Per Lindvall: "Att förmedla lån utan mellanhänder låter kanske bra, till dess man frågar sig varför dessa mellanhänder finns."

I veckan kunde vi läsa om den danska ”bankutmanaren” Lunar som tar in 2,1 miljarder kronor i sin senaste finansieringsrunda. Med på tåget är svenska Kinnevik och kinesiska Tencent. Enligt Dagens Industri så ger emissionskursen en värdering på 10 miljarder kronor. Lunar har därmed nått den i ”nystartsbranschen” eftertraktade unicorn-statusen. De har med emissionen överskridit ett värde på över 1 miljard amerikanska dollars.

Om det är svenska eller danska kronor framgår inte av artikeln och inte heller på Lunars hemsida, lunar.app. Hela appen är bara en massa säljinformation om att den är en nyskapande på något sätt. Vet dock inte riktigt hur nyskapande, när jag som sista årgången av den så kallade ”boomergenerationen” kollar på min Handelsbanks-app. Vidare får vi veta att avgifterna för att öppna konto är 0 kronor, och att de har en investeringsplattform som erbjuder avgiftsfri aktiehandel i juni och juli, annars med låga avgifter. Sist men inte minst så erbjuder Lunar 1 procents ränta på inlåningskontot.

Att Lunar har en licens för att bedriva bankverksamhet inom EU sedan 2019 och att den därmed står under den danska finansinspektionens tillsyn och att EU:s insättningsgaranti gäller, ger ett visst konsumentskydd. Det säger dock ingenting om det är en lönsam verksamhet och en som kan bereda verklig kundnytta.

Och statusen som ”unicorn” säger heller egentligen inte så mycket om den potentiella underliggande intjäningen. Att nå denna värderingshöjd är nämligen ett självändamål i nystartsvärlden, även för de som går in i verksamheten som finansiärer. Det klassiska uttrycket ”det är det höga priset du betalar för” gäller i högsta grad här, där status och den yttre bilden av att vara en framgångsrik ”disrupter” är viktigare än innehållet. Inga jämförelser i övrigt, men tyska Wirecard och brittiskaustraliska Greensill Capital är exempel på att paketet är viktigare än innehållet, under viss tid. Att sedan innehållet i dessa verksamheter visar sig vara ruttet och den faktiska finansiella teknikhöjden vid närmare betraktelse visar sig vara låg och otillräcklig för ens sammanställa och hantera basal information borde åtminstone mana till eftertanke.

Men ett högt värderat bolag ger en fördel om man vill fylla det med innehåll. Lunar köpte ju upp den svenska låneförmedlaren Lendify i april i år och betalade med egna aktier. Priset var runt en miljard kronor, men Lendify hade bara något år tidigare själva just uppnått ”unicorn”-nivån. Priset var i paritet med vad Lendifys ägare hade pumpat in i bolaget med eget kapital. De som kom in i senare rundor har gjort en mindre lyckad affär.

För även om förre finansministern Anders Borg var delägare i Lendify, likt den brittiska förre premiärministern David Cameron var delägare och högbetald rådgivare till Greensill Capital, är detta ingen garanti för att det råder ordning och reda och att affärsmodellen är hållbar.  

”För även om förre finansministern Anders Borg var delägare i Lendify, likt den brittiska förre premiärministern David Cameron var delägare och högbetald rådgivare till Greensill Capital, är detta ingen garanti för att det råder ordning och reda och att affärsmodellen är hållbar.” 

Men Lendify trampade snett. För trots att Lendify av sig själva och även andra ansetts vara ”ett av Sveriges hetaste fintechföretag” och av köparen Lunar anses ha en ”imponerande kreditmodell” och att tidigare ordföranden  Elisabet Lundgren anser att Lendify var en ”marknadsledande svensk betalningsleverantör” så klarade man inte ingångshöjden för att vara något av detta. (Jag anser mig själv vara marknadsledande i Sverige på boomertyngda ekonomiska kommentarer.)

Finansinspektionen godkände helt enkelt inte Lendifys ansökan om att bli ett så kallat kreditmarknadsbolag i augusti ifjol. Avslaget grundade sig framför allt på att Lendifys ekonomiska hälsa var usel. Lendifys nettoresultat för 2019 var minus 150 miljoner kronor och det egna kapitalet var negativt på koncernnivå, utan att det fanns någon garanti på att det skulle fyllas på. Vän av ordning och en gammal kreditriskanalytiker undrar; Vad trodde de?

För Lendifys ursprungsidé ”peer-to-peer lending”, som de kopierat från amerikanska och brittiska föregångare, typ Lending Club,är en av dessa digitala ”delningsekonomiprodukter” som inte fungerar. Att förmedla lån mellan enskilda individer och företag,” peer-to-peer”, utan mellanhänder låter kanske bra och effektivt, till dess man frågar sig varför dessa mellanhänder finns. Det är inte bara för att skära emellan utanför att de tillför faktisk ekonomisk nytta genom att poola och dela risk. Fråga vilken aktuarie som helst. Det är en bra försäkringsfunktion. ”Stupidity” hade varit ett bättre namn på företag med denna affärsmodell. Idag har i praktiken alla livskraftiga peer-to-peer-förmedlare förvandlats till just banker, som poolar risker. Lendify klarade inte detta, men med Lunar, med sin banklicens, som ägare kanske det går bättre.

”Att förmedla lån mellan enskilda individer och företag,” peer-to-peer”, utan mellanhänder låter kanske bra och effektivt, till dess man frågar sig varför dessa mellanhänder finns.”

I alla fall bättre än tidigare. För efter lite påstötning på Lunar får jag hjälp att hitta deras årsredovisning. Det är ingen imponerande finansiell historik som denna bankrevolutionär har att visa upp. Bruttointäkterna för 2020 var 17 miljoner danska kronor och rörelseresultatet minus 175 miljoner danska kronor. Soliditeten var dock goda 20 procent och med den nu slutförda emissionen på 2,1 miljarder kronor så lär den ge möjlighet till att både stadga upp balansräkningen efter förvärvet av Lendify och hålla en fortsatt hög ”burn rate”.

Banklicensen ger en mycket stor ekonomisk fördel, nämligen att just ta in billig insättningsgaranterad inlåning. För så länge avgifterna för denna insättningsgaranti inte är riskbaserad, så möjliggör den stora regelarbitrage för lite mer riskfyllda institut, som Hoist, Klarna, Resurs Bank och nu Lunar med flera. Inlåning från allmänheten, som är samhällsekonomins rörelsekapital, kan därmed finansiera mer riskfyllda aktiviteter än vad storbankerna, som är de som skapar inlåningen, håller på med.

Om det i längden verkligen blir bra för kunderna, ägarna, finansiärerna och samhällsekonomin återstår att se.