Pascalidou: Därför är Dilsa högerns favoritblatte

Om Monica Zetterlund var ett lingon i en Dry Martini (för att låna från Tage Danielsson), hur ska man då bäst beskriva Alexandra Pascalidou?

En förortsunge i lyxförpackning.

Eller snarare:

En kosmopolit med ett stänk av Kajsa Kavat.

Kavat eller inte så kommer hon den världsvane, för sent till lunchen hos kinesen. Erik Dahlbergsgatan förväxlas med Eriksbergsgatan, lätt hänt, men kanske heller ingen tillfällighet att tjejen från Rinkeby – ”inte Tensta!” – dras mer till Stureplan än panschisarna i Fältan.

Hon tar genast befälet när hon väl susar in i restaurangen, enochsextifem kort. Börjar korsförhöra kyparen Stefan, fotografen Katarina och undertecknad. Allt gjort med gott humör, humor och en ansenlig portion charm.

En del personer är svårintervjuade för att de helst inte vill bli intervjuade. Och en del personer är svårintervjuade för att de inget hellre vill.

Alexandra Pascalidou, mediebranschens favoritblatte numero uno, hör till den senare sorten.

För varje fråga kommer det en engagerad radda med politiskt korrekta svar. Mänskliga rättigheter, integrationsfrågor och politik virvlar förbi.

Vilken bok förändrade ditt liv? Fem titlar.

Viktigaste förebilden? Tio namn, minst.

Och så vidare.

Det mesta är känt om den där Pascalidou, programledaren, journalisten, författaren, metrobloggaren, föreläsaren, om kvinnan som är handelsresande i sympatiska åsikter. Hon är väl förankrad i den värld hon kämpar för att förändra.

– Min pappa brukade städa efter Ulf Lundell när han haft spelningar. Sedan brukade de kröka ihop.

Varför då besvära om en intervju om man inte känner sig nyfiken på svaren?

Å andra sidan verkar Pascalidou ha rum innanför de offentliga, som förbryllar och komplicerar. Under lunchen messar Papa Dee, en gammal kompis som efter misshandelsåtalet inte står högt i kurs hos människorättskämpen Pascalidou. Men hon läser häpet MMS:et, tar sig för pannan, svarar genast, långt.

– När vi var i Thailand satt jag och pratade med Filip Hammar och Jenny om Papa Dee och just då messade han. Det var lite läskigt.

Och en demokratiförespråkare som samtidigt är soffligare på valdagen måste väl ändå ha några sprickor i kristallen som kan väcka båda nya tankar och kanske till och med förundran hos betraktaren?

Vi gör ett försök så får vi se vart det leder.

Vi kanske ska börja tala om din senaste roll, du blev mamma för åtta månader sen till lilla Melina?

– Ja, jag har helt tappat fokus på mitt jobb och är i stället uppfylld av att vara moderligheten personifierad! Nu är Melina och min man kvar i Thailand medan jag är ett par dagar i Sverige för jobb och jag saknar henne fruktansvärt. Min man Johan har börjat blogga för att jag ska veta hur de har det, men jag är sur på honom för att han skriver bara hur bra de har det, som om jag inte skulle behövas.

Nu jobbar du på oglamorösa Ring P1, tidigare var du TV-stjärna i Grekland i ett par år, med egen morgonshow. Det svänger snabbt i hockey.

– Ja, jag drog in 200.000 kronor i månaden, hade egen privatchaufför, sminkös och stylist, behövde inte köpa ett klädplagg. Det var helt galet, paparazzis gömde sig i buskarna, journalister sökte igenom mina sopor.

– Men vet du, jag åts upp av det där jobbet, jag förlorade mig själv till slut. Jag är ju arbetarklass! Jag fick så dåligt samvete att jag började dela ut pengar i små vita kuvert till anställda på tv-stationen.

– Och hade jag inte åkt hem till Sverige för ett år sedan och sänkt min levnadsstandard, jag tjänar en tiondel här, hade jag inte träffat Johan och vi hade inte fått Melina.

– Samtidigt kan jag dra in 50.000 kronor på en föreläsning, så jag klagar inte.

Vem är din förebild?

– Oprah Winfrey, Obama så klart, he´s my guy, Muhammed Ali. Ali visade mod, ryggrad, civilkurage.

Om vi tar svenska förebilder?

– Journalisten Annika Hagström, hon är varm, klok och stringent. Hon vågar vara både kvinnlig och stark.

Vem retar du dig på?

– Dilsa Demirbag, därför att hon låtit sig bli högerns favoritblatte. Hon pissar på invandrarna ute i Rinkeby, med sin inställning och brist på solidaritet.

Är du svensk eller grek?

– Både och, jag är hundra procent svensk och hundra procent grekisk. Men jag har alltmer anpassat mig till Sverige. Tidigare hängde jag mest med killar, men nu har jag börjat med tjejmiddagar och sånt svenskt.

Vilken bok förändrade ditt liv?

– ABC-boken.

Hur ser du på Liza Marklund och Gömda-debatten?

– Det är fruktansvärt, vidrigt, hur Marklund svikit. Hon skildrar invandrare stereotypt och har ett klassmässigt förakt. Det är för djävligt.

Du har börjat blogga på Metro. Vilka bloggar följer du själv?

– Jag följer givetvis min lillasysters, Dimitras, blogg. Newsmill är bra och Politikerbloggen ibland.

– Samtidigt måste jag säga att jag är förskräckt över vad många unga skriver om på sina bloggar. Jag var inne på en sextonårig tjejs blogg igår. Hon hade lagt upp nakenbilder på sig själv, förstår du? Det var så smutsigt. Det är sorgligt när den unga generationen exponerar sig så hårt, att de inte har någon gräns mot det privata.

Finns det några i näringslivet som är dina förebilder?

– Kamprad givetvis, han är en fantastisk entreprenör som på egen hand uppfunnit något nytt. SEB:s Annika Falkengren är snygg, kraftfullt kvinnlig. Inom media är Amelia Adamo en svensk Oprah.

Vem är din favoritpolitiker?

– Vet du, jag är soffligare har låtit bli att rösta i flera riksdagsval, helt enkelt för att jag inte hittat något parti som jag sympatiserar med helt och hållet. Men i senaste valet röstade jag på miljöpartiet. Jag älskar Maria Wetterstrand. Hon har en medfödd retorisk gåva, hon talar klart, hon talar tydligt, hon klarar av att vara trovärdig utan att anstränga sig samtidigt är hon kompetent.

– Det är coolt att hon är en skogsmulle, att hon inte behöver spela på sin kvinnlighet.

– Reinfeldt och Sahlin, däremot är så tråkiga. När jag lyssnade på en debatt med de senast så somnade jag faktiskt.

Vad är den vanligaste missuppfattningen om Alexandra Pascalidou?

– Folk är rädda för mig för att jag kan vara bestämd och arg, men egentligen är jag en mes. Men du vet kommer man från förorten måste man hålla sig med en attityd, man kan man inte vara någon Jesustyp som Di Leva.

Vem är din favoritblatte i Sverige?

– Zlatan, utan tvekan. Han är bäst. Han är trogen sina rötter och fortfarande respekterad i Rosengård. Samtidigt har Sverige en förmåga att nöta ner människor. Här får ingen sticka ut.

– Jag kan jag sakna alla arga blattar som fanns på 90-talet. Idag har vi i stället fått Dilsa Demirbag.