en ”rabatt” i sin värdering relativt konkurrenterna, mätt som pris i förhållande till bokfört värde. Men denna rabatt är ju en funktion av den lägre lönsamheten. Därför handlar det om att pressa kostnaderna.

Gardells kritik mot att Nordea har fokuserat för mycket på regelefterlevnad är lite märkligt och något som han själv kan få äta upp. Transparensen runt Gardells egna och Cevians finanser är ju inte helt glasklar. Nordeas arbete på den fronten kan knappast kritiseras för att ha varit proaktivt utan en konsekvens av att banken har trasslat in sig i en hel del ”affärer” med dess kopplingar till ”Panama-pappren” och rysk penningtvätt.

Parallellen till Cevians tidigare inhopp i Danske Bank är också för tydlig för att ignoreras. Här satt Gardells vapendragare Lars Förberg i styrelsen och han borde ha insett att något var ruttet i Danskes estniska filial. Men Cevian lyckades ta sig ur Danske innan den bomben briserade. Vi kan också påminna om att det var Sampos/Wahlroos estniska bank som var grunden till dessa problem. Möjligen finns här en samsyn mellan Cevian och Sampo. Professor Wahlroos brukar ju gärna profilera sig med libertarianska utspel som handlar om att staten ska hålla sina tassar borta från det mesta.

Men bankverksamhet är inte vilken verksamhet som helst. Staten har ju delegerat en hel del vitala samhällsfunktioner till bankerna, såsom att upprätthålla betalningssystemet och inte minst för att stå för skapandet av betalningsmedel och därmed penningmängden i de ekonomier där de verkar.

En sådan funktion kräver att man har allmänhetens förtroende. Och det är något som Nordea inte har varit särskilt bra på att vårda. På den svenska marknaden, som är Nordeas största och lönsammaste, har man ju den lägsta kundnöjdheten av alla storbanker.

Regelefterlevnad borde därför ha högsta prioritet om man vill behålla dessa privilegier. De nordiska bankerna har numera inte det bästa ryktet bland Europas eller världens banker, vilket med alla mått mätt är ett bottenbetyg.

De kostnadsreduktioner som Gardell vill se bör sålunda inte gå ut över kundnöjdheten om banken ska kunna lyfta sin lönsamhet.

Till det kan vi lägga att det finns utmaningar för hela banksektorns höga lönsamhet. Den höga kredittillväxten och med den medföljande konsekvensen av höga nominella hushållsskulder är ju ett omdiskuterat problem, inte minst i Sverige. Här kommer exempelvis de extremt lönsamma svenska bostadskrediterna in i bilden. Kredittillväxten och den därmed skapade penningmängden – vårt betalningsmedel bankinlåning skapas ju när bankerna skapar nya krediter – har varit mycket lönsam. Räkna 1,5 procents nettomarginal på nyutlåningen mot ett riskviktsvägt kapitalkrav på 3 procent.

Och vad gäller den höga avkastningen på kapitalförvaltningen så är det svårt att se att den kan upprätthållas över tid. Anledningen är att bankernas dominerande dyra ”aktiva” förvaltning ständigt och med matematisk nödvändighet underpresterar mot lågkostnadsprodukten indexfonder och ETF:er. Möjligen kan man ”fixa” en överavkastning genom att göra ”kunddrivna” affärer i olika regelmässiga gråzoner, tänk cum-cum, cum-ex, Panama och Ryssland.

Men vi önskar Gardell lycka till!