Oroande trend med hastig ökning av blancolånen utan säkerhetskrav

Blancolånen utan säkerhetskrav, såväl små lån som stora lån på 250 000 kronor eller mer växer så det knakar, visar en färsk statistikrapport från Finansinspektionen, FI. En viktig förklaring till tillväxten för de större blancolånen de senaste 3-4 åren är de aggressiva amorteringskrav på bostadslån som infördes 2016 och förstärktes ytterligare två år senare. Inför införandet av det nya regelverket menade regeringen och FI att bostadskredittillväxten i spåren av stigande bostadspriser i framförallt storstadsregionerna utgjorde ett hot mot den finansiella stabiliteten i Sverige.  De hårda amorteringsreglerna har sannolikt haft en dämpande effekt på prisutvecklingen på bostadsmarknaden, men ytterligare press på bolåneräntorna när de ledande centralbankerna fortsatt sin extremt stimulerande penningpolitik, i synnerhet under den pågående coronaviruspandemin, har pressat upp bostadspriserna ytterligare och därmed finansieringsbehovet för att etablera sig eller växla upp på bostadsmarknaden. 

Visserligen öppnade regeringen och FI i april för att bostadsägare kan slippa amorteringskraven när Coronapandemin svepte in över Sverige. Det är vettigt, men det enda raka borde vara att ta bort regelverket helt. Lättnaderna gäller tills augusti 2021. 

Utvecklingen för blancolånen, i synnerhet de stora lånen, visar att amorteringskraven tvingar ut bostadsköpare längre på “riskplankan”. Det tjänar ingen på. I stället för en dryg procentenhet i bostadsränta tvingas många, för att klara finansieringen, istället betala mångdubbelt mer för blancolån.

“Utvecklingen för blancolånen, i synnerhet de stora lånen, visar att amorteringskraven tvingar ut bostadsköpare längre på “riskplankan”. Det tjänar ingen på.”

Grundtanken bakom regeringens införande av amorteringskraven tycks vara den förre S-märkta statsministern Göran Perssons devis “den som är satt i skuld är inte fri”. Visserligen kan amorteringar liknas vid en form av sparande, men den som läst grundkurser i ekonomi förstår att amorteringar på skulder är logiskt när bolåneräntorna är höga och inte när de är rekordlåga som de senaste åren. Snarare gäller att bostadsägaren bör “amortera” på sina bostadslån genom att investera/spara till en avkastningsnivå som är högre än bolåneräntan. Det har varit förhållandevis enkelt de senaste åren när bostadsräntorna sjunkit ner mot 1 procent före skatteavdraget på 30 procent. All “överavkastning” i förhållande till bostadslåneräntan som betalas gör att hushållens balansräkning stärks, i synnerhet över tiden verkar “ränta-på-ränta”-effekten som en mycket potent kraft för att bygga buffertar i den privata balansräkningen. 

Amorteringsreglernas tvingande krav om hushållet har en “för” hög belåningsgrad (2 procent måste amorteras om belåningsgraden överstiger 70 procent och 1 procentenhet om belåningsgraden överstiger 50 procent. De som lånat mer än 4,5 gånger sin årliga bruttoinkomst tvingas betala ytterligare 1 procentenhet på skulden) gör att utrymmet för investeringar i annat sparande blir försvinnande litet för de flest bostadsägare som omfattas av regelverket. 

Till skillnad mot regeringen och FI går det också att argumentera för att amorteringsregelverket ökar riskerna på bostadsmarknaden. Detta då bostadsägaren ökar sig ägande successivt via amorteringarna. Den som läst finansiell ekonomi och förstått fördelarna med diversifiering av sina investeringar inser att det är en mindre väl genomtänkt placeringsstrategi att investera utslutande i en enda tillgång. En del människor kanske invänder att bostaden inte skall ses som en investering till skillnad mot en diversifierad aktieportfölj eller aktiefonder. Så kan man se på saken, men inget kan vara mer fel; bostadsägande har de senaste kvartsseklet varit en mycket viktig och central del av den privata förmögenhetsutvecklingen i Sverige. 

”Den som läst finansiell ekonomi och förstått fördelarna med diversifiering av sina investeringar inser att det är en mindre väl genomtänkt placeringsstrategi att investera utslutande i en enda tillgång. En del människor kanske invänder att bostaden inte skall ses som en investering till skillnad mot en diversifierad aktieportfölj eller aktiefonder. Så kan man se på saken, men inget kan vara mer fel; bostadsägande har de senaste kvartsseklet varit en mycket viktig och central del av den privata förmögenhetsutvecklingen i Sverige.”

Sannolikheten för att det skall upprepas är låg. Största delen av värdeutvecklingen för bostäder är direkt kopplad till ränteutvecklingen, och med dagens ultralåga räntor är det svårt att se hur bostadspriserna kan klättra så mycket mer. Å andra sidan finns få skäl för att tro på stigande räntor under överskådlig tid. 

Därigenom blir amorteringsregelverket en slags mekanism för att förhindra att, i första hand, förstagångsköpare (unga och nyinflyttade till storstadsregionerna) hushållen bygger upp kapitalbuffertar inför en eventuellt kommande period då det kan finnas skäl att dra ner skuldsättningen. Reglerna försvårar, eller stoppar helt, många från att etablera sig på bostadsmarknaden. I stället hänvisas många till ett oändligt köande eller uppskruvade priser på andrahandshyresmarknaden. 

Det mesta tyder alltså på att amorteringskraven, vilket regeringen och FI påstår, inte minskar de makroekonomiska riskerna i riket. Tesen bakom införandet av reglerna var att hushållens växande skuldsättning kopplat till bostaden höjer den makroekonomiska risken. Detta eftersom skuldsatta svenska hushåll kommer minska sin konsumtion vid makroekonomiska störningar, vilket i sin tur skulle förstärka nedgången i ekonomin. 

Ytterligare en viktig pusselbit till att amorteringskraven infördes var att Finansinspektionen analyserat konsumtionsutvecklingen bland skuldtyngda bostadsägare i Danmark, England och USA under finanskrisen 2008-2009. Dessa hushåll sänkte sin konsumtion under krisförloppet, något som FI räknar med kan hända i Sverige om makroekonomin försämras. 

Professorn i nationalekonomi Lars EO Svensson , som tidigare i år starkt kritiserade amorteringsreglerna, menar att utvecklingsförloppet i dessa länder i samband med krisen har blivit feltolkad i den svenska debatten och därmed har även den förda kreditåtstramningspolitiken hamnat helt snett. Enligt Svensson visar ekonomisk forskningen att konsumtionsnedgången inte berodde på hushållens skuldsättningsnivå utan bottnade snarare i en långsiktigt ohållbar bolånefinansierad överkonsumtion.  

Stigande bostadspriser åren innan finanskrisen fick många hushåll att utöka sina bostadskrediter för att “lyxa” till sin konsumtion. Sparkvoten föll, och när finanskrisen slog till mot bostadspriserna stängdes möjligheten till överkonsumtion via expanderande bostadskrediter. Detta fick konsumtionen på fall och sparkvoten att öka. 

Det helt avgörande forskningsresultatet, enligt Svensson, är att de hushåll som inte använde bostaden som bankomat när priserna steg inte heller tvingades dra ner på sin konsumtion när krisen slog till. 

”De hushåll som inte använde bostaden som bankomat när priserna steg inte heller tvingades dra ner på sin konsumtion när krisen slog till.”

Frågan om det finns en förhöjd makroekonomisk risk i Sverige på grund av stigande bolåneskulder beror därför på om det finns lånefinansierad överkonsumtion även här. Enligt  Svensson finns inga tecken på detta. Sparkvoten har snarast stigit de senaste åren till historiskt höga nivåer. Den förhöjda makroekonomiska risk Finansinspektionen bygger sitt resonemang på är därför en myt, enligt Svensson. 

När amorteringskraven infördes vart syftet från FI och lagstiftarens sida att stärka bostadsägarnas motståndskraft vid makroekonomiska störningar, men enligt Lars EO Svensson har kraven gett motsatt effekt. Hushållens motståndskraft definierar Lars EO Svensson som bostadslånetagarnas förmåga att upprätthålla konsumtionen vid prisfall på bostadsmarknaden, ränteförändringar och nedgång i inkomsterna. Detta beror framför allt på hur kassaflödet hos hushållen påverkas. Enligt Lars EO Svensson skapar rörliga boräntor i kombination med höga skulder en “kassaflödeskanal” för penningpolitiken, där Riksbankens styrränta via bostadsräntorna får genomslag på hushållens räntebetalningar och därigenom effekt på kassaflödet och konsumtionen. 

Höga skulder underlättar för Riksbanken att påverka och hushållens kassaflöden och konsumtion positivt vid negativ makroekonomiska händelser via räntepolitiken. Dessutom har Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgälden verktyg för att förhindra att marginalerna mellan bostadsräntorna och Riksbankens ränta stiger vid makroekonomiska chocker. Verktyg användes under finanskrisen.  Enligt Svensson gör “kassaflödeskanalen” att hög skuldsättning sänker riskerna för en försvagad konjunkturutveckling. Och eftersom det inte finns några tecken på en överkonsumtion via utökad bostadsbelåning är inte hushållen känsliga för prisfall på bostadsmarknaden. 

Lars EO Svensson pekar på forskning som visar att konsumtionens inkomstkänslighet inte beror direkt på skuldsättningen utan snarare på kredit- och likviditetsbegränsningar. De införda amorteringskraven ökar skuldbetalningarna och krymper hushållens kassaflöden, och därmed ökar konsumtionens känslighet för inkomstbortfall. Därför menar Svensson att regelverket måste avskaffas.