Paniken går alltid över

Den skärrande uppmaningen brukar leda till att paniken varvas upp ytterligare. Folk trampar ned varandra på väg till utgången eller paniksäljer i tron att världen ska gå under. ”Ingen panik” är signalord som späder på paniken, snarare än lugnar den.

I dessa tider kan det i stället vara klokt att ta ett djupt andetag, sjunka ned i fåtöljen och ägna fem minuter åt att utforska paniken som biologiskt och psykologiskt fenomen.

Ämnet för dagens krönika är alltså PANIK!

Paniken kommer snabbt. Det är en stark känsla av obehag och skräck, man tror att man ska mista kontrollen, bli tokig, kvävas och känner illamående, domningar och svettningar. Pulsen rusar, hjärtat pumpar allt hastigare och hjärtinfarkten tycks nära. Hela organismen sätts i försvarsberedskap, här är uppenbarligen något riktigt farligt på gång, tolkar kroppen och reagerar med två skilda strategier:

Fight or flight.

Slåss eller fly.

Agera eller spela död.

Panikattacken är ett rätt krävande och energislukande tillstånd. Därför orkar aldrig en individ eller något annat dynamiskt system att vara i panik särskilt länge. En panikattack hos en människa brukar nå sitt maximum på tio minuter och klingar därefter av.

I kollektiva system som aktiemarknaden, moralpaniken och mediedrevet brukar förloppet sträcka sig över cirka två veckor. Längre tid orkar man inte hålla kvar paniken i det kollektiva rusets medvetande.

Panik behöver inte vara något dåligt, tvärtom. Paniksystemet har vi som individer för att skydda oss, det är ett slags alarmsystem som gör att vi inte vinglar på husets takkanter eller störtar rakt ut i gatan framför en bil. Vi reagerar när en fara hotar. Det brukar också funka rätt väl. Men ibland går alarmsystemet i gång i onödan, precis som ett bilalarm kan börja tjuta av en plötslig hagelskur i april. Normalt brukar då bilföraren inte kasta sig iväg i panik på en vansinnesfärd undan hotet, utan gör en värdering av situationen, konstaterar att det var falsklarm och stänger lugnt av det, möjligen lite generad av omgivande blickar.

Ibland gör vi dock felaktiga tolkningar av vad som orsakat paniken, och blir rädda för själva paniken, ungefär som om man skulle ”få spel” av att billarmet går igång på grund av hagelstormen. Tolkningen går i cirkel: eftersom larmet går igång, så måste det ju vara farligt och eftersom alla andra rusar runt och ropar på panik, så anses tolkningen vara den korrekta. Paniken göder sig själv.

Detta är processen bakom fenomen som till exempel moralpanik. Här görs aldrig en klar och redig analys av vad som skulle vara så farligt (moraliskt förkastligt), utan alla är rädda för att andra är rädda för paniken. Samma sak gäller marknader, man blir rädd för att andra är rädda och så går det runt i en loop, där olika marknader bekräftar varandra. Eftersom USA gick ner, så måste Japan gå ner och då bekräftas att det är något farligt bakom paniken, vilket gör att Europa går ner, vilket i sin tur tas till intäkt för att USA-marknaden hade rätt i alla fall och fortsätter loopen nedåt.

Till slut får paniken sitt eget liv, frikopplat från verkligheten, man utvecklar paniksyndrom, som innebär att man blir så rädd för paniken att man inte vågar någonting alls i livet. Undvikandet ses som lösningen, och ju mer som undviks, desto enklare verkar det på kort sikt, men efter ett tag sitter vi där alla som första klassens undvikare som väntar på världens undergång, vilket vi för övrigt också försöker undvika med olika fåfänga försök.

Oron växer och vi blir dessutom oroliga för att vi är så oroliga, vilket leder till än mer undflyende, som paradoxalt nog bara späder på oron.

Ett mer konstruktivt förhållningssätt till både panik och oro är att ta det lite lugnt och stå ut med osäkerheten, att vi faktiskt inte alltid vet hur framtiden blir. I stället för att paniken är något som till varje pris ska undvikas, kan den bli något som vi vill undersöka. Stanna kvar i paniken och utforska den. Analysera orsakerna bakom, gör en nykter beslutsprocess: finns något hot i sak som jag bör agera på och i så fall hur. Eller ska jag vänta tills den lägger sig? Varje situation kräver sin egen specifika analys: Är detta en hagelstorm eller ett pågående bilinbrott?

Det kan vara bra att veta att panik i sig aldrig är farligt. Den går nämligen alltid över. Ingen har dött av en panikattack. Det farliga med panik är snarare allt dumt som folk gör när de får panik och handlar överilat, för att ”man måste ju göra något”.

Källor:

David H Barlow: Clinical handbook of psychological disorders (2008), 4:e upplagan, The Guilford Press.

Per Carlbring och Åsa Hanell: Ingen panik (2007), Natur&Kultur.