Opportunistisk Borg

EU-byråkratins avledande manöver är nu den så kallade ”bankunionen” som man helt orealistiskt tror kan vara på plats före årsskiftet. Efter ett möte med EU-nämnden gick finansminister Anders Borg ut i en häpnadsväckande attack mot bankerna. Det var ett flagrant hot: Om bankerna ens skulle andas om att lämna utdelning baserat på årets goda resultat skulle Borg minsann se till att kapitaltäckningskravet skärptes. I andra sammanhang hänvisar ofta ministrar till att man inte får lägga sig i ett ”enskilt fall”, så kallat ministerstyre. Nu gäller ju hotet visserligen samtliga banker men denna typ av ministerdiktat hör naturligtvis inte hemma i en demokrati och marknadsekonomi.

Det finns väl skäl tro att i den mån Moderaterna tappar väljaropinion till Sverigedemokraterna så är det från partiets tidigare trogna högerflygel som rimligtvis måste känna sig lätt förvirrade av partiets vänstersväng. Borgs hätska utspel är naturligtvis en flirt åt vänster. De tre vänsterpartiernas väljare i gemen har naturligtvis inget emot att bankerna sätts åt och inte heller den omnipotenta Finansinspektionen, fackföreningsrörelsen eller den allmänna opinionen kan förväntas vurma för bankerna. Det är således politiskt nästan riskfritt att drämma till bankerna som Borg nu gör men det är knappast statsmannamässigt.

Det kusliga med Borgs utspel är att det inte alls är i linje med det demokratiska systemet. Vill man ändra lagar så är det riksdagens sak och sedan är det upp till regeringen att utfärda tillämpningsbestämmelser för myndigheter. Såvitt man kan förstå från diskussionerna inom EU angående den förkättrade bankunionen så avser man tillåta nationella finansmyndigheter att besluta om skarpare kapitaltäckningsregler än vad minimikravet föreskriver. Men att en minister föregriper en sådan eventuell situation är ytterst uppseendeväckande och endast pur opportunism.

Om vi nu tillåter privatägda banker som strävar efter bra avkastning i sann marknadsekonomisk anda så är det inte rimligt att bankstyrelsen varje år skall gå till finansministern med mössan i hand och fråga om det går för sig att dela ut och i sådant fall hur mycket? Hur skall det gå att attrahera mer privat kapital till denna sektor om man inte vet om utdelning kommer att ske oavsett bankernas resultat? Hur skall styrelsernas utdelningspolicy kunna formuleras på ett för marknaden tillfredsställande sätt under sådana förhållanden?

En stor del av EU-kritiken går ut på dålig insyn och ett demokratiskt underskott som det så vackert heter, det vill säga att ett växande EU styrs av icke demokratiskt valda personer.

Även Reinfeldt nonchalerar demokratifrågan och uttalar sig ytterst raljant angående Sverigedemokraterna genom att säga; ”Har de kommit in i Riksdagen är de svåra att få ut”. SD:s nya sympatisörer ”plockas” enligt Reinfeldt ”upp” i de grupper som är skeptiska till det politiska etablissemanget. Ja, det kan säkert vara sant men jag är inte lika säker på att de som ”plockas upp” är dumskallar i gemen som Reinfeldts raljanta ton indikerar. Och i andra länder har partier med en restriktiv inställning till massinvandring nått betydligt högre än de 10 procent som SD nu verkar ha och det skrämmer naturligtvis alliansen. Vi minns hur Bildt mästrade den unge Reinfeldt på sin tid och nu mästrar hela ”moderatgänget” inte endast bankerna utan den etablerade demokratiska ordningen och hela marknadsekonomin.

Till sist något ytterligare om EU. Reinfeldt har uttalat att Sverige inte skall drabbas av högre nettokostnader, vi leder redan ligan vad avser bidrag till EU per capita.

När miljöminister Ask (C) häromdagen i riksdagen fick en fråga om Sveriges bidrag till EU svarade hon inte utan svamlade om ”freden”. Likaså gjorde folkpartiledaren i en tidigare debatt i riksdagen. EU är inte och har aldrig varit ett fredsprojekt som ju däremot FN får anses vara. Kol- och Stålgemenskapen 1951 avsåg visserligen att neutralisera konflikten om Ruhr mellan Tyskland och Frankrike. Det kan möjligtvis ses som ett fredsprojekt men det viktiga på sikt var att placera kol- och stålproduktionen under en central och effektiv ledning med positiva ekonomiska effekter som följd.

Det senare Romfördraget 1957 syftade till att avskaffa handelshinder och reglera den absurt dyra jordbrukspolitiken. Nedmonteringen av handelshindren var ett ekonomiskt projekt som blev väldigt lyckat, ett av de få under EG/EU:s hela historia. Freden i Europa efter kriget garanterades av amerikansk närvaro och NATO, inget annat. Att EU inte är en fredsskapande projekt visade sig ju med all önskvärd tydlighet under Balkankrigen. Men ”fred” är ett fint ord liksom ”välfärden”.

Det verkar sammanfattningsvis som om alliansregeringen nu håller på att köra sönder sig vilket inte är ovanligt efter en lång regeringsperiod i koalition. Det knakar i byggställningarna och svarta moln tornar upp sig på himlen. Den desperate svarar med ilska och invektiv.